Paulus brev till romarna 1-5

Kapitel 1Paulus hälsar de kristna i Rom, uttrycker sin längtan efter att bland dem få förkunna evangelium, talar om huru människorna genom avguderi hava förfallit till skamliga laster och allt slags orättfärdighet.
1. Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
att förkunna Guds evangelium,

2. vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
skrifter utlovat,

3. evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
av Davids säd

4. och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
Kristus, vår Herre,

5. genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,

6. bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
egna —

7. jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
Fader, och Herren Jesus Kristus.

8. Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.

9. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
tänker på eder

10. och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.

11. Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;

12. jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.

13. Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
blivit hindrad.

14. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
har jag förpliktelser.

15. Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
bon i Rom.

16. Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
så ock för greken.

17. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»

18. Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
undertrycka sanningen.

19. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
har ju uppenbarat det för dem.

20. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.

21. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.

22. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar

23. och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
och fyrfotadjur och krälande djur.

24. Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
så att de med varandra skändade sina kroppar.

25. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
högtlovad i evighet, amen.

26. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;

27. sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin
villas tillbörliga lön.

28. Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.

29. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
trätlystnad, svek, vrångsinthet;

30. de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
sina föräldrar,

31. oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
barmhärtighet mot andra.

32. Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
likaså.

Kapitel 2Både judar och hedningar stå under Guds rättvisa dom; ty Gud skall vedergälla var och en efter hans gärningar. Lagen gagnar judarna intet, om de icke hålla den, och ej heller omskärelsen, om den icke är en hjärtats omskärelse.
1. Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom
du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.

2. Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla
så.

3. Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du
människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som
de?

4. Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets
rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig
till bättring?

5. Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju
över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det
bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare.

6. Ty »han skall vedergälla var och en efter hans gärningar».

7. Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra
det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet.

8. Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan
lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse.

9. Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ,
som gör det onda, först och främst över judens, så ock över
grekens.

10. Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som
gör det goda, först och främst juden, så ock greken.

11. Ty hos Gud finnes intet anseende till personen;

12. alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och
alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda.

13. Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens
görare skola förklaras rättfärdiga.

14. Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen
innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag,

15. då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras
hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett
vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar,
när dessa anklaga eller ock försvara dem.

16. Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det
evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som
är fördolt hos människorna.

17. Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av
Gud.

18. Du känner ock hans vilja, och eftersom du har fått din
undervisning ur lagen, kan du döma om vad rättast är;

19. och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för
människor som vandra i mörker,

20. en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga,
eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen.

21. Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar
att man icke skall stjäla, du begår själv stöld!

22. Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår
själv sådant brott! Du som håller avgudarna för styggelser, du
gör dig själv skyldig till tempelrån!

23. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda
lagen,

24. ty, såsom det är skrivet, »för eder skull varder Guds namn
smädat bland hedningarna».

25. Ty väl är omskärelse till gagn, om du håller lagen; men om du är
en lagöverträdare, så är du med din omskärelse dock oomskuren.

26. Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall han då icke,
fastän han är oomskuren, räknas såsom omskuren?

27. Jo, och han som i följd av sin härkomst är oomskuren, men ändå
fullgör lagen, skall bliva dig till dom, dig som äger lagens
bokstav och omskärelsen, men likväl är en lagöverträdare.

28. Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är
det omskärelse, som sker utvärtes på köttet.

29. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är
hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av
bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan
från Gud.

Kapitel 3Judarna hava väl det företrädet att de äga Guds löftesord, men de äro dock syndare inför honom, de såväl som hedningarna. Åt alla har Gud likväl berett rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus.
1. Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av
omskärelsen?

2. Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att
de hava blivit betrodda med Guds löftesord.

3. Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras
trolöshet göra Guds trofasthet om intet?

4. Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är
en lögnare». Så är ju skrivet:
»På det att du må finnas rättfärdig i dina ord
och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»

5. Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa
Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som
låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom
vore det fråga om en människa.)

6. Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?

7. Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet
ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag
likväl dömas såsom syndare?

8. Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte
komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra,
och såsom några föregiva att vi lära? — Sådana få med rätta
sin dom.

9. Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra?
Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar
och greker för att allasammans vara under synd.

10. Så är ock skrivet:
»Ingen rättfärdig finnes,
icke en enda.

11. Ingen förståndig finnes,
ingen finnes som söker Gud.

12. Nej, alla hava de avvikit,
allasammans hava de blivit odugliga,
ingen finnes som gör vad gott är,
det finnes ingen enda.

13. En öppen grav är deras strupe,
sina tungor bruka de till svek.
Huggormsgift är inom deras läppar.

14. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.

15. Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.

16. Förödelse och elände är på deras vägar,

17. och fridens väg känna de icke.

18. Guds fruktan är icke för deras ögon.»

19. Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som
hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela
världen stå med skuld inför Gud;

20. ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.
Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.

21. Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit
uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,

22. en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla
dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad.

23. Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;

24. och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,
genom förlossningen i Kristus Jesus,

25. honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom
tro, i hans blod. Så ville Gud — då han i sin skonsamhet hade
haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna — nu
visa att han dock var rättfärdig.

26. Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han
är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara
rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på
Jesus.

27. Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom
vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en
trons lag.

28. Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom
tro, utan laggärningar.

29. Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock
hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas,

30. så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna
rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.

31. Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra
tvärtom lag gällande.

Kapitel 4Abraham blev rättfärdig, icke genom gärningar, utan genom att tro; så skola ock vi, oomskurna såväl som omskurna, genom tro vinna rättfärdighet.
1. Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?

2. Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att
berömma sig av. Dock icke inför Gud.

3. Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet.»

4. Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad
icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.

5. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom
som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
rättfärdighet.

6. Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar
rättfärdighet, utan gärningar:

7. »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
och vilkas synder äro överskylda.

8. Salig är den man
som Herren icke tillräknar synd.»

9. Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de
oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till
rättfärdighet».

10. Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade
blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde
icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var
oomskuren.

11. Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den
rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var
oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna
som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.

12. Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana
som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den
tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.

13. Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick
det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom
rättfärdighet av tro.

14. Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron
till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.

15. Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag
finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.

16. Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så
att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott
för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som
allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,

17. enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva
en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han
trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de
ting som icke äro till, likasom voro de till.

18. Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och
trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter
vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»

19. Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans
egen kropp var såsom död — han var ju omkring hundra år gammal
— och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.

20. Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer
starkare i sin tro; ty han ärade Gud

21. och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också
mäktig att hålla.

22. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

23. Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom
gällde det allenast honom,

24. utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl
oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår
Herre,

25. vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår
rättfärdiggörelses skull.

Kapitel 5Rättfärdiggörelsens frukter. Synd och död hava kommit genom Adam, rättfärdighet och liv genom Kristus.
1. Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med
Gud genom vår Herre Jesus Kristus

2. — genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi
nu stå — och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet.

3. Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra
lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet,

4. och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp,

5. och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är
utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit
oss given.

6. Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne,
döden för oss ogudaktiga.

7. Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man —
om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som
har gjort honom gott —

8. men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för
oss, medan vi ännu voro syndare.

9. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit
rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva
frälsta undan vredesdomen.

10. Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom
genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit
försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.

11. Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre
Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.

12. Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i
världen och genom synden döden; och så har döden kommit över
alla människor, eftersom de alla hava syndat.

13. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd
tillräknas icke där ingen lag finnes;

14. och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet
också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i
likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som
skulle komma.

15. Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med
syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit
döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i
och genom nåd — vilken, också den, är kommen genom en enda
människa, Jesus Kristus — blivit på ett överflödande sätt de
många beskärd.

16. Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom
denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till
en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och
ledde till en rättfärdiggörelsedom.

17. Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde
genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den
överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde
i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus. —

18. Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla
människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom
genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla
människor till en rättfärdiggörelse som medför liv.

19. Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå
såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå
såsom rättfärdiga.

20. Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så
mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade
nåden mycket mer.

21. Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så
skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till
evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska