Kapitel 26 – Jesus förutsäger sitt lidande. Översteprästerna och de äldste besluta att gripa och döda honom. Han smörjes i Betania, förrådes av Judas, håller påskmåltid med lärjungarna, instiftar nattvarden, beder i Getsemane, gripes, förhöres inför Stora rådet, förnekas av Petrus.
1. När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina
lärjungar:
2. »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall
Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»
3. Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos
översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
4. och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
5. Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola
uppstå bland folket.»
6. Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
7. framträdde till honom en kvinna som hade med sig en
alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans
huvud, där han låg till bords.
8. Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför
skulle detta förspillas?
9. Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa
åt de fattiga.»
10. När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I
kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
11. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
alltid.
12. När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det
såsom en tillredelse till min begravning.
13. Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta
evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
14. Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort
till översteprästerna
15. och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna
honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio
silverpenningar.
16. Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att
förråda honom.
17. Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde
lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi
skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
18. Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till
honom: ’Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag
hålla påskhögtid med mina lärjungar.’»
19. Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde
till påskalammet.
20. När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de
tolv.
21. Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av
eder skall förråda mig.»
22. Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter
annan: »Icke är det väl jag, Herre?»
23. Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i
fatet, han skall förråda mig.
24. Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men
ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det
hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
född.»
25. Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade:
»Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv
sagt det.»
26. Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt
det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är
min lekamen.»
27. Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade:
»Dricken härav alla;
28. ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för
många till syndernas förlåtelse.
29. Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det
som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det
nytt med eder i min Faders rike.»
30. När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
Oljeberget.
31. Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på
fall för min skull, ty det är skrivet:
’Jag skall slå herden,
och fåren i hjorden skola förskingras.’
32. Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
Galileen.»
33. Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma
på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.»
34. Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt,
förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
35. Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag
dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
andra lärjungarna.
36. Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane.
Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går
dit bort och beder.»
37. Och han tog med sig Petrus och Sebedeus’ två söner; och han
begynte bedrövas och ängslas.
38. Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
döds; stannen kvar här och vaken med mig.»
39. Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte
och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna
kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»
40. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort
stund med mig!
41. Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
villig, men köttet är svagt.»
42. Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min
Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka
denna kalk, så ske din vilja.»
43. När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
ögon voro förtyngda.
44. Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje
gången, och sade återigen samma ord.
45. Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem:
»Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära
då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
46. Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»
47. Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och
jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från
översteprästerna och folkets äldste.
48. Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den
som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.»
49. Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig,
rabbi!» och kysste honom häftigt.
50. Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att
göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.
51. Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd
och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg
så av honom örat.
52. Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan:
ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
53. Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att
han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
54. Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste
ske?»
55. I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare
haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var
dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven
gripit mig.
56. Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola
fullbordas.»
Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.
57. Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till
översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste
hade församlat sig.
58. Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens
gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att
se vad slutet skulle bliva.
59. Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
60. men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl
intet. Slutligen trädde dock två män fram
61. och sade: »Denne har sagt: ’Jag kan bryta ned Guds tempel och på
tre dagar bygga upp det igen.’»
62. Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du
intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
63. Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär
dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias,
Guds Son.»
64. Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger
eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens
högra sida och komma på himmelens skyar.»
65. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har
hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört
hädelsen.
66. Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till
döden.»
67. Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på
kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
68. och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det som slog
dig?»
69. Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram
till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.»
70. Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du
menar.»
71. När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se
honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från
Nasaret.»
72. Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den
mannen.»
73. Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus:
»Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.»
74. Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den
mannen.» Och i detsamma gol hanen.
75. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen
gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät
bitterligen
Kapitel 27 – Jesus föres till Pilatus. Judas tager sig själv av daga. Jesus förhöres, dömes, gisslas, begabbas, korsfästes, uppgiver andan, begraves. Vakt utsättes vid hans grav.
1. Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna
och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle
döda honom.
2. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade
honom åt Pilatus, landshövdingen.
3. När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd,
ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna
tillbaka till översteprästerna och de äldste
4. och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått
oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du
får själv svara därför.»
5. Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg.
Sedan gick han bort och hängde sig.
6. Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är
icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är
blodspenningar.»
7. Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem
Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
8. Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
9. Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna — priset
för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som
israelitiska män hade värderat —
10. och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet
med Herrens befallning till mig.»
11. Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och
landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?»
Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
12. Men när översteprästerna och de äldste framställde sina
anklagelser mot honom, svarade han intet.
13. Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att
vittna mot dig?»
14. Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att
landshövdingen mycket förundrade sig.
15. Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en
fånge lös, vilken de ville.
16. Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
17. När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I
att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas
Messias?»
18. Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit
Jesus inför rätta.
19. Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till
honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige
man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
20. Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att
begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
21. När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de
två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de:
»Barabbas.»
22. Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som
kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»
23. Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu
ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
24. När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet
blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer
i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod.
I fån själva svara därför.»
25. Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och
över våra barn.»
26. Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och
utlämnade honom sedan till att korsfästas.
27. Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet
och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
28. Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
mantel
29. och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud,
och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä
inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas
konung!»
30. Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i
huvudet.
31. Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln
och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till
att korsfästas.
32. Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene,
som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans
kors.
33. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det
betyder huvudskalleplats),
34. räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han
hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
35. Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig
genom att kasta lott om dem.
36. Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
37. Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav
vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus,
judarnas konung.»
38. Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan
och den andre på vänstra.
39. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
40. och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger
upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig
ned från korset.»
41. Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och
de äldste, begabbande ord och sade:
42. »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju
Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på
honom.
43. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om
han har behag till honom, han har ju sagt: ’Jag är Guds Son.’»
44. På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med
honom.
45. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
varade ända till nionde timmen.
46. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli,
Eli, lema sabaktani[2]?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig?»
47. Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han
kallar på Elias.»
48. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde
den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att
dricka.
49. Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper
honom.»
50. Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.
51. Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån
och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
52. och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo
upp.
53. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in
i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
54. Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus
sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket
förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»
55. Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat
honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
56. Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs
och Joses’ moder, så ock Sebedeus’ söners moder.
57. Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid
namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
58. denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då
bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
59. Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
60. och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i
klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången
till graven, gick han därifrån.
61. Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de
sutto gent emot graven.
62. Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade
sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
63. och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den
villoläraren sade, medan han ännu levde: ’Efter tre dagar skall
jag uppstå.’
64. Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så
att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan
säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver
den sista villan värre än den första.»
65. Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden
graven så gott I kunnen.»
66. Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke
allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.
Kapitel 28 – Jesus uppstår från de döda, visar sig för de sörjande kvinnorna, uppenbarar sig i Galileen för sina lärjungar och befaller dem att såsom hans sändebud gå ut bland alla folk.
1. När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första
veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att
se graven.
2. Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned
från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte
sig på den.
3. Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro
vita såsom snö.
4. Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom
döda.
5. Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke
förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste.
6. Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt.
Kommen hit, och sen platsen där han har legat.
7. Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han
är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till
Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.»
8. Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med
stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans
lärjungar.
9. Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de
gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.
10. Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen
detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där
skola de få se mig.»
11. Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till
staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade
hänt.
12. Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade
fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt
krigsmännen
13. och sade: »Så skolen I säga: ’Hans lärjungar kommo om natten och
stulo bort honom, medan vi sovo.’
14. Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa
honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan
bekymmer.»
15. Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem.
Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem
ännu i denna dag.
16. Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit
Jesus hade bjudit dem att gå.
17. Och när de fingo se honom, tillbådo de honom. Dock funnos några
som tvivlade.
18. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given
all makt i himmelen och på jorden.
19. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande
dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,
20. lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se,
jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»