Kapitel 16 – Jesus framställer liknelserna om den otrogne förvaltaren och om den rike mannen och Lasarus.
1. Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en
förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans
ägodelar.

2. Då kallade han honom till sig och sade till honom: ’Vad är det
jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan
icke längre få vara förvaltare.’

3. Men förvaltaren sade vid sig själv: ’Vad skall jag göra, då min
herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke;
att tigga blyges jag för.

4. Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig
i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.’

5. Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en
särskilt. Och han frågade den förste: ’Huru mycket är du skyldig
min herre?’

6. Han svarade: ’Hundra fat[1] olja.’ Då sade han till honom: ’Tag
här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv
femtio.’

7. Sedan frågade han en annan: ’och du, huru mycket är du skyldig?’
Denne svarade: ’hundra tunnor vete.’ Då sade han till honom:
’Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.’

8. Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att
han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig
klokare mot sitt släkte än ljusets barn.

9. Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige
Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot
eder i de eviga hyddorna.

10. Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är,
och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i
vad mer är.

11. Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige
Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?

12. Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde
en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?

13. Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då
att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla
sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna
både Gud och Mamon.»

14. Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de
drevo då gäck med honom.

15. Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig
rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty
det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.

16. Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan
dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma
ditin.

17. Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av
lagen kan falla bort.

18. Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en
annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till
hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår
äktenskapsbrott.

19. Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och
levde var dag i glädje och prakt.

20. Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av
sår,

21. och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla
ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna
kommo och slickade hans sår.

22. Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till
Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven.

23. När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon
och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte.

24. Då ropade han och sade: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig,
och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten
och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.’

25. Men Abraham svarade: ’Min son kom ihåg att du, medan du levde,
fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får
han här hugnad, under det att du pinas.

26. Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan
oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till
eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån
skall kunna komma över till oss.»

27. Då sade han: ’Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom
till min faders hus,

28. där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke
också de komma till detta pinorum.’

29. Men Abraham sade: ’De hava Moses och profeterna; dem må de
lyssna till.’

30. Han svarade: ’Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem
från de döda, så skola de göra bättring.’

31. Då sade han till honom: ’Lyssna de icke till Moses och
profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon
uppstår från de döda.’»

Kapitel 17 – Jesus undervisar om faran av förförelser, om rätt beteende mot felande bröder, om trons kraft och om vars och ens plikt att bekänna sig vara blott en ringa tjänare; han botar tio spetälska män, talar sedan om Guds rike och om sin tillkommelse.
1. Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än
att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!

2. För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals
och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa
små.

3. Tagen eder till vara!

Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han
då ångrar sig, så förlåt honom.

4. Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju
gånger kommer tillbaka till dig och säger: ’Jag ångrar mig’ så
skall du förlåta honom.»

5. Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»

6. Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett
senapskorn, så skullen I kunna säga till detta
mullbärsfikonträd: ’Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig
i havet’, och det skulle lyda eder.

7. Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar
boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem
från marken: ’Gå du nu strax till bords’?

8. Säger han icke fastmer till honom: ’Red till min måltid, och
fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och
dricker; sedan må du själv äta och dricka’?

9. Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev
honom befallt?

10. Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt,
då skolen I säga: ’Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast
gjort vad vi voro pliktiga att göra.’»

11. Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen
mellan Samarien och Galileen.

12. Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män.
Dessa stannade på avstånd

13. och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»

14. När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för
prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.

15. Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit
botad, och prisade Gud med hög röst

16. och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade
honom. Och denne var en samarit.

17. Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var
äro de nio?

18. Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud,
utom denne främling?»

19. Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har
frälst dig.»

20. Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle
komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på
sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,

21. ej heller skall man kunna säga: ’Se här är det’, eller: ’Där är
det.’ Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

22. Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna
skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få
det.

23. Väl skall man då säga till eder: ’Se där är han’, eller: ’Se här
är han’; men gån icke dit, och löpen icke därefter.

24. Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens
ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på
hand dag.

25. Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta
släkte.

26. Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i
Människosonens dagar:

27. människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur
gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom
floden och förgjorde dem allasammans.

28. Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och
drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,

29. men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel
ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,

30. alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen
uppenbaras.

31. Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset,
han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är
ute på marken vända tillbaka.

32. Kommen ihåg Lots hustru.

33. Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men
den som mister det, han skall rädda det.

34. Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene
skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.

35. Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen,
den andra skall lämnas kvar.»

36. Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den
döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

Kapitel 18 – Jesus framställer liknelserna om änkan och domaren samt om fariséen och publikanen, välsignar barnen, undervisar en rik man om livets väg och lärjungarna om den sanna försakelsens lön, förutsäger ännu en gång sitt lidande, giver en blind man hans syn.
1. Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de
alltid borde bedja, utan att förtröttas.

2. Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och
ej heller hade försyn för någon människa.

3. I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom
och sade: ’Skaffa mig rätt av min motpart.’

4. Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv:
’Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har
försyn för någon människa;

5. likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå
skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall
alldeles pina ut mig.’»

6. Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här
säger.

7. Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till
honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?

8. Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl
Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

9. Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som
förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under
det att de föraktade andra:

10. »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en
farisé och den andre en publikan.

11. Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: ’Jag tackar dig,
Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare,
orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.

12. Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag
förvärvar.’

13. Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina
ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade:
’Gud, misskunda dig över mig syndare.’ —

14. Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre.
Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men
den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

15. Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle
röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort
dem.

16. Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen
komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör
sådana till.

17. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

18. Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad
skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

19. Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
utom Gud allena.

20. Buden känner du: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott’, ’Du skall
icke dräpa’, ’Du skall icke stjäla’, ’Du skall icke bära falskt
vittnesbörd’, ’Hedra din fader och din moder.’»

21. Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»

22. När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig
ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall
du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»

23. Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var
mycket rik.

24. Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är
det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!

25. Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga,
än för den som är rik att komma in i Guds rike.»

26. Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»

27. Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är
möjligt för Gud.»

28. Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och
hava följt dig.»

29. Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds
rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller
föräldrar eller barn,

30. ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i
tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»

31. Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu
upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom
profeterna är skrivet om Människosonen.

32. Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad
och skymfad och bespottad,

33. och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen
skall han uppstå igen.»

34. Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så
fördolt, att de icke fattade vad som sades.

35. Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid
vägen och tiggde.

36. När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad
det var.

37. Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som
kom på vägen.

38. Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över
mig.»

39. Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han
skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son,
förbarma dig över mig.»

40. Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till
honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom:

41. »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt
mig få min syn.»

42. Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.»

43. Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och
allt folket som såg detta lovade Gud.

Kapitel 19 – Jesus gästar hos Sackeus, framställer liknelsen om de tio punden, rider in i Jerusalem, gråter över staden, rensar helgedomen.
1. Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.

2. Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för
publikanerna och en rik man.

3. Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men
han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till
växten.

4. Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd
för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.

5. När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till
honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt
hus.»

6. Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.

7. Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för
att gästa hos en syndare.»

8. Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av
mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt
för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.

9. Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta
hus, eftersom också han är en Abrahams son.

10. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som
var förlorat.»

11. Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse,
eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike
strax skulle uppenbaras.

12. Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort
till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig
värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.

13. Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund
och sade till dem: ’Förvalten dessa, till dess jag kommer
tillbaka.’

14. Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd,
åstad en beskickning och läto säga: ’Vi vilja icke att denne
skall bliva konung över oss.»

15. När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den
konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt
vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och
en genom sin förvaltning hade förvärvat.

16. Då kom den förste fram och sade: ’Herre, ditt pund har givit i
vinst tio pund.’

17. Han svarade honom: ’Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har
varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och
myndighet över tio städer.’

18. Därefter kom den andre i ordningen och sade: ’Herre, ditt pund
har avkastat fem pund.’

19. Då sade han jämväl till denne: ’Så vare ock du satt över fem
städer.’

20. Och den siste kom fram och sade: ’Herre, se här är ditt pund;
jag har haft det förvarat i en duk.

21. Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill
taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har
sått.’

22. Han sade till honom: ’Efter dina egna ord vill jag döma dig, du
onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som
vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke
har sått?

23. Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade
jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.’

24. Och han sade till dem som stodo vid hans sida: ’Tagen ifrån
honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.’

25. De sade till honom: ’Herre, han har ju redan tio pund.’

26. Han svarade: ’Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall
varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han har.

27. Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över
sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»

28. Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot
Jerusalem.

29. När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas
Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna

30. och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I
kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som
ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den
hit.

31. Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så:
’Herren behöver den.’»

32. Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som
han hade sagt dem.

33. Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I
fålen?»

34. De svarade: »Herren behöver den.»

35. Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och
läto Jesus sätta sig därovanpå.

36. Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom
på vägen.

37. Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela
lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla
de kraftgärningar som de hade sett;

38. och de sade:

»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid
vare i himmelen och ära i höjden!»

39. Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom:
»Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»

40. Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
stenarna ropa.»

41. Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över
den

42. och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid
tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.

43. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva
dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla
sidor.

44. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som
äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför
att du icke aktade på den tid då du var sökt.»

45. Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde
därinne;

46. och han sade till dem: »Det är skrivet: ’Och mitt hus skall vara
ett bönehus.’ Men I haven gjort det till en rövarkula.»

47. Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna
och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter
tillfälle att förgöra honom;

48. men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll
sig till honom och hörde honom.

Kapitel 20 – Jesus tillspörjes om sin myndighet, bestraffar i liknelsen om vingårdsmännen översteprästerna och de skriftlärde, besvarar frågor om skattepenningen och om uppståndelsen, ställer själv till de skriftlärde en fråga om Messias såsom Davids son, varnar för de skriftlärde.
1. Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och
förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de
skriftlärde, tillika med de äldste, fram

2. och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör
du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»

3. Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
till eder; svaren mig på den.

4. Johannes’ döpelse, var den från himmelen eller från människor?»

5. Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: ’Från
himmelen’ så frågar han: ’Varför trodden I honom då icke?’

6. Men om vi svara: ’Från människor’, då kommer allt folket att
stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»

7. De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.

8. Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
myndighet jag gör detta.»

9. Och han framställde för folket denna liknelse: »En man
planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för
utrikes för lång tid.

10. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av
vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto
honom gå tomhänt bort.

11. Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade
och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.

12. Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de
blodig och drevo bort honom.

13. Då sade vingårdens herre: ’Vad skall jag göra? Jo, jag vill
sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.’

14. Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra
och sade: ’Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet
må bliva vårt.’

15. Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall
nu vingårdens herre göra med dem?

16. Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna
vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»

17. Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:

’Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en
hörnsten’?

18. Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad;
men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»

19. Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma
stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo
att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.

20. Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen
skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle
fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna
överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.

21. Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och
undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om
Guds väg vad sant är.

23. Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det
icke lovligt?»

23. Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:

24. »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De
svarade: »Kejsarens.»

25. Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren
tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

26. Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför
folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

27. Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det
icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom

28. och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om
någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han
taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin
broder.

29. Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
barnlös.

30. Då tog den andre i ordningen henne

31. och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla,
utan att någon av dem lämnade barn efter sig.

32. Slutligen dog ock hustrun.

33. Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru?
De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»

34. Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det
så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;

35. men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern
och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken
män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.

36. De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro,
Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.

37. Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det
talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren
’Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’;

38. Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom
leva alla.»

39. Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har
talat rätt.»

40. De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på
honom.

41. Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids
son?

42. David själv säger ju i Psalmernas bok:

Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,

43. till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’

44. David kallar honom alltså ’herre’; huru kan han då vara hans
son?»

45. Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:

46. »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
gästabuden —

47. detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»