Kapitel 21 – Jesu ord om änkans offergåva. Hans förutsägelse om Jerusalems förstöring och om sin tillkommelse.
1. Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina
gåvor i offerkistorna.

2. Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.

3. Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka
lade dit mer än alla de andra.

4. Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland
gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin
ägo.»

5. Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av
härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han:

6. »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall
lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»

7. Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och
vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att
ske?»

8. Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många
skola komma under mitt namn och säga: ’Det är jag’ och: ’Tiden
är nära’. Men följen dem icke.

9. Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke
förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax
änden inne.»

10. Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk
och rike mot rike;

11. och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och
farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola
visa sig och stora tecken på himmelen.

12. Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja
eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse
och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt
namns skull.

13. Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd.

14. Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för
huru I skolen försvara eder.

15. Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av
edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot.

16. I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och
fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda.

17. Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.

18. Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat.

19. Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.

20. Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I
veta att dess ödeläggelse är nära.

21. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro
inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på
landsbygden må icke gå ditin.

22. Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall
uppfyllas.

23. Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor
nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk.

24. Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i
fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva
förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro
fullbordade.

25. Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på
jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa
vid havets och vågornas dån,

26. då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för
det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.

27. Och då skall man få se ’Människosonen komma i en sky’, med stor
makt och härlighet.

28. Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta
edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.»

29. Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och
på alla andra träd.

30. När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att
sommaren redan är nära.

31. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike
är nära.

32. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker.

33. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.

34. Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av
omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den
dagen kommer på eder oförtänkt;

35. ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla
inbyggare.

36. Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta
som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»

37. Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna
gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där
över natten.

38. Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen
för att höra honom.

Kapitel 22 – Översteprästerna och de skriftlärde lägga råd mot Jesus och mottaga Judas’ anbud om hjälp. Jesus håller påskmåltid med lärjungarna, instiftar nattvarden, förmanar till ödmjukhet, förutsäger Petrus’ förnekelse, beder i Getsemane, gripes, förnekas av Petrus, begabbas, förhöres inför Stora rådet.
1. Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.

2. Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

3. Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en
av de tolv.

4. Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna
för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.

5. Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en
summa penningar.

6. Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt
tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning
uppstod.

7. Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle
slakta påskalammet.

8. Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och
reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»

9. De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»

10. Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man
som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går
in.

11. Och sägen till husbonden i det huset: ’Mästaren frågar dig: Var
finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina
lärjungar?’

12. Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för
måltid; reden till där.»

13. Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och
de redde till påskalammet.

14. Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och
apostlarna med honom.

15. Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta
påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;

16. ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid,
förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»

17. Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen
detta och delen eder emellan;

18. ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike
kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»

19. Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för
eder. Gören detta till min åminnelse.»

20. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för
eder.

21. Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.

22. Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve
den människa genom vilken han bliver förrådd!»

23. Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde
vara som skulle göra detta.

24. En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle
räknas för den störste.

25. Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom
härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig
’nådige herrar’.

26. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder,
han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han
vare såsom en tjänare.

27. Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som
tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är
jag här ibland eder såsom en tjänare. —

28. Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;

29. och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så
överlåter jag likadan makt åt eder,

30. så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och
sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

31. Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för
att kunna sålla eder såsom vete;

32. men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om
intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

33. Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå
i fängelse och gå i döden.»

34. Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen
gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke
känner mig.»

35. Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan
penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då
något?» De svarade: »Intet.»

36. Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung
taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre
sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin
mantel och köpe sig ett sådant.

37. Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens
ord: ’Han blev räknad bland ogärningsmän’. Ja, det som är
förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»

38. Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det
är nog.»

39. Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed
var; och hans lärjungar följde honom.

40. Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen
att I icke mån komma i frestelse.»

41. Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll
ned på sina knän och bad

42. och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån
mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»

43. Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte
honom.

44. Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och
hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.

45. När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till
lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.

46. Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att
I icke mån komma i frestelse.»

47. Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de
tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram
till Jesus för att kyssa honom.

48. Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med
en kyss?»

49. Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade
de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»

50. Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av
honom högra örat.

51. Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han
rörde vid hans öra och helade honom.

52. Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till
översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de
äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och
stavar.

53. Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke
sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu
råder mörkrets makt.»

54. Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens
hus. Och Petrus följde efter på avstånd.

55. Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där
tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

56. Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden
fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.

57. Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»

58. Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade:
»Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag
icke.»

59. Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade:
»Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»

60. Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i
detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.

61. Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg
Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag
har galit, skall du tre gånger förneka mig.»

62. Och han gick ut och grät bitterligen.

63. Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och
misshandlade honom.

64. De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem
var det som slog dig?»

65. Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

66. Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste,
överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt
Stora råd

67. och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem:
»Om jag säger eder det, så tron I det icke.

68. Och om jag frågar, så svaren I icke.

69. Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens
högra sida.»

70. Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I
sägen det själva, att jag är det.»

71. Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju
själva nu hört det av hans egen mun.»

Kapitel 23 – Jesus föres till Pilatus, förhöres, sändes till Herodes, korsfästes, uppgiver andan, begraves.
1. Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.

2. Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne
man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren
skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»

3. Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han
svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

4. Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag
finner intet brottsligt hos denne man.»

5. Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära
folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»

6. När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från
Galileen.

7. Och då han fick veta att han var från det land som lydde under
Herodes’ välde, sände han honom bort till Herodes, som under
dessa dalar också var i Jerusalem.

8. När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.

9. Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
denne honom intet.

10. Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
honom häftigt.

11. Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.

12. Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

13. Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
och folket

14. och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
av det som I anklagen honom för.

15. Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort
något som förtjänar döden.

16. Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»

18. Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
Barabbas lös.»

19. (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)

20. Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
Jesus lös.

21. Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»

22. Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något
som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
har tuktat honom.»

23. Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.

24. Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.

25. Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att
med honom skulle ske efter deras vilja.

26. När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att
han skulle bära det efter Jesus.

27. Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
som jämrade sig och gräto över honom.

28. Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
barn.

29. Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: ’Saliga äro de
ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
som icke hava givit di.’

30. Då skall man begynna säga till: bergen: ’Fallen över oss’, och
till höjderna: ’Skylen oss.’

31. Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
med det torra!»

32. Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
tillika med honom.

33. Och när de hade kommit till den plats som kallades
»Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
den ene på högra sidan och den andre på vänstra.

34. Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. —

35. Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo
gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»

36. Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
honom ättikvin

37. och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»

38. Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
judarnas konung.»

39. Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom
och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»

40. Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade:
»Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?

41. Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar
äro värda, men denne man har intet ont gjort.»

42. Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»

43. Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du
vara med mig i paradiset.»

44. Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
mörker, som varade ända till nionde timmen,

45. i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade
mitt itu.

46. Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp
andan.

47. Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»

48. Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
hem igen.

49. Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

50. Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig
man,

51. som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var
från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.

52. Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.

53. Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han
den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen
hade varit lagd.

54. Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.

55. Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde
efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.

56. Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och
smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

Kapitel 24 – Änglar förkunna Jesu uppståndelse för kvinnorna vid graven. Jesus uppenbarar sig för två lärjungar på väg till Emmaus och för de församlade lärjungarna i Jerusalem, giver dem sin välsignelse, upptages till himmelen.
1. Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva
dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de
hade tillrett.

2. Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.

3. Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.

4. När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo
två man framför dem i skinande kläder.

5. Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot
jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande
bland de döda?

6. Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade
till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:

7. ’Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors
händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå
igen.’»

8. Då kommo de ihåg hans ord.

9. Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de
elva och för alla de andra. —

10. Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som
var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem
och sade detsamma till apostlarna.

11. Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem
icke.

12. Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade
sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han
hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.

13. Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som
hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.

14. Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.

15. Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus
själv och gick med dem.

16. Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.

17. Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra,
medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.

18. Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du
är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad
där har skett i dessa dagar?»

19. Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett
med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar
och ord inför Gud och allt folket:

20. huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat
honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.

21. Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och
likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen
sedan detta skedde.

22. Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty
sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven

23. och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till
och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han
levde.

24. Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven,
funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv
sågo de icke.»

25. Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och
tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

26. Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin
härlighet?»

27. Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och
uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

28. När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som
om han ville gå vidare.

29. Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider
mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han
ditin och stannade kvar hos dem.

30. Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och
välsignade och bröt det och räckte åt dem.

31. Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då
försvann han ur deras åsyn.

32. Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i
oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för
oss?»

33. Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till
Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra
som hade slutit sig till dem.

34. Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har
visat sig för Simon.»

35. Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han
hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

36. Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och
sade till dem: »Frid vare med eder.

37. Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att
det var en ande de sågo.

38. Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför
uppstiga tvivel i edra hjärtan?

39. Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag
själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och
ben, såsom I sen mig hava.»

40. Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina
fötter.

41. Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast
förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»

42. Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en
honungskaka;

43. och han tog det och åt därav i deras åsyn.

44. Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan
jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är
skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.»

45. Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.

46. Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle
lida och på tredje dagen uppstå från de döda,

47. och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle
predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.

48. I kunnen vittna härom.

49. Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men
I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden
bliven beklädda med kraft.»

50. Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina
händer och välsignade dem.

51. Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev
upptagen till himmelen.

52. Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem,
uppfyllda av stor glädje.

53. Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.