Kapitel 11 – Jesus undervisar sina lärjungar om bönen, botar en besatt, försvarar sig mot fariséerna, avvisar några som begära tecken, bestraffar vid en måltid fariséerna och de lagkloke.
1. När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och
hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom:
»Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina
lärjungar.»

2. Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: ’Fader,
helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;

3. vårt dagliga bröd giv oss var dag;

4. och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som
är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.’»

5. Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och
mitt i natten kommer till denne och säger till honom: ’Käre vän,
låna mig tre bröd;

6. ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har
intet att sätta fram åt honom’

7. så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: ’Gör mig
icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn
hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.’

8. Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är
hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han
likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och
giva honom så mycket han behöver.

9. Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet;
söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda
upplåtet.

10. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
och för den som klappar skall varda upplåtet.

11. Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om
en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,

12. eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?

13. Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig
ande åt dem som bedja honom!»

14. Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde
anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket
förundrade sig.

15. Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas
furste, som han driver ut de onda andarna.»

16. Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom
ett tecken från himmelen.

17. Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som
har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus
faller på hus.

18. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans
rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag
driver ut de onda andarna.

19. Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså
vara edra domare.

20. Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda
andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. —

21. När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans
ägodelar fredade.

22. Men om någon som är starkare än han angriper honom och
övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som
han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.

23. Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
församlar med mig, han förskingrar.

24. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner
någon, säger han: ’Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som
jag gick ut ifrån.’

25. Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,

26. då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
för den människan det sista värre än det första.»

27. När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och
ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig,
och de bröst som du har diat.»

28. Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma
det.»

29. Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta
släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat
tecken skall givas det än Jonas’ tecken.

30. Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock
Människosonen vara ett tecken för detta släkte.

31. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon
kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har
är vad som är mer än Salomo.

32. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas’
predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.

33. Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller
under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som
komma in skola se skenet.

34. Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock
hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din
kropp höljd i mörker.

35. Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.

36. Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i
mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser
dig med sitt klara sken.»

37. Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid
hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.

38. Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden,
förundrade han sig.

39. Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av
bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och
ondska.

40. I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det
inre?

41. Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver
allt hos eder rent.

42. Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och
alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken
till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.

43. Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna
och gärna viljen bliva hälsade på torgen!

44. Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över
vilka människorna gå fram utan att veta det!»

45. Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom:
»Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»

46. Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna
läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett
enda finger röra vid de bördorna!

47. Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra
fäder dräpte!

48. Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen
dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.

49. Därför har ock Guds vishet sagt: ’Jag skall sända till dem
profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och
andra skola de förfölja.

50. Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt
det som är utgjutet från världens begynnelse,

51. ända ifrån Abels blod intill Sakarias’ blod, hans som förgjordes
mellan altaret och templet.’ Ja, jag säger eder: Det skall
utkrävas av detta släkte.

52. Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till
kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som
ville komma dit haven I lagt hinder.»

53. När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna
och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med
honom om många stycken;

54. de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.

Kapitel 12 – Jesus varnar för skrymteri, människofruktan, hädelse mot den helige Ande, girighet och världsliga bekymmer, manar till vaksamhet och trohet,förutsäger söndringar, talar om tidens tecken.
1. Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de
trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till
sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg,
det är för skrymteri.

2. Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet
är fördolt, som icke skall bliva känt.

3. Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i
ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det
skall bliva utropat på taken.

4. Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl
kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något
mer.

5. Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har
makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag
säger eder: Honom skolen I frukta. —

6. Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är
förgäten hos Gud.

7. Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.

8. Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför
människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför
Guds änglar.

9. Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva
förnekad inför Guds änglar.

10. Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall
det icke bliva förlåtet.

11. Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och
myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I
skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;

12. ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen
säga.»

13. Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min
broder att han skiftar arvet med mig.»

14. Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare
eller skiftesman över eder?»

15. Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till
vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke
därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

16. Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en
rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.

17. Och han tänkte vid sig själv och sade: ’Vad skall jag göra? Jag
har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.’

18. Därefter sade han: ’Så vill jag göra: jag vill riva ned mina
lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min
gröda och allt mitt goda.

19. Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott
förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.

20. Men Gud sade till honom: ’Du dåre, i denna natt skall din själ
utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?’ —

21. Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik
inför Gud.»

22. Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören
eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller
för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.

23. Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.

24. Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de
hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru
mycket mer ären icke I än fåglarna!

25. Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin
livslängd?

26. Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då
bekymmer för det övriga?

27. Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och
likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet
var så klädd som en av dem.

28. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda
eder, I klentrogne!

29. Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I
skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.

30. Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader
vet att I behöven detta.

31. Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla
eder.

32. Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att
giva eder riket.

33. Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar
som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv
når, och där man icke fördärvar.

34. Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.

35. Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.

36. Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall
bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom,
när han kommer och klappar.

37. Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han
kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin
klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och
betjäna dem.

38. Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under
den tredje och finner dem så göra — saliga äro de då.

39. Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund
tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig
in i hans hus.

40. Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall
Människosonen komma.»

41. Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna
liknelse, eller är det om alla?»

42. Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare,
som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt
tid giva dem deras bestämda kost —

43. salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
honom göra så.

44. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
han äger.

45. Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: ’Min herre
kommer icke så snart’, och han begynner att slå de andra
tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han
bliver drucken,

46. då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall
låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de
otrogna. —

47. Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke
redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva
straffad med många slag.

48. Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som
val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få
slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall
mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket,
av honom skall man fordra dess mera.

49. Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna
ville jag icke att den redan brunne!

50. Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till
dess att det är fullbordat!

51. Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej,
säger jag eder, fastmer söndring.

52. Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade
från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:

53. fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin
dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru
och sonhustrun mot sin svärmoder.

54. Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i
väster, sägen I strax: ’Nu kommer regn’; och det sker så.

55. Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: ’Nu kommer stark
hetta’; och detta sker.

56. I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda;
huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?

57. Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?

58. När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig
under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han
icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren
överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar
dig i fängelse.

59. Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har
betalt ända till den yttersta skärven.»

Kapitel 13 – Jesus förmanar till bättring, framställer en liknelse om ett fikonträd, botar en kvinna på sabbaten, undervisar i liknelser om Guds rike, varnar för andlig säkerhet, klagar över Jerusalems obotfärdighet.
1. Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer
vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.

2. Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer
voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo
lida sådant?

3. Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås.

4. Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem,
menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som
bo i Jerusalem?

5. Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås.»

6. Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd
planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men
fann ingen.

7. Då sade han till vingårdsmannen: ’Se, nu i tre år har jag kommit
och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg
bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?’

8. Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: ’Herre, låt det
stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva
omkring det och göda det;

9. kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må
du då hugga bort det.’»

10. När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga,

11. var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en
sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde
räta upp sin kropp.

12. Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade
till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom»,

13. och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp
sig och prisade Gud.

14. Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten
botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex
dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma
och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen.

15. Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var
och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och
leder den bort för att vattna den?

16. Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit
bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få
lösas från sin boja?»

17. När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt
folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av
honom.

18. Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna
det vid?

19. Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin
trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens
fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»

20. Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid?

21. Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre
skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

22. Och han vandrade från stad till stad och från by till by och
undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till
Jerusalem.

23. Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva
frälsta?» Då svarade han dem:

24. »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många,
säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke
förmå det.

25. Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan
kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och
sägen: ’Herre, låt upp för oss’, så skall han svara och säga
till eder: ’Jag vet icke varifrån I ären.’

26. Och I skolen då säga: ’Vi hava ju ätit och druckit med dig, och
du har undervisat på våra gator.’

27. Men han skall svara: ’Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I
ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.’

28. Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham,
Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen
eder själva utkastade.

29. Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och
söder och bliva bordsgäster i Guds rike.

30. Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och
somliga som äro de första bliva de sista.

31. I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom:
»Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.»

32. Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och
i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först
på tredje dagen är färdig.

33. Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det
är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i
Jerusalem. —

34. Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
vingar! Men haven icke velat.

35. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder:
I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen:
’Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.’

Kapitel 14 – Jesus botar på sabbaten en vattusiktig man, undervisar om ödmjukhet och rätt gästfrihet, framställer liknelsen om den stora måltiden, undervisar om det sanna lärjungaskapet.
1. När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste
fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där
vaktade på honom,

2. att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.

3. Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna:
»Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke
lovligt?»

4. Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk
och lät honom gå.

5. Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en
oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp
den, jämväl på sabbatsdagen?»

6. Och de förmådde icke svara något härpå.

7. Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta
platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till
dem:

8. »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den
främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna
någon som är mer ansedd än du,

9. och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och
honom och säger till dig: ’Giv plats åt denne’; och så måste du
med skam intaga den nedersta platsen.

10. Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta
platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit
dig säger till dig, när han kommer: ’Min vän, stig högre upp.’
Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna.

11. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och
den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

12. Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett
gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina
vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika
grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får
vedergällning.

13. Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta,
blinda.

14. Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall
du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.»

15. Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till
honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!»

16. Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud
och bjöd många.

17. Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och
lät säga till dem som voro bjudna: ’Kommen, ty nu är allt redo.’

18. Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till
honom: ’Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese
det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’

19. En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå
åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’

20. Åter en annan sade: ’Jag har tagit mig hustru, och därför kan
jag icke komma.’

21. Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev
husbonden vred och sade till sin tjänare: ’Gå strax ut på gator
och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och
blinda och halta.’

22. Sedan sade tjänaren: ’Herre, vad du befallde har blivit gjort,
men har är ännu rum.’

23. Då sade herren till tjänaren: ’Gå ut på vägar och stigar, och
nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt.

24. Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall
smaka sin måltid.’»

25. Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade
till dem:

26. »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och
sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och
systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min
lärjunge.

27. Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke
vara min lärjunge.

28. Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke
då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger
vad som behöves för att bygga det färdigt?

29. Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket
skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom

30. och säga: ’Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda
sitt verk.’

31. Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman
med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker
efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot
honom med tjugu tusen?

32. Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt
borta, skicka sändebud och underhandla om fred.

33. Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar
allt vad han äger. —

34. Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister
sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft?

35. Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man
kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»

Kapitel 15 – Jesus framställer liknelserna om det förlorade fåret, den borttappade penningen och den förlorade sonen.
1. Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att
höra honom.

2. Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne
tager emot syndare och äter med dem.»

3. Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

4. »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han
förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och
går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?

5. Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med
glädje.

6. Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och
grannar och säger till dem: ’Glädjens med mig, ty jag har funnit
mitt får, som var förlorat.’

7. Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en
enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som
ingen bättring behöva.

8. Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort
en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker
noga, till dess hon finner den?

9. Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor
och grannkvinnor och säger: ’Glädjens med mig, ty jag har funnit
den penning som jag hade tappat bort.’

10. Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en
enda syndare som gör bättring.

11. Ytterligare sade han: »En man hade två söner.

12. Och den yngre av dem sade till fadern: ’Fader, giv mig den del
av förmögenheten, som faller på min lott.’ Då skiftade han sina
ägodelar mellan dem.

13. Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt
tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde
han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.

14. Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över
det landet, och han begynte lida nöd.

15. Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och
denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.

16. Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som
svinen åto; men ingen gav honom något.

17. Då kom han till besinning och sade: ’Huru många legodrängar hos
min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av
hunger!

18. Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom:
Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;

19. jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en
av dina legodrängar.’

20. Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var
långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom
och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste
honom innerligt.

21. Men sonen sade till honom: ’Fader, jag har syndat mot himmelen
och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.’

22. Då sade fadern till sina tjänare ’Skynden eder att taga fram den
yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på
hans hand och skor på hans fötter.

23. Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och
gör oss glada.

24. Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var
förlorad men är återfunnen.’ Och de begynte göra sig glada.

25. Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände
tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.

26. Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta
kunde betyda.

27. Denne svarade honom: ’Din broder har kommit hem; och då nu din
fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta
den gödda kalven.’

28. Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och
talade vanligt med honom.

29. Men han svarade och sade till sin fader: ’Se, i så många år har
jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud;
och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att
jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.

30. Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans
med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit
slakta den gödda kalven.’

31. Då sade han till honom: ’Min son, du är alltid hos mig, och all
mitt är ditt.

32. Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder
var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är
återfunnen.’»