Kapitel 1 – Det gudomliga Ordets människoblivande i Jesus Kristus. Johannes döparens vittnesbörd. Jesu första lärjungar.
1. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var
Gud.

2. Detta var i begynnelsen hos Gud.

3. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit
till, som är till.

4. I det var liv, och livet var människornas ljus.

5. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt
därmed.

6. En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes.

7. Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att
alla skulle komma till tro genom honom.

8. Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

9. Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu
komma i världen.

10. I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men
världen ville icke veta av honom.

11. Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.

12. Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds
barn, åt dem som tro på hans namn;

13. och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig
vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.

14. Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo
hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från
sin Fader, och han var full av nåd och sanning.

15. Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om
denne jag sade: ’Den som kommer efter mig, han är före mig; ty
han var förr än jag.’»

16. Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd;

17. ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava
kommit genom Jesus Kristus.

18. Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns
sköte, han har kungjort vad Gud är.

19. Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till
honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem
han var.

20. Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är
icke Messias.»

21. Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han
svarade: »Det är jag icke.» — »Är du Profeten?» Han svarade:
»Nej.»

22. Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi
kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig
själv?»

23. Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: ’Jämnen
vägen för Herren’, såsom profeten Esaias sade.»

24. Och männen voro utsända ifrån fariséerna.

25. Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då,
om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?»

26. Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt
ibland eder står en som I icke kännen:

27. han som kommer efter mig[2], vilkens skorem jag icke är värdig
att upplösa.»

28. Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes
döpte.

29. Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds
Lamm, som borttager världens synd!

30. Om denne var det som jag sade: ’Efter mig kommer en man som är
före mig; ty han var förr än jag.’

31. Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för
Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.»

32. Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva
sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom.

33. Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i
vatten, han sade till mig: ’Den över vilken du får se Anden
sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.’

34. Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds
Son.»

35. Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar.

36. När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se,
Guds Lamm!»

37. Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus.

38. Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom,
frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det
betyder mästare) »var bor du?»

39. Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och
sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom. —
Detta skedde vid den tionde timmen.

40. En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt
Jesus, var Andreas, Simon Petrus’ broder.

41. Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi
hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus).

42. Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade:
»Du är Simon, Johannes’ son; du skall heta Cefas» (det betyder
detsamma som Petrus).

43. Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han
träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.»

44. Och Filippus var från Betsaida, Andreas’ och Petrus’ stad.

45. Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses
har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom
hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.»

46. Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?»
Filippus svarade honom: »Kom och se.»

47. När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne
är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.»

48. Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade
och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig,
där du var under fikonträdet.»

49. Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels
konung.»

50. Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att
jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad
detta är skall du få se.»

51. Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger
jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp
och fara ned över Människosonen.»

Kapitel 2 – Jesus gör vid ett bröllop i Kana sitt första under, kommer vid påskhögtiden till Jerusalem, rensar helgedomen.
1. På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu
moder var där.

2. Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.

3. Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De
hava intet vin.»

4. Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu
icke kommen.»

5. Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder,
det skolen I göra.»

6. Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina
reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.

7. Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde
dem ända till brädden.

8. Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till
övertjänaren.» Och de gjorde så.

9. Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och
han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot
tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade
övertjänaren på brudgummen.

10. och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det
goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det
som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»

11. Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i
Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans
lärjungar trodde på honom.

12. Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina
bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar.

13. Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till
Jerusalem.

14. Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde
fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där.

15. Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur
helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas
penningar och stötte omkull deras bord.

16. Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån;
gören icke min Faders hus till ett marknadshus.»

17. Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för
ditt hus skall förtära mig.»

18. Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken
låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?»

19. Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så
skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.»

20. Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel,
och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?»

21. Men det var om sin kropps tempel han talade.

22. Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar
ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det
ord som Jesus hade sagt.

23. Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo
många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han
gjorde.

24. Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände
alla

25. och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av
sig själv visste han vad i människan var.

Kapitel 3 – Jesu samtal med Nikodemus. Johannes döparens sista vittnesbörd.
1. Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av
judarnas rådsherrar.

2. Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi
veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen
kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.»

3. Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen
säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nyt], så
kan hon icke få se Guds rike.»

4. Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon
är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och
födas?»

5. Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en
människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke
komma in i Guds rike.

6. Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av
Anden, det är ande.

7. Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på
nytt.

8. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet
icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var
och en som är född av Anden.»

9. Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?»

10. Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och
förstår icke detta?

11. Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala
vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd
tagen I icke emot.

12. Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru
skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska
ting?

13. Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg
ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.

14. Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen
bliva upphöjd,

15. så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.

16. Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det
att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava
evigt liv.

17. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan
för att världen skulle bliva frälst genom honom.

18. Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke
tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde
Sons namn.

19. Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen,
människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras
gärningar voro onda,

20. Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer
icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva
blottade.

21. Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det
skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»

22. Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska
landsbygden, och där vistades han med dem och döpte.

23. Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns
mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig.

24. Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse.

25. Då uppstod mellan Johannes’ lärjungar och en jude en tvist om
reningen.

26. Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den
som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat
om, han döper, och alla komma till honom.»

27. Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det
icke bliver henne givet från himmelen.»

28. I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: ’Icke
är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.’

29. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där
och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den
glädjen är mig nu given i fullt mått.

30. Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag
förminskas. —

31. Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från
jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som
kommer från himmelen, han är över alla,

32. och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl
tager ingen emot hans vittnesbörd.

33. Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han
därmed att Gud är sannfärdig.

34. Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen
icke Anden efter mått.

35. Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.

36. Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke
hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede
förbliver över honom.»

Kapitel 4 – Jesus samtalar med en samaritisk kvinna, mottages med tro av samariterna, botar en kunglig tjänstemans son.
1. Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus
vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes;

2. dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar.

3. Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen.

4. Därvid måste han taga vägen genom Samarien.

5. Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det
jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.

6. Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av
vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den
sjätte timmen.

7. Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade
till henne: »Giv mig att dricka.»

8. Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat.

9. Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är
jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att
dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna.

10. Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och
vem den är som säger till dig: ’Giv mig att dricka’, så skulle i
stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig
levande vatten.»

11. Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp
vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska
vattnet?»

12. Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen
och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?»

13. Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av
detta vatten, han bliver törstig igen;

14. men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall
aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall
bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.»

15. Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag
icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.»

16. Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan
tillbaka.»

17. Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till
henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.»

18. Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri
sade du sant.

19. Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet.

20. Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i
Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.»

21. Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det
varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja
Fadern.

22. I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna — ty
frälsningen kommer från judarna —

23. men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna
tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana
tillbedjare vill Fadern hava.

24. Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och
sanning.»

25. Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han
som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss
allt.»

26. Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu
nämnde.»

27. I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att
han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville
henne, eller varför han talade med henne.

28. Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till
folket:

29. »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har
gjort. Månne icke han är Messias?»

30. Då gingo de ut ur staden och kommo till honom.

31. Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och
ät.»

32. Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.»

33. Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat
till honom?»

34. Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har
sänt mig, och att fullborda hans verk.»

35. I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden
kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på
fälten, huru de hava vitnat till skörd.

36. Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt
till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar
tillsammans glädja sig.

37. Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den
som skördar.

38. Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra
hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.»

39. Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för
kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne
allt vad hon hade gjort.

40. När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna
kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar.

41. Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull.

42. Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords
skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta
nu att han i sanning är världens Frälsare.»

43. Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen.

44. Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget
fädernesland.

45. När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot
honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem
vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden.

46. Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet
till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst,
vilkens son låg sjuk.

47. När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till
Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle
komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden.

48. Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så
tron I icke.»

49. Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.»

50. Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen
det ord som Jesus sade till honom, och gick.

51. Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare
och sade: »Din son kommer att leva.»

52. Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med
honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade
febern honom.»

53. Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade
till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock
hela hans hus.

54. Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus
gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.

Kapitel 5 – Jesus botar på en sabbat en sjuk vid Betesda, förföljes därför såsom sabbatsbrytare, försvarar sig och vittnar om sitt förhållande till Fadern.
1. Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till
Jerusalem.

2. Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad
Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.

3. I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.

4. –

5. Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.

6. Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan
lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva
frisk?»

7. Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig
ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en
annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»

8. Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»

9. Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det
var sabbat den dagen.

10. Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är
sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»

11. Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till
mig: ’Tag din säng och gå.’»

12. Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att
du skulle taga sin säng och gå?»

13. Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty
Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på
platsen. —

14. Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom:
»Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke
något värre må vederfaras dig.»

15. Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus
som hade gjort honom frisk.

16. Därför förföljde nu judarna Jesus[2], eftersom han gjorde
sådant på sabbaten.

17. Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar
ock jag.»

18. Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom
han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade
Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

19. Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen,
sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig
själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han
gör, det gör likaledes ock Sonen.

20. Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv
gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom
se, så att I skolen förundra eder.

21. Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock
Sonen levande vilka han vill.

22. Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit
åt Sonen,

23. för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke
ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.

24. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord
och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer
icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.

25. Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan
inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den
skola bliva levande.

26. Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt
Sonen att hava liv i sig själv.

27. Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är
Människoson.

28. Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som
äro i gravarna skola höra hans röst

29. och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå
till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till
dom.

30. Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer
jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan
dens vilja, som har sänt mig.

31. Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.

32. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans
vittnesbörd om mig är sant.

33. I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för
sanningen,

34. Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot
vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva
frälsta.

35. Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund
villen I fröjdas i dess ljus.

36. Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes’
vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att
fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att
Fadern har sänt mig.

37. Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans
röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans
gestalt,

38. och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har
sänt, honom tron I icke.

39. I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt
liv; och det är dessa som vittna om mig.

40. Men I viljen icke komma till mig för att få liv.

41. Jag tager icke emot pris av människor;

42. men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.

43. Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig;
kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.

44. Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och
icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?

45. Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern.
Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert
hopp.

46. Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han
skrivit.

47. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina
ord?»