Kapitel 1 – Petrus hälsar de kristna i provinsen Asien, lovar Gud för frälsningen genom Kristus, som var förebådad av profeterna, och som de troende böra förbida i hoppet, under helig vandel och broderlig kärlek.
1. Petrus, Jesu Kristi apostel, hälsar de utvalda främlingar som bo
kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, provinsen Asien
och Bitynien,

2. utvalda enligt Guds, Faderns, försyn, i helgelse i Anden, till
lydnad och till bestänkelse med Jesu Kristi blod. Nåd och frid
föröke sig hos eder.

3. Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin
stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de
döda fött oss på nytt till ett levande hopp,

4. till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i
himmelen är förvarat åt eder,

5. I som med Guds makt bliven genom tro bevarade till en frälsning
som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden.

6. Därför mån I fröjda eder, om I ock nu en liten tid, där så måste
ske, liden bedrövelse under allahanda prövningar,

7. för att, om eder tro håller provet — vilket är mycket mer värt
än guldet, som förgås, men som dock genom eld bliver beprövat —
detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid
Jesu Kristi uppenbarelse.

8. Honom älsken I utan att hava sett honom; och fastän I ännu icke
sen honom, tron I dock på honom och fröjden eder över honom med
outsäglig och härlig glädje,

9. då I nu ären på väg att vinna det som är målet för eder tro,
nämligen edra själars frälsning.

10. Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och
rannsakat, de som profeterade om den nåd som skulle vederfaras
eder.

11. De hava rannsakat för att finna vilken och hurudan tid det var
som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de
lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som
därefter skulle följa.

12. Och det blev uppenbarat för dem att det icke var sig själva,
utan eder, som de tjänade härmed. Om samma ting har nu en
förkunnelse kommit till eder genom de män som i helig ande,
nedsänd från himmelen, hava för eder predikat evangelium; och i
de tingen åstunda jämväl änglar att skåda in.

13. Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra; och
sätten med full tillit edert hopp till den nåd som bjudes eder i
och med Jesu Kristi uppenbarelse.

14. Då I nu haven kommit till lydnad, så följen icke de begärelser
som I förut, under eder okunnighets tid, levden i,

15. utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat
eder är helig.

16. Det är ju skrivet: »I skolen vara heliga, ty jag är helig.»

17. Och om I såsom Fader åkallen honom som utan anseende till
personen dömer var och en efter hans gärningar, så vandren ock i
fruktan under denna edert främlingsskaps tid.

18. I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver
eller guld, som I haven blivit »lösköpta» från den vandel I
förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt,

19. utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm
utan fläck.

20. Så var förutsett om honom före världens begynnelse; men först nu
i de yttersta tiderna har han blivit uppenbarad för eder skull,

21. I som genom honom tron på Gud, vilken uppväckte honom från de
döda och gav honom härlighet, så att eder tro nu ock kan vara
ett hopp till Gud.

22. Renen edra själar, i lydnad för sanningen, till oskrymtad
broderlig kärlek, och älsken varandra av hjärtat med uthållig
kärlek,

23. I som ären födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av
en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver.

24. Ty
»allt kött är såsom gräs
och all dess härlighet såsom gräsets blomster;
gräset torkar bort,
och blomstret faller av,

25. men Herrens ord
förbliver evinnerligen».

Och det är detta ord som har blivit förkunnat för eder såsom ett
glatt budskap.

Kapitel 2 – Uppmaning till andlig tillväxt och till att låta sig uppbyggas på hörnstenen Kristus. Undersåtars och tjänares plikter.
1. Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och
avund och allt förtal.

2. Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den
andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa
upp till frälsning,

3. om I annars haven »smakat att Herren är god».

4. Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor
är förkastad, men inför Gud är »utvald och dyrbar»;

5. och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett
andligt hus, så att I bliven ett »heligt prästerskap», som skall
frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro
välbehagliga för Gud.

6. Det heter nämligen på ett ställe i skriften:

»Se, jag lägger i Sion
en utvald, dyrbar hörnsten,
och den som tror på den
skall icke komma på skam.»

7. För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana
som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit
en hörnsten»,

8. som är »en stötesten och en klippa till fall». Eftersom de icke
hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.

9. I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett
heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans
härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till
sitt underbara ljus.

10. I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk»,
I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått
barmhärtighet».

11. Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar»
att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka
föra krig mot själen.

12. Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om
de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället,
när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud
på den dag då han söker dem.

13. Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare
sig det är konungen, såsom den överste härskaren,

14. eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att
straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra
vad gott är.

15. Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa
munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.

16. I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed
överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.

17. Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären
konungen».

18. I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke
allenast de goda och milda, utan också de obilliga.

19. Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen,
tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida
oförskylt.

20. Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra
synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen
tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta
välbehaglig för Gud.

21. Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och
efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa
honom och vandra i hans fotspår.

22. »Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.

23. När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led,
hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer
rättvist.

24. Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för
att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för
rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».

25. Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra
själars herde och vårdare.

Kapitel 3 – Äkta makars inbördes plikter. Uppmaning till helig vandel, särskilt till tålamod i lidandet efter Kristi föredöme, hans som har berett frälsning på jorden, predikat för dödsrikets andar och nu sitter på Guds högra sida i himmelen och råder jämväl över dess andemakter.
1. Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också
de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina
hustrurs vandel bliva vunna utan ord,

2. när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.

3. Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i
hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder
klädedräkt.

4. Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den
saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är
dyrbart inför Gud.

5. På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de
som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.

6. Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och
hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke
låten eder förskräckas av något.

7. Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva
tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare
kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd,
skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva
förhindrade.

8. Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot
bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.

9. Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan
tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen
få välsignelse till arvedel.

10. Ty
»den som vill älska livet
och se goda dagar,
han avhålle sin tunga från det som är ont
och sina läppar från att tala svek;

11. han vände sig bort ifrån det som
är ont, och göre vad gott är,
han söke friden, och trakte därefter

12. Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga,
och hans öron till deras bön.
Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».

13. Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för
det som är gott?

14. Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock
saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke
förskräckas;

15. nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och
I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär
skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan

16. och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i
Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.

17. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara
Guds vilja, än att lida för onda.

18. Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led
han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till
Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han
gjord levande.

19. I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar
som höllos i fängelse,

20. för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav
dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få
— allenast åtta personer — blevo frälsta genom vatten.

21. Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten —
nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig
orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete —
i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,

22. hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds
högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden
hava blivit honom underlagda.

Kapitel 4 – Petrus förmanar de kristna att väpna sig med Kristi sinne, att fly synden och föra en ren vandel i inbördes kärlek och att med glädje lida för Kristi namns skull.
1. Då nu Kristus har lidit till köttet, så väpnen ock I eder med
samma sinne; ty den som har lidit till köttet har icke längre
något att skaffa med synd.

2. Och leven sedan, under den tid som återstår eder här i köttet,
icke mer efter människors onda begärelser, utan efter Guds
vilja.

3. Ty det är nog, att I under den framfarna tiden haven gjort
hedningarnas vilja och levat i lösaktighet och onda begärelser,
i fylleri, vilt leverne och dryckenskap och i allahanda skamlig
avgudadyrkan,

4. varför de ock förundra sig och smäda eder, då I nu icke löpen
med till samma liderlighetens pöl.

5. Men de skola göra räkenskap inför honom som är redo att döma
levande och döda.

6. Ty att evangelium blev förkunnat jämväl för döda, det skedde, för
att dessa, om de än till köttet blevo dömda, såsom alla människor
dömas, likväl till anden skulle få leva, så som Gud lever

7. Men änden på allting är nu nära. Varen alltså besinningsfulla
och nyktra, så att I kunnen bedja.

8. Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty
»kärleken överskyler en myckenhet av synder».

9. Varen gästvänliga mot varandra utan knot,

10. och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har
undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.

11. Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om
någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft
som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus
Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
amen.

12. Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är
tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå,
och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder;

13. utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja
eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans
härlighets uppenbarelse.

14. Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty
härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.

15. Det må nämligen icke ske, att någon av eder får lida såsom
dråpare eller tjuv eller illgärningsman, eller därför att han
blandar sig i vad honom icke vidkommer.

16. Men om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke
blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.

17. Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus;
men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som
icke hörsamma Guds evangelium?

18. Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, »huru skall
det då gå den ogudaktige och syndaren?»

19. Alltså, de som efter Guds vilja få lida, de må anbefalla sina
själar åt sin trofaste Skapare, allt under det att de göra vad
gott är.

Kapitel 5 – De äldstes och de yngres plikter. Förmaning till ödmjukhet och vaksamhet. Hälsningar och slutönskan.
1. Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag
som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi
lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att
uppenbaras:

2. Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det
icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull,
utan med villigt hjärta.

3. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven
föredömen för hjorden.

4. Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens
oförvissneliga segerkrans.

5. Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de
äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra,
ödmjukheten såsom en tjänardräkt. Ty
»Gud står emot de högmodiga,
men de ödmjuka giver han nåd».

6. Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må
upphöja eder i sinom tid.

7. Och »kasten alla edra bekymmer på honom», ty han har omsorg om
eder.

8. Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring
såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.

9. Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden
vederfaras edra bröder här i världen.

10. Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i
Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna,
stödja, styrka och stadfästa eder.

11. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.

12. Genom Silvanus, eder trogne broder — för en sådan håller jag
honom nämligen — har jag nu i korthet skrivit detta, för att
förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds
rätta nåd.

13. Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar
eder. Så gör ock min son Markus.

14. Hälsen varandra med en kärlekens kyss.

Frid vare med eder alla som ären i Kristus.