Evangelium enligt Markus 6-10

Kapitel 6Jesus bemötes i sin fädernestad med förakt, sänder ut sina tolv apostlar. Johannes döparen halshugges. Jesus bespisar fem tusen män, går på vattnet, botar sjuka i Gennesarets land.
1. Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;
och hans lärjungar följde honom.

2. Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och
folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han
fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom
given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom,
varifrån komma de?

3. Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder
till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans
systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.

4. Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin
fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»

5. Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han
botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.

6. Och han förundrade sig över deras otro.

Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den
andra, och undervisade.

7. Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och
två, och gav dem makt över de orena andarna.

8. Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom
allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i
bältet.

9. Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära
dubbla livklädnader.

10. Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så
stannen där, till dess I lämnen den orten.

11. Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under
edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

12. Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;

13. och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja
och botade dem.

14. Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit
känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från
de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»

15. Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en
profet, lik de andra profeterna.»

16. Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som
jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

17. Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och
binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias’, sin
broder Filippus’ hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit
till äkta,

18. och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för
dig att hava din broders hustru.»

19. Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men
han hade icke makt därtill.

20. Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man,
och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när
han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han
hörde honom gärna.

21. Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag
gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och
de förnämsta männen i Galileen.

22. Då gick Herodias’ dotter ditin och dansade; och hon behagade
Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan:
»Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»

23. Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär
av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»

24. Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?»
Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»

25. Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin
begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett
fat Johannes döparens huvud.»

26. Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för
bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.

27. Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta
hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset

28. och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,
och flickan gav det åt sin moder.

29. Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans
döda kropp och lade den i en grav.

30. Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom
allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.

31. Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde
trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de
fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och
gingo.

32. De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara
allena.

33. Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från
alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och
kommo fram före dem.

34. När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då
ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke
hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda
stycken.

35. Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans
lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är
redan långt lidet på dagen.

36. Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och
byarna häromkring och köpa sig något att äta.»

37. Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De
svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra
silverpenningar[1] och giva dem att äta?»

38. Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen
efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill
två fiskar.»

39. Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned
i gröna gräset.

40. Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i
var.

41. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp
till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav
dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;
också de två fiskarna delade han mellan dem alla.

42. Och de åto alla och blevo mätta.

43. Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla,
därtill ock kvarlevor av fiskarna.

44. Och det var fem tusen män som hade ätit.

45. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han
själv tillsåg att folket skildes åt.

46. Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp
på berget för att bedja.

47. När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han
var ensam kvar på land.

48. Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden
låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående
på sjön, och skulle just gå förbi dem.

49. Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en
vålnad och ropade högt;

50. ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte
strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det
är jag, varen icke förskräckta.»

51. Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.
Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;

52. ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett
med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

53. När de hade farit över till andra stranden, kommo de till
Gennesarets land och lade till där.

54. Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;

55. och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket
begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde
att han var.

56. Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon
gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo
honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och
alla som rörde vid den blevo hulpna.

Kapitel 7Jesus bestraffar fariséernas och de skriftlärdes skrymtaktiga nit, bönhör en kananeisk kvinna, botar en dövstum.
1. Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från
Jerusalem, församlade sig omkring honom;

2. och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det
är otvagna, händer.

3. Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke
äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar,
noga hava tvagit sina händer,

4. likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan
att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som
de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor
och kopparskålar.

5. Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför
vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta
med orena händer?»

6. Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I
skrymtare, såsom det är skrivet:
’Detta folk ärar mig med sina läppar,
men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

7. och fåfängt dyrka de mig,
eftersom de läror de förkunna äro människobud.’

8. I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»

9. Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för
att hålla edra egna stadgar!

10. Moses har ju sagt: ’Hedra din fader och din moder’ och ’Den som
smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.’

11. Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder:
’Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
stället såsom korban’ (det betyder offergåva),

12. då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin
fader eller sin moder.

13. På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra
fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

14. Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem:
»Hören mig alla och förstån.

15. Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad
som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»

16. –

17. När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade
hans lärjungar honom om detta bildliga tal.

18. Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I
icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,

19. eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och
har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för
ren.

20. Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det
som orenar människan.

21. Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar,
otukt, tjuveri, mord,

22. äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund,
hädelse, övermod, oförsynt väsende.

23. Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

24. Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus’ område.
Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få
veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,

25. utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom,
strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans
fötter;

26. det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad
honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

27. Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är
ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt
hundarna.»

28. Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna
under bordet allenast av barnens smulor.»

29. Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå;
den onde anden har farit ut ur din dotter.»

30. Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg
att den onde anden hade farit ut.

31. Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus’ område och tog vägen
över Sidon och kom, genom Dekapolis’ område, till Galileiska
sjön.

32. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad
honom att lägga handen på denne.

33. Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i
hans öron och spottade och rörde vid hans tunga

34. och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata»
(det betyder: »Upplåt dig»).

35. Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han
talade redigt och klart.

36. Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han
förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

37. Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl
beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

Kapitel 8Jesus bespisar fyra tusen män, avvisar några som begära tecken från himmelen, varnar för fariséernas och Herodes’ surdeg, giver en blind man hans syn, bekännes av Petrus som Messias, förutsäger sitt lidande, talar om sin efterföljelse.
1. Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de
icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och
sade till dem:

2. »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de
hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.

3. Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på
vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»

4. Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en
öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»

5. Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»

6. Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de
sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar,
för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.

7. De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat
dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.

8. Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar
med överblivna stycken.

9. Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen.
Sedan lät han dem skiljas åt.

10. Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for
till trakten av Dalmanuta.

11. Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de
ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från
himmelen.

12. Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta
släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte
skall intet tecken givas.»

13. Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra
stranden.

14. Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda
bröd hade de med sig i båten.

15. Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara
för fariséernas surdeg och för Herodes’ surdeg.»

16. Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.

17. Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om
att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu
ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?

18. I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då
icke?

19. Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I
samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De
svarade honom: »Tolv.»

20. »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många
korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»

21. Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

22. Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en
som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.

23. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn;
sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och
frågade honom: »Ser du något?»

24. Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag
ser dem gå omkring, men de likna träd.»

25. Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han
tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting
klart.

26. Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

27. Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea
Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till
dem: »Vem säger folket mig vara?»

28. De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias,
andra åter säga: ’Det är en av profeterna.’»

29. Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
och sade till honom: »Du är Messias.»

30. Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om
honom.

31. Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida
mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och
översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.

32. Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom
avsides och begynte ivrigt motsäga honom.

33. Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade
han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig
icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan
människotankar.»

34. Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade
till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig
själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.

35. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall
bevara det.

36. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
förlorar sin själ?

37. Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?

38. Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och
syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när
han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

Kapitel 9Jesus förklaras, botar en månadsrasande gosse, förutsäger på nytt sitt lidande, bestraffar lärjungarnas storhetstankar och falska nit, talar om faran av förförelser.
1. Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder:
Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden,
förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

2. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro
allena. Och hans utseende förvandlades inför dem;

3. och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen
valkare på jorden kan göra kläder så vita.

4. Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade
med Jesus.

5. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss
gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses
en och åt Elias en.»

6. Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras
förskräckelse.

7. Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst:
»Denne är min älskade Son; hören honom.»

8. Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke
mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

9. Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke,
förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för
någon omtala vad de hade sett.

10. Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra
om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.

11. Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias
först måste komma?»

12. Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och
upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om
Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?

13. Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo
mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att
det skulle gå honom.»

14. När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk
var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade
med dem.

15. Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna
och skyndade fram och hälsade honom.

16. Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»

17. Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört
till dig min son, som är besatt av en stum ande.

18. Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och
fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och
bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle
driva ut honom, men de förmådde det icke.»

19. Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge
måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med
eder? Fören honom till mig.»

20. Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus,
slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och
vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.

21. Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med
honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;

22. och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i
vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så
förbarma dig över oss och hjälp oss.»

23. Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår
den som tror.»

24. Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min
otro.»

25. Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade
han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och
döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer
in i honom.»

26. Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och
gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen
var död.

27. Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod
då upp.

28. När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar
honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut
honom?»

29. Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något
annat än bön och fasta.»

30. Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville
icke att någon skulle få veta det.

31. Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem:
»Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och
man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit
dödad skall han uppstå igen.»

32. Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga
honom.

33. Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där
han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på
vägen?»

34. Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken
som vore störst.

35. Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till
dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av
alla och allas tjänare.»

36. Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog
han det upp i famnen och sade till dem:

37. »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot
mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan
honom som har sänt mig.»

38. Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke
följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville
hindra honom, eftersom han icke följde oss.»

39. Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt
namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om
mig.

40. Ty den som icke är emot oss, han är för oss.

41. Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I
hören Kristus till — sannerligen säger jag eder: Han skall
ingalunda gå miste om sin lön.

42. Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det
bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i
havet.

43. Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är
bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna
i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke
utsläckes.

44. –

45. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är
bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna
i behåll och kastas i Gehenna.

46. –

47. Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är
bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda
ögonen i behåll och kastas i Gehenna,

48. där ’deras mask icke dör och elden icke utsläckes’.

49. Ty var människa måste saltas med eld.

50. Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed
skolen I då återställa dess kraft? — Haven salt i eder och
hållen frid inbördes.»

Kapitel 10Jesus lämnar Galileen, besvarar en fråga om äktenskapsskillnad, välsignar barnen, undervisar en rik man om livets väg och sina lärjungar om den sanna försakelsens lön, förutsäger ännu en gång sitt lidande, tillrättavisar Sebedeus’ söner, giver en blind man hans syn.
1. Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra
sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades
åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed
var.

2. Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och
frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från
sin hustru.

3. Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»

4. De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt
sin hustru och så skilja sig från henne.»

5. Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev
han åt eder detta bud.

6. Men redan vid världens begynnelse ’gjorde Gud dem till man och
kvinna’.

7. ’Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.

8. Och de tu skola varda ett kött.’ Så äro de icke mer två, utan
ett kött.

9. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»

10. När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter
om detsamma.

11. Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och
tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne.

12. Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan
man, då begår hon äktenskapsbrott.

13. Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid
dem; men lärjungarna visade bort dem.

14. När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten
barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike
hör sådana till.

15. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

16. Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och
välsignade dem.

17. När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg,
skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade
honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv
till arvedel?»

18. Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
utom Gud allena.

19. Buden känner du: ’Du skall icke dräpa’, ’Du skall icke begå
äktenskapsbrott’, ’Du skall icke stjäla’, ’Du skall icke bära
falskt vittnesbörd’, ’Du skall icke undanhålla någon vad honom
tillkommer’, Hedra din fader och din moder.’»

20. Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från
min ungdom.»

21. Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till
honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och
giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom
sedan och följ mig.»

22. Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad
bort, ty han hade många ägodelar.

23. Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru
svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds
rike!»

24. Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till
orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke
att komma in i Guds rike!

25. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för
den som är rik att komma in i Guds rike.»

26. Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då
bliva frälst?»

27. Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men
icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»

28. Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
övergivit allt och följt dig.»

29. Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min
och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller
systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,

30. ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här
i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och
jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande
tidsåldern evigt liv.

31. Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista
bliva de första.»

32. Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före
dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro
uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och
begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom:

33. »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,

34. och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla
honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå
igen.»

35. Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus’ söner, fram till honom
och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss
få vad vi nu tänka begära av dig.»

36. Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»

37. De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta
på din högra sida, och den andre på din vänstra.»

38. Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I
dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag
genomgår?»

39. De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja,
den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag
genomgår skolen I genomgå,

40. men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra
tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla
dem för vilka så är bestämt.»

41. När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och
Johannes.

42. Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de
som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar,
och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet.

43. Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst
bland eder, han vare de andras tjänare,

44. och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.

45. Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig,
utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»

46. Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån
Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk,
satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus’ son.

47. När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa
och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»

48. Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men
han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»

49. Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade
på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp;
han kallar dig till sig.»

50. Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom
fram till Jesus.

51. Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall
göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min
syn.»

52. Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax
fick han sin syn och följde honom på vägen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska