Kapitel 1 – Paulus hälsar Timoteus, uttalar sin längtan efter honom, förmanar honom till frimodighet och ståndaktighet i lidandet för evangelium, omnämner huru han själv i fångenskapen har blivit vederkvickt genom Onesiforus’ trohet.
1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel — sänd enligt det
löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus —

2. hälsar Timoteus, sin älskade son. Nåd, barmhärtighet och frid
ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre!

3. Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och
det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke
i mina böner, både natt och dag.

4. Och när jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att se
dig, för att så bliva uppfylld av glädje,

5. då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som först bodde
i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu — därom är
jag förvissad — jämväl bor i dig.

6. Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från
Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.

7. Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en
kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

8. Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för
mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium,
genom den kraft som Gud giver,

9. han som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse,
icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut
och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs
oss i Kristus Jesus,

10. men som nu har blivit uppenbar genom vår Frälsares, Kristi Jesu,
uppenbarelse. Ty han har gjort dödens makt om intet och fört liv
och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium,

11. till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt.

12. Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke
därför. Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han
är mäktig att för »den dagen» bevara vad som har blivit mig
betrott.

13. Såsom förebild i fråga om sunda ord må du, i tron och kärleken i
Kristus Jesus, hava de ord som du har hört av mig.

14. Bevara genom den helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har
blivit dig betrott.

15. Det vet du, att alla i provinsen Asien hava vänt sig ifrån mig,
bland dem också Fygelus och Hermogenes.

16. Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus’ hus, eftersom han
ofta var mig till vederkvickelse och icke blygdes för mina
kedjor;

17. fastmer, när han kom till Rom, sökte han efter mig med all iver,
till dess han fann mig.

18. Ja, Herren give att han må finna barmhärtighet hos Herren på
»den dagen». Till huru stor tjänst han var i Efesus, det vet du
själv bäst.

Kapitel 2 – Förmaning till Timoteus att vara ståndaktig i evangelii tjänst och att undfly falska läror och onyttiga ordstrider.
1. Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus
Jesus.

2. Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen,
det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna
bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra.

3. Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman.

4. Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger,
ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold.

5. Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke
segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning.

6. Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av
frukten.

7. Fatta rätt vad jag säger; Herren skall giva dig förstånd i allt.

8. Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids
säd, enligt det evangelium som jag förkunnar,

9. och i vars tjänst jag jämväl utstår lidande, ja, till och med
måste bära bojor såsom en ogärningsman. Men Guds ord bär icke
bojor.

10. Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull,
på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och
därmed evig härlighet.

11. Detta är ett fast ord; ty
hava vi dött med honom,
så skola vi ock leva med honom;

12. äro vi ståndaktiga,
så skola vi ock få regera med honom.
Men förneka vi honom,
så skall ock han förneka oss;

13. äro vi trolösa,
så står han troget fast vid sitt ord.
Ty han kan icke förneka sig själv.

14. Påminn dem om detta, och uppmana dem allvarligt inför Gud att
icke befatta sig med ordstrider; ty sådana gagna till intet,
utan äro allenast till fördärv för dem som höra därpå.

15. Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud
såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas,
utan rätt förvaltar sanningens ord.

16. Men undfly oandligt och tomt prat. Ty de som befatta sig med
sådant komma att gå allt längre i ogudaktighet,

17. och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår. Av det
slaget äro Hymeneus och Filetus;

18. ty när dessa säga att uppståndelsen redan har skett, hava de
farit vilse från sanningen, och de förvända så tron hos somliga.

19. Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett
insegel med dessa ord: »Herren känner de sina», och: »Var och en
som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån
orättfärdighet.»

20. Men i ett stort hus finnas kärl icke allenast av guld och
silver, utan ock av trä och lera; och somliga äro till hedersamt
bruk, andra till mindre hedersamt.

21. Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då
bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för
sin herre, tjänligt till allt vad gott är.

22. Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro
och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren.

23. Men undvik dåraktiga och barnsliga tvistefrågor; du vet ju att
de föda av sig strider.

24. Och en Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla,
väl skickad att undervisa, tålig när han får lida.

25. Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att
Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma
till kunskap om sanningen,

26. och i hopp att de så skola bliva nyktra och därigenom befrias ur
djävulens snara; ty av honom äro de fångade, så att de göra hans
vilja.

Kapitel 3 – Den yttersta tidens ondska. Förmaning till Timoteus att hålla fast vid evangelii lära.
1. Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola
komma.

2. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga,
övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma,
gudlösa,

3. kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal,
omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda,

4. förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola
älska vällust mer än Gud,

5. de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta
av dess kraft.

Vänd dig bort ifrån sådana.

6. Ty till dem höra de män som innästla sig i husen och fånga svaga
kvinnor, som äro tyngda av synder och drivas av allahanda
begärelser,

7. kvinnor som alltjämt hålla på med att lära, men aldrig kunna
komma till kunskap om sanningen.

8. Och såsom Jannes och Jambres stodo emot Moses, så stå dessa män
emot sanningen; de äro människor som äro fördärvade i sitt sinne
och icke hålla provet i fråga om tron.

9. Men de skola icke tillstädjas att gå längre, ty deras galenskap
skall bliva uppenbar för alla, såsom det skedde med de männens.

10. Du åter har blivit min efterföljare i lära, i vandel, i
strävanden, i tro, i tålamod, i kärlek, i ståndaktighet,

11. under förföljelser och lidanden, sådana som drabbade mig i
Antiokia, Ikonium och Lystra. Ja, sådana förföljelser har jag
fått utstå, men ur alla har Herren frälst mig.

12. Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus
Jesus, få lida förföljelse.

13. Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska;
de skola förvilla andra och själva bliva förvillade.

14. Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått
visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det,

15. och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva
dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i
Kristus Jesus.

16. All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till
undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran
i rättfärdighet,

17. så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till
allt gott verk.

Kapitel 4 – Paulus förmanar ytterligare Timoteus till nit och trohet i ämbetet, talar om sin snart förestående död, beder Timoteus skyndsamt komma till Rom. Personliga meddelanden. Hälsningar och slutönskan.
1. Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför
honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans
tillkommelse och hans rike:

2. Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa,
tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i
alla stycken.

3. Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda
läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare
hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen,

4. en tid då de skola vända sina öron från sanningen, och i stället
vända sig till fabler.

5. Men du, var nykter i allting, bär ditt lidande, utför en
evangelists verk, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete.

6. Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag
skall bryta upp.

7. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp,
jag har bevarat tron.

8. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och
Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den
dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava
älskat hans tillkommelse.

9. Låt dig angeläget vara att snart komma till mig.

10. Ty av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit
mig och har begivit sig till Tessalonika; Krescens har begivit
sig till Galatien och Titus till Dalmatien.

11. Lukas är den ende som är kvar hos mig.

Tag Markus med dig hit; ty han kan i mycket vara mig till gagn
och tjäna mig.

12. Tykikus har jag sänt till Efesus.

13. När du kommer, så hav med dig den mantel som jag lämnade kvar
hos Karpus i Troas, så ock böckerna, först och främst
pergamentskrifterna.

14. Alexander, smeden, har gjort mig mycket ont; Herren kommer att
vedergälla honom efter hans gärningar.

15. Också du må taga dig till vara för honom, ty han har häftigt
trätt upp emot det som vi hava talat.

16. Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp,
utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat.

17. Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig
ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar
finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap.

18. Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa
mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas
evigheter. Amen.

19. Hälsa Priska och Akvila, så ock Onesiforus’ hus.

20. Erastus stannade kvar i Korint, men Trofimus lämnade jag sjuk
efter mig i Miletus.

21. Låt dig angeläget vara att komma hit före vintern.

Eubulus och Pudens och Linus och Klaudia och alla bröderna hälsa
dig.

22. Herren vare med din ande. Nåd vare med eder.