Evangelium enligt Matteus 21-25

Kapitel 21Jesus rider in i Jerusalem, rensar helgedomen, förbannar ett fikonträd, tillspörjes om sin makt, bestraffar i två liknelser översteprästerna och fariséerna.
1. När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid
Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar

2. och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.

3. Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: ’Herren
behöver dem’; då skall han strax släppa dem.»

4. Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt
genom profeten som sade:

5. »Sägen till dottern Sion:
’Se, din konung kommer till dig,
saktmodig, ridande på en åsna,
på en arbetsåsninnas fåle.’»

6. Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt
dem

7. och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina
mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.

8. Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på
vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.

9. Och folket, både de som gingo före honom och de som följde
efter, ropade och sade:
»Hosianna Davids son!
Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.
Hosianna i höjden!»

10. När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och
man frågade: »Vem är denne?»

11. Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i
Galileen.»

12. Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som
sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas
bord och duvomånglarnas säten.

13. Och han sade till dem: »Det är skrivet: ’Mitt hus skall kallas
ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.»

14. Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han
botade dem.

15. Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som
han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade:
»Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem;

16. och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade
Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst:
’Av barns och spenabarns mun
har du berett dig lov’?»

17. Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och
stannade där över natten.

18. När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han
hungrig.

19. Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till
det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till
det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Och strax
förtorkades fikonträdet.

20. När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru
kunde fikonträdet så i hast förtorkas?»

21. Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder:
Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna
göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och
med kunna säga till detta berg: ’Häv dig upp och kasta dig i
havet’, och det skall ske.

22. Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»

23. När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde
översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han
undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta? Och
vem har givit dig sådan myndighet?»

24. Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder
med vad myndighet jag gör detta».

25. Johannes’ döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från
människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara:
’Från himmelen’, så frågar han oss: ’Varför trodden I honom då
icke?’

26. Men om vi svara: ’Från människor’, då måste vi frukta för
folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.»

27. De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
myndighet jag gör detta.

28. Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till
den förste och sade: ’Min son, gå i dag och arbeta i vingården.’

29. Han svarade och sade: ’Jag vill icke’; men efteråt ångrade han
sig och gick.

30. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade
denne och sade: ’Ja, herre’; men han gick icke,

31. Vilken av de två gjorde vad fadern ville?» De svarade: »Den
förste.» Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder:
Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.

32. Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I
trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och
fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så
att I trodden honom.

33. Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård,
och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar
därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
vingårdsmän och for utrikes.

34. När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till
vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.

35. Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en
misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.

36. Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de
gjorde med dem sammalunda.

37. Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: ’De skola
väl hava försyn för min son.’

38. Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra:
’Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans
arv.’

39. Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och
dräpte honom.

40. När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de
vingårdsmännen?»

41. De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa
förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän,
som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.»

42. Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna:
’Den sten som byggningsmännen förkastade.
den har blivit en hörnsten;
av Herren har den blivit detta,
och underbar är den i våra ögon’?

43. Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och
givas åt ett folk som bär dess frukt.»

44. –

45. Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser,
förstodo de att det var om dem som han talade.

46. Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket,
eftersom man höll honom för en profet.

Kapitel 22Jesus framställer liknelsen om konungasonens bröllop, besvarar frågor om skattepenningen, om uppståndelsen och om det yppersta budet, ställer sedan själv till fariséerna en fråga om Messias såsom Davids son.
1. Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

2. »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt
sin son.

3. Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som
voro bjudna; men de ville icke komma.

4. Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till
dem som voro bjudna: ’Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar
och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till
bröllopet.’

5. Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt
jordagods, den andre till sin köpenskap.

6. Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte
dem.

7. Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde
dråparna och brände upp deras stad.

8. Därefter sade han till sina tjänare: ’Bröllopet är tillrett, men
de som voro bjudna voro icke värdiga.

9. Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som
I träffen på.’

10. Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som
de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full
av bordsgäster.

11. Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där
se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

12. Då sade han till honom: ’Min vän, huru har du kommit hitin, då
du icke bär bröllopskläder?’ Och han kunde intet svara.

13. Då sade konungen till tjänarna: ’Gripen honom vid händer och
fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.’ Där skall
vara gråt och tandagnisslan.

14. Ty många äro kallade, men få utvalda.»

15. Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de
skulle söka snärja honom genom något hans ord.

16. Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med
herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är
sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter
någon; ty du ser icke till personen.

17. Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren
skatt, eller är det icke lovligt?»

18. Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att
snärja mig, I skrymtare?

19. Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en
penning.

20. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

21. De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då
kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

22. När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och
gingo sin väg.

23. Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå
att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom

24. och sade: »Mästare, Moses har sagt: ’Om någon dör barnlös, så
skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa
avkomma åt sin broder.’

25. Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog,
och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru
efter sig åt sin broder.

26. Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

27. Sist av alla dog hustrun.

28. Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till
hustru? De hade ju alla äktat henne.»

29. Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån
icke skrifterna, ej heller Guds kraft.

30. Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas
hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.

31. Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad
eder är sagt av Gud:

32. ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är en
Gud icke för döda, utan för levande.»

33. När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

34. Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till
på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;

35. och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:

36. »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»

37. Då svarade han honom: »’Du skall älska HERREN, din Gud, av allt
ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’

38. Detta är det yppersta och förnämsta budet.

39. Därnäst kommer ett som är detta likt: ’Du skall älska din nästa
såsom dig själv.’

40. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

41. Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem

42. och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De
svarade honom: »Davids.»

43. Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse,
kalla honom ’herre’? Han säger ju:

44. ’Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
under dina fötter.’

45. Om nu David kallar honom ’herre’, huru kan han då vara hans
son?»

46. Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig
någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

Kapitel 23Jesu verop över de skriftlärde och fariséerna och hans klagan över Jerusalems obotfärdighet.
1. Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar

2. och sade:

»På Moses’ stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.

3. Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men
efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra
icke.

4. De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas
skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att
flytta dem.

5. Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av
människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på
sina mantlar stora.

6. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och
sitta främst i synagogorna

7. och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna
kallas ’rabbi’.

8. Men I skolen icke låta kalla eder ’rabbi’, ty en är eder
Mästare, och I ären alla bröder.

9. Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder ’fader'[1], ty en
är eder Fader, han som är i himmelen.

10. Ej heller skolen I låta kalla eder ’läromästare’, ty en är eder
läromästare, Kristus.

11. Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.

12. Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den
som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.

13. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten
himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och
dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.

14. –

15. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren
omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när
någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn,
dubbelt värre än I själva ären!

16. Ve eder, I blinde ledare, som sägen: ’Om någon svär vid templet,
så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då
är han bunden av sin ed’!

17. I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller
templet, som har helgat guldet?

18. Så ock: ’Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om
någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av
sin ed.’

19. I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som
helgar offergåvan?

20. Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid
allt som ligger därpå.

21. Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid
honom som bor däri.

22. Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och
vid honom som sitter därpå.

23. Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given
tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är
viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och
troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.

24. I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!

25. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det
yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad
I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska!

26. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att
sedan också dess utsida må bliva ren.

27. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika
vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro
fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!

28. Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men
invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.

29. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp
profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter

30. och sägen: ’Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi
icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod’!

31. Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som
dräpte profeterna.

32. Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått.

33. I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå
att dömas till Gehenna?

34. Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och
skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och
somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja
ifrån den ena staden till den andra.

35. Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är
utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill
Sakarias’, Barakias’ sons blod, hans som I dräpten mellan
templet och altaret.

36. Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta
släkte.

37. Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
vingar! Men I haven icke velat.

38. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.

39. Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den
tid då I sägen:
’Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.’»

Kapitel 24Jesus förutsäger Jerusalems förstöring och sin tillkommelse.
1. Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar
trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader.

2. Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men
sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten;
allt skall bliva nedbrutet.»

3. När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram
till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta
skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och
tidens ände.»

4. Då svarade Jesus och sade till dem:

»Sen till, att ingen förvillar eder.

5. Ty många skola komma under mitt namn och säga: ’Jag är Messias’
och skola förvilla många.

6. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till,
att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men
därmed är ännu icke änden inne.

7. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter
den andra;

8. men allt detta är allenast begynnelsen till ’födslovåndorna’.

9. Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall
dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt
namns skull.

10. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den
andre, och den ene skall hata den andre.

11. Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.

12. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de
flesta kallna.

13. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

14. Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela
världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall
änden komma.

15. När I nu fån se ’förödelsens styggelse'[2], om vilken är talat
genom profeten Daniel, stå på helig plats — den som läser
detta, han give akt därpå —

16. då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,

17. och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som
finnes i hans hus,

18. och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
hämta sin mantel.

19. Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!

20. Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på
sabbaten.

21. Ty då skall det bliva ’en stor vedermöda, vars like icke har
förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller
någonsin skall förekomma.

22. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött
bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva
förkortad.

23. Om någon då säger till eder: ’Se här är Messias’, eller: ’Där är
han’, så tron det icke.

24. Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och
under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda.

25. Jag har nu sagt eder det förut.

26. Därför, om man säger till eder: ’Se, han är i öknen’, så gån
icke ditut, eller: ’Se, han är inne i huset’, så tron det icke.

27. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till
väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. —

28. Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.

29. Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och
månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla
ifrån himmelen, och himmelens makter[3] skola bäva.

30. Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och
alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se
’Människosonen komma på himmelens skyar’ med stor makt och
härlighet.

31. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de
skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från
himmelens ena ända till den andra.

32. Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
sommaren är nära.

33. Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är
nära och står för dörren.

34. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker.

35. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.

36. Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens
änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.

37. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid
Människosonens tillkommelse.

38. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och
drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända
till den dag då Noa gick in i arken;

39. och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem
allasammans bort — så skall det ske vid Människosonens
tillkommelse.

40. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva
upptagen, och en skall lämnas kvar.

41. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen,
och en skall lämnas kvar.

42. Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.

43. Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken
nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke
att någon bröt sig in i hans hus.

44. Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det
skall Människosonen komma.

45. Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre
har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt
tid —

46. salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
honom göra så.

47. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
han äger.

48. Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt
hjärta: ’Min herre kommer icke så snart’,

49. och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med
dem som äro druckna,

50. då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
det, och i en stund då han icke tänker sig det,

51. och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin
del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»

Kapitel 25Jesus framställer liknelserna om de tio jungfrurna och om de anförtrodda punden, talar om Människosonens dom över folken.
1. »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo
sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.

2. Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.

3. De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med
sig.

4. De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.

5. Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.

6. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: ’Se brudgummen kommer!
Gån ut och möten honom.’

7. Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.

8. Och de oförståndiga sade till de förståndiga: ’Given oss av eder
olja, ty våra lampor slockna.’

9. Men de förståndiga svarade och sade: ’Nej, den skulle ingalunda
räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som
sälja, och köpen åt eder.’

10. Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som
voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes
igen.

11. Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ’Herre, herre,
låt upp för oss.’

12. Men han svarade och sade: ’Sannerligen säger jag eder: Jag känner
eder icke.’

13. Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

14. Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes
kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina
ägodelar;

15. åt en gav han fem pund[1], åt en annan två och åt en tredje ett
pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.

16. Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och
förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.

17. Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.

18. Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i
jorden och gömde där sin herres penningar.

19. En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap
med dem.

20. Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram
andra fem pund och sade: ’Herre, du överlämnade åt mig fem pund;
se, andra fem pund har jag vunnit.’

21. Hans herre svarade honom: ’Rätt så, du gode och trogne tjänare!
När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’

22. Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade:
’Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har
jag vunnit.’

23. Hans herre svarade honom: ’Rätt så, du gode och trogne tjänare!
När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’

24. Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade:
’Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill
skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har
utstrött;

25. och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i
jorden. Se här har du vad dig tillhör.’

26. Då svarade hans herre och sade till honom: ’Du onde och late
tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått,
och inbärga, där jag icke har utstrött?

27. Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att
jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.

28. Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har
de tio punden.

29. Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han har.

30. Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.’ Där
skall vara gråt och tandagnisslan.

31. Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar
med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.

32. Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja
dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.

33. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på
den vänstra.

34. Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra
sida: ’Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning
det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.

35. Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig,
och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig
härbärge,

36. naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag
var i fängelse, och I kommen till mig.’

37. Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: ’Herre, när sågo
vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att
dricka?

38. Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken
och klädde dig?

39. Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?’

40. Då skall Konungen svara och säga till dem: ’Sannerligen säger
jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta
bröder, det haven I gjort mot mig.’

41. Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra
sida: ’Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga
elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.

42. Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var
törstig, och I gåven mig icke att dricka;

43. jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I
klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.’

44. Då skola också de svara och säga: ’Herre, när sågo vi dig
hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller
i fängelse och tjänade dig icke?’

45. Då skall han svara dem och säga: ’Sannerligen säger jag eder:
Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I
ej heller gjort mot mig.’

46. Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga
till evigt liv.»

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska