Kapitel 6 – Jesus bespisar fem tusen män, går på vattnet, undervisar om livets bröd, bekännes av Petrus vara »Guds Helige».
1. Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias’ sjö».
2. Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken
som han gjorde med de sjuka.
3. Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina
lärjungar.
4. Och påsken, judarnas högtid, var nära.
5. Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till
honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så
att dessa få äta?»
6. Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste
han vad han skulle göra.
7. Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar
vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.»
8. Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon
Petrus’ broder:
9. »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad
förslår det för så många?»
10. Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.» Och på det stället var
mycket gräs. Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid
pass fem tusen.
11. Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem
som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket
de ville hava.
12. Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen
tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.»
13. Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken,
som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade
ätit.
14. Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de:
»Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.»
15. När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom
med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till
berget, helt allena.
16. Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön
17. och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det
hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till
dem;
18. och sjön gick hög, ty det blåste hårt.
19. När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier,
fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då
blevo de förskräckta.
20. Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.»
21. De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme
vid landet dit de foro.
22. Dagen därefter hände sig detta. Folket som stod kvar på andra
sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en
enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina
lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena.
23. Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära
det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade
uttalat tacksägelsen.
24. När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans
lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för
att söka efter Jesus.
25. Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom:
»Rabbi, när kom du hit?»
26. Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan
därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta.
27. Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den
mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som
Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv,
låtit undfå sitt insegel.»
28. Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds
gärningar?»
29. Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I
tron på den han har sänt.»
30. De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något
tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du?
31. Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: ’Han
gav dem bröd från himmelen att äta.’»
32. Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men
det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen.
33. Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver
världen liv.»
34. Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.»
35. Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han
skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig
törsta.
36. Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig,
tron I dock icke.
37. Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som
kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.
38. Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min
vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.
39. Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall
låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan
att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.
40. Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och
tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta
honom uppstå på den yttersta dagen.»
41. Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag
är det bröd som har kommit ned från himmelen.»
42. Och de sade: Ȁr denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och
moder vi känna? Huru kan han då säga: ’Jag har kommit ned från
himmelen’?»
43. Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan.
44. Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig,
drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta
dagen.
45. Det är skrivet hos profeterna: ’De skola alla hava fått lärdom
av Gud.’ Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av
honom, han kommer till mig.
46. Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från
Gud; han har sett Fadern.
47. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har
evigt liv.
48. Jag är livets bröd.
49. Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo.
50. Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om
någon äter därav, så skall han icke dö.
51. Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om
någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och
det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för
att världen skall leva.»
52. Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne
kunna giva oss sitt kött att äta?»
53. Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod,
så haven I icke liv i eder.
54. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv,
och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.
55. Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig
dryck.
56. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i
mig, och jag förbliver i honom.
57. Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom
jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom
mig.
58. Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen. Det är
icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter
detta bröd, han skall leva till evig tid.»
59. Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum.
60. Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett
hårt tal; vem står ut med att höra på honom?»
61. Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över
detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten?
62. Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där
han förut var? —
63. Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De
ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv.
64. Men bland eder finnas några som icke tro.» Jesus visste nämligen
från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken
den var som skulle förråda honom.
65. Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan
komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.»
66. För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka,
så att de icke längre vandrade med honom.
67. Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?»
68. Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå? Du
har det eviga livets ord,
69. och vi tro och förstå att du är Guds helige.»
70. Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och
likväl är en av eder en djävul.»
71. Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne
som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
Kapitel 7 – Jesus går upp till lövhyddohögtiden i Jerusalem, talar i helgedomen om sin sändning och om sabbatsbudet, om sin bortgång till Fadern och om Andens utgjutelse, förkastas av några i folket, mottages med tro av andra. Rättstjänare sändes ut för att gripa honom. Nikodemus talar till hans försvar.
1. Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville
han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda
honom.
2. Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära.
3. Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till
Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du
gör.
4. Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i
hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för
världen.»
5. Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom.
6. Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för
eder är tiden alltid läglig.
7. Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag
vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.
8. Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna
högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.»
9. Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.
10. Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också
han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet.
11. Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är
han?»
12. Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga
sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han
förvillar folket.»
13. Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.
14. Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i
helgedomen och undervisade.
15. Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin
lärdom, han som icke har fått undervisning?»
16. Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som
har sänt mig.
17. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära
är från Gud, eller om jag talar av mig själv.
18. Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som
söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och
orättfärdighet finnes icke i honom. —
19. Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av
eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?»
20. Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter
att döda dig?»
21. Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde
jag, och alla förundren I eder över den.
22. Moses har givit eder omskärelsen — icke som om den vore ifrån
Moses, ty den är ifrån fäderna — och så omskären I människor
också på en sabbat.
23. Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att
Moses’ lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas
på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och
frisk?
24. Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»
25. Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de
stå efter att döda?
26. Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till
honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att
denne är Messias?
27. Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när
Messias kommer, känner ingen varifrån han är.»
28. Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen:
»Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har
jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som
verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
29. Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har
sänt mig.»
30. Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom,
ty hans stund var ännu icke kommen.
31. Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall
väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har
gjort?»
32. Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då
sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att
gripa honom.
33. Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går
jag bort till honom som har sänt mig.
34. I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där
jag är, dit kunnen I icke komma.»
35. Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom
vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem
som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa
grekerna?
36. Vad betyder det ord som han sade: ’I skolen söka efter mig, men
I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke
komma’?»
37. På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod
Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han
till mig och dricke.
38. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande
vatten flyta fram, såsom skriften säger.
39. Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle
undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke
hade blivit förhärligad.
40. Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är
förvisso Profeten.»
41. Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl
Messias från Galileen?
42. Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och
från den lilla staden Betlehem, där David bodde?
43. Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,
44. och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin
hand vid honom.
45. När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och
fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom
hit?»
46. Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den
mannen talar.»
47. Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?
48. Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av
fariséerna?
49. Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.
50. Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom,
och som själv var en av dem:
51. »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört
honom och utrönt vad han förehar?»
52. De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från
Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer
från Galileen.»
Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet
[Äktenskapsbryterskan inför Jesus.]
Jesus vittnar om sig själv, att han är
världens ljus; undervisar och bestraffar
folket. Judarna vilja stena honom.
53. Och de gingo hem, var och en till sitt.
Kapitel 8
1. Och Jesus gick ut till Oljeberget.
2. Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen.
3. Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade
blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne
fram,
4. sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning
blivit beträdd med äktenskapsbrott.
5. Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då
du?»
6. Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få
något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev
med fingret på jorden.
7. Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade
till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen
på henne.»
8. Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
9. När de hörde detta, gingo de ut, den ene efter den andre,
först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som
stod där kvar.
10. Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra? Har
ingen dömt dig?»
11. Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke
heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»
12. Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den
som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan
skall hava livets ljus.»
13. Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt
vittnesbörd gäller icke.»
14. Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig
själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag
har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag
kommer, eller vart jag går.
15. I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
16. Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid
icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.
17. I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det
gäller såsom sant.
18. Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern,
som har sänt mig.
19. Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I
kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I
ock min Fader.»
20. Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade
dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar
hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
21. Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka
efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen
I icke komma.»
22. Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom
han säger: ’Dit jag går, dit kunnen I icke komma’?»
23. Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I
ären av denna världen, jag är icke av denna världen.
24. Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om
I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra
synder.»
25. Då frågade de honom: »Vem är du då?» Jesus svarade dem: »Det som
jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.
26. Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men
han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av
honom, det talar jag ut inför världen.»
27. Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till
dem.
28. Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I
första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig
själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig.
29. Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig
allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.»
30. När han talade detta, kommo många till tro på honom.
31. Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I
förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar;
32. Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder
fria.»
33. De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit
trälar under någon. Huru kan du då säga: ’I skolen bliva fria’?»
34. Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var
och en som gör synd, han är syndens träl.
35. Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får
förbliva där för alltid.
36. Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.
37. Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig,
eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.
38. Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I
haven hört av eder fader.»
39. De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.» Jesus
svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams
gärningar.
40. Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder
sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke
Abraham.
41. Nej, I gören eder faders gärningar.» De sade till honom: »Vi äro
icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen
annan.»
42. Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig,
ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja,
jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt
mig.
43. Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke
’stån ut med’ att höra på mitt ord.
44. I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär
till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från
begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes
icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty
han är en lögnare, ja, lögnens fader.
45. Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.
46. Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså
talar sanning, varför tron I mig då icke?
47. Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför
att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.
48. Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi
säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?»
49. Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer
hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.
50. Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den
och som dömer.
51. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt
ord, han skall aldrig någonsin se döden.»
52. Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en
ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger
du: ’Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka
döden.’
53. Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju
dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig
själv?»
54. Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min
ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I
säger vara eder Gud.
55. Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och
om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare
likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.
56. Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min
dag. Han fick se den och blev glad.»
57. Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu,
och Abraham har du sett!»
58. Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
Förrän Abraham blev till, är jag.»
59. Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde
sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.
Kapitel 9 – Jesus botar en blindfödd man.
1. När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född
blind.
2. Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har
syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född
blind?»
3. Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans
föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle
uppenbaras på honom.
4. Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt
mig; natten kommer, då ingen kan verka.
5. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.»
6. När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en
deg av spotten och lade degen på mannens ögon
7. och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det
betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han
kom igen, kunde han se.
8. Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom
tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?»
9. Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik
honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.»
10. Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?»
11. Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde
därmed mina ögon och sade till mig: ’Gå bort till Siloam och två
dig.’ Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.»
12. De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag
icke.»
13. Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till
fariséerna.
14. Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade
hans ögon.
15. När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han
hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina
ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.»
16. Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud,
eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle
någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos
bland dem stridiga meningar.
17. Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då
det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är
han.»
18. Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin
syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som
hade fått sin syn.
19. Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen
vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?»
20. Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och
att han föddes blind, det veta vi.
21. Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem
som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal
nog, han må själv tala för sig.»
22. Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty
judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus
vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan.
23. Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog;
frågen honom själv.»
24. Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit
blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi
veta att denne man är en syndare.»
25. Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag:
att jag, som var blind, nu kan se.»
26. Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt
öppnade han dina ögon?»
27. Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden
icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen
också I bliva hans lärjungar?»
28. Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro
Moses’ lärjungar.
29. Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är,
det veta vi icke.»
30. Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det
förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han
öppnat mina ögon.
31. Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är
gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom.
32. Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som
föddes blind.
33. Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.»
34. De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i
synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom.
35. Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han
så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?»
36. Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att
jag kan tro på honom.»
37. Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar
med dig.»
38. Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom.
39. Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för
att de som icke se skola varda seende, och för att de som se
skola varda blinda.»
40. När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de
till honom: »Äro då kanske också vi blinda?»
41. Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu
sägen I: ’Vi se’, därför står eder synd kvar.»
Kapitel 10 – Jesus talar om sig såsom den gode herden, vittnar vid tempelinvigningens högtid om att han är Messias. Judarna vilja åter stena honom.
1. »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i
fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är
en tjuv och en rövare.
2. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
3. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst,
och han kallar sina får vid namn och för dem ut.
4. Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem,
och fåren följa honom, ty de känna hans röst.
5. Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom,
ty de känna icke de främmandes röst.»
6. Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke
vad det var som han talade till dem.
7. Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: Jag är dörren in till fåren.
8. Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men
fåren hava icke lyssnat till dem.
9. Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst,
och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
10. Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och
förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över
nog.
11. Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
12. Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som
fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och
flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
13. Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
14. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får
känna mig,
15. såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag
giver mitt liv för fåren.
16. Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också
dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min
röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.
17. Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv — för att
sedan taga igen det.
18. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag
har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det
budet har jag fått av min Fader.»
19. För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland
judarna.
20. Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från
sina sinnen. Varför hören I på honom?»
21. Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke
kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»
22. Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var
nu vinter,
23. och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
24. Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru
länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss
det öppet.»
25. Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig
icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om
mig.
26. Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
27. Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa
mig.
28. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin
förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.
29. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen
kan rycka dem ur min Faders hand.
30. Jag och Fadern äro ett.»
31. Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
32. Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från
min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar
är det som I viljen stena mig?»
33. Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull
som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig
själv till Gud, du som är en människa.»
34. Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: ’Jag har
sagt att I ären gudar’.
35. Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till — och
skriften kan ju icke bliva om intet —
36. huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds
Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt
i världen?
37. Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
38. Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då
skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i
Fadern.»
39. Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras
händer.
40. Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan
Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
41. Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes
intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
42. Och många kommo där till tro på honom.