Kapitel 21 – Paulus avslutar sin tredje missionsresa, hjälper vid återkomsten till Jerusalem några män att infria ett löfte, överfalles därvid i helgedomen av judarna och bortföres fängslad.
1. Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
Patara.

2. Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
det gingo vi ombord och lade ut.

3. Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
där skulle skeppet lossa sin last.

4. Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
han icke borde begiva sig till Jerusalem.

5. Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
bådo

6. och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på
skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.

7. Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
dem en dag.

8. Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
stannade kvar hos honom.

9. Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
gåva.

10. Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.

11. När denne hade kommit till oss, tog han Paulus’ bälte och band
därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige
Ande: ’Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
hedningarnas händer.’»

12. När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.

13. Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt
hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»

14. Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
sade: »Ske Herrens vilja.»

15. Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
upp till Jerusalem.

16. Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
lärjunge, som vi skulle gästa hos.

17. Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
glädje.

18. Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
ock alla de äldste.

19. Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
bland hedningarna.

20. När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du
ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
till tro, och alla nitälska de för lagen.

21. Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
efter vad stadgat är.

22. Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har
kommit hit.

23. Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som
hava bundit sig genom ett löfte.

24. Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har
blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
vandrar efter lagen och håller den.

25. Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
av förkvävda djur och för otukt.»

26. Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig
tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till
känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit
helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för
var och en särskild av dem.

27. När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen
Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Och
de grepo honom

28. och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man
som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot
lagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört greker
in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»

29. De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden
tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i
helgedomen.

30. Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig
tillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom
ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.

31. Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos
översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i
uppror.

32. Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade
ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen,
upphörde de att slå Paulus

33. Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man
skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var
och vad han hade gjort.

34. Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså
för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han
att man skulle föra honom till kasernen.

35. Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt
på, att han måste bäras av krigsmännen,

36. ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»

37. Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:
»Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kan
du tala grekiska?

38. Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till
’dolkmännens’ uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i
öknen?»

39. Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus,
medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder
dig, tillstäd mig att tala till folket.»

40. Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där
han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade
blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska och sade:

Kapitel 22 – Paulus’ tal till folket i Jerusalem. Judarnas förbittring.
1. »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till
mitt försvar.»

2. När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu
mer stilla. Och han fortsatte:

3. »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad
här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas
lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för
Gud, såsom I allasammans i dag gören.

4. Jag förföljde ’den vägen'[1] ända till döds, och både män och
kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;

5. det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd
giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus;
och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där
och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.

6. Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid
middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt
kringstrålade mig.

7. Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till
mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’

8. Då svarade jag: ’Vem är du, Herre?’ Han sade till mig: ’Jag är
Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’

9. Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten
av den som talade till mig.

10. Då frågade jag: ’Vad skall jag göra, Herre?’ Och Herren svarade
mig: ’Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig
sagt, som är dig förelagt att göra.’

11. Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer
kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så
att jag kom in i Damaskus.

12. Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott
vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.

13. Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: ’Saul, min
broder, hav din syn igen.’ Och i samma stund fick jag min syn
igen och såg upp på honom.

14. Då sade han: ’Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans
vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans
mun.

15. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om
vad du har sett och hört.

16. Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina
synder, och åkalla därvid hans namn.’

17. Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig,
medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning

18. och såg honom och hörde honom säga till mig: ’Skynda dig med
hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt
vittnesbörd om mig.’

19. Men jag sade: ’Herre, de veta själva att det var jag som
överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på
dig.

20. Och när Stefanus’, ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag
tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns
kläder, som dödade honom.’

21. Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort
till hedningarna.’»

22. Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu
hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den
människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»

23. Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade
stoft upp i luften,

24. bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav
befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så
att han finge veta varför de så ropade mot honom.

25. Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade
Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder
att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och
rannsakning?»

26. När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och
underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra?
Mannen är ju romersk medborgare.»

27. Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du
verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»

28. Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att
köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den
redan genom födelsen.»

29. Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan
och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han
var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på
att han hade låtit fängsla honom.

30. Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus
anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom
bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma
tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom
inför dem.

Kapitel 23 – Paulus talar inför Stora rådet. Judarna stämpla mot hans liv. Han bortföres till Cesarea.
1. Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt
intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott
samvete.»

2. Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,
att de skulle slå honom på munnen.

3. Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade
vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå
bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»

4. Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»

5. Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var
överstepräst. Det är ju skrivet: ’Mot en hövding i ditt folk
skall du icke tala onda ord.’»

6. Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med
ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en
avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de
dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»

7. Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.

8. Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
bekänna sig tro på både det ena och det andra.

9. Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne
man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
honom.»

10. Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.

11. Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var
vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
måste du ock vittna i Rom.»

12. När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
de hade dräpt Paulus.

13. Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.

14. Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi
hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
hava dräpt Paulus.

15. Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo
att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»

16. Men Paulus’ systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till
kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
hört.

17. Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en
underrättelse att lämna honom.»

18. Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»

19. Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna
mig?»

20. Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
honom.

21. Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro
de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
begäran.»

22. Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.

23. Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
hundra spjutbärare.»

24. Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.

25. Och han skrev ett brev, så lydande:

26. »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.

27. Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
romersk medborgare.

28. Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
ställa honom inför deras Stora råd.

29. Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
förtjänade död eller fängelse.

30. Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har
jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
honom.»

31. Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
befallt, och förde honom om natten till Antipatris.

32. Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
ryttarna färdas vidare med honom.

33. När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.

34. Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
han:

35. »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara
honom i Herodes’ borg.

Kapitel 24 – Paulus anklagas inför Felix, försvarar sig, kvarhålles såsom fånge i Cesarea.
1. Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några
av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför
landshövdingen klagomål mot Paulus.

2. Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt
anklagelsetal; han sade:

3. »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din
försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för
detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med
många tacksägelser.

4. Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i
din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.

5. Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker
strid bland alla judar i hela världen, och att han är en
huvudman för nasaréernas parti.

6. Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi
honom,

7. –

8. och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa
dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»

9. De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig
så.

10. Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,
tog han till orda och sade:
»Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över
detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.

11. Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv
dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.

12. Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden
har man funnit mig tvista med någon eller ställa till
folkskockning.

13. Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig
för.

14. Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med ’den
vägen’, vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders
Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i
profeterna,

15. och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda
skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.

16. Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt
samvete inför Gud och människor.

17. Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att
överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära
offer.

18. Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit
helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något
larm,

19. av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här
tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava
något att anklaga mig för.

20. Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de
funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,

21. om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag
ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: ’Det är för de
dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här
bland eder.’»

22. Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen»[3], uppsköt
målet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jag
undersöka eder sak.»

23. Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så,
att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans
närmaste från att vara honom till tjänst.

24. Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru
Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde
honom om tron på Kristus Jesus.

25. Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och
återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix
förskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag får
läglig tid, vill jag kalla dig till mig.»

26. Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför
han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.

27. När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius
Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna,
lämnade han Paulus kvar i fängelset.

Kapitel 25 – Paulus anklagas inför Festus, vädjar till kejsaren, ställes inför konung Agrippa.
1. Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for
han från Cesarea upp till Jerusalem.

2. Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför
honom klagomål mot Paulus.

3. För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde
såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till
Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de
kunde döda honom under vägen.

4. Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att
han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.

5. Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså fara
dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han
är skyldig till något ont.»

6. Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom
han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på
domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.

7. När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade
kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra
beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,

8. ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt
hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot
helgedomen eller mot kejsaren.

9. Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och
sade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta
inför mig i denna sak?»

10. Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och av
sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt
gjort, såsom du själv mycket väl vet.

11. Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något
som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men
om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva
mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.» —

12. Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han:
»Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få
fara.»

13. Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till
Cesarea och hälsade på hos Festus.

14. Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus’
sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig en
man såsom fånge;

15. och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och
äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas
skyldig.

16. Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva
någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot
ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig
mot anklagelsen.

17. Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan
uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen
skulle föras fram.

18. Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen
beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;

19. de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde
deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är
död, men om vilken Paulus påstod att han lever.

20. Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen
härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå
till rätta i denna sak.

21. När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att
bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför
honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag
kunde sända honom till kejsaren.»

22. Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna vilja
höra den mannen.» Han svarade: »I morgon skall du få höra
honom.»

23. Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt,
och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta
männen i staden; och på Festus’ befallning blev Paulus införd.

24. Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären har
tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela
hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med
sina rop att han icke borde få leva längre.

25. Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort
något som förtjänar döden;

26. men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit
att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert
besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför
har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför
dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har;
blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.

27. Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan
att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»