Apostlagärningarna 1-5

Kapitel 1Jesu himmelsfärd. Mattias insatt till apostel.
1. I min förra skrift, gode Teofilus, har jag berättat om allt vad
Jesus gjorde och lärde,

2. ända till den dag då han blev upptagen, sedan han genom helig
ande hade givit sina befallningar åt apostlarna som han hade
utvalt.

3. För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom
levande, efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han
sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

4. När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade:
»Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har
utlovat, det varom I haven hört av mig.

5. Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I
bliva döpta i helig ande.»

6. Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade:
»Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?»

7. Han svarade dem: »Det tillkommer icke eder att få veta tider
eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.

8. Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft
och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och
Samarien, och sedan intill jordens ända.»

9. När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i
höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.

10. Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då
stodo hos dem två män i vita kläder.

11. Och dessa sade: »I galileiske män, varför stån I och sen mot
himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till
himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett
honom fara upp till himmelen.»

12. Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas
Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån,
än man får färdas på en sabbat.

13. Och när de hade kommit dit, gingo de upp i den sal i övre
våningen, där de plägade vara tillsammans: Petrus och Johannes
och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och
Matteus, Jakob, Alfeus’ son, och Simon ivraren och Judas, Jakobs
son.

14. Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu
moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.

15. En av de dagarna stod Petrus upp och talade bland bröderna, som
då voro församlade till ett antal av omkring etthundratjugu; han
sade:

16. »Mina bröder, det skriftens ord skulle fullbordas, som den
helige Ande genom Davids mun hade profetiskt talat om Judas,
vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus.

17. Han var ju räknad bland oss och hade också fått detta ämbete på
sin lott.

18. Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning
förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och
hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.

19. Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den
åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder
Blodsåkern).

20. Så är ju skrivet i Psalmernas bok:
’Hans gård blive öde,
och ingen må finnas, som bor däri’;
och vidare:
’Hans ämbete tage en annan.’

21. Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid
då Herren Jesus gick ut och in bland oss,

22. allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag
då han blev upptagen och skildes ifrån oss — någon av dessa män
bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse.»

23. Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och
hade tillnamnet Justus) och Mattias.

24. Och de bådo och sade: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa
oss vilken av dessa två du har utvalt

25. till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas
övergav, för att gå till den plats som var hans.»

26. Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias. Och så
blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.

Kapitel 2Andens utgjutelse på pingstdagen. Petrus’ tal till folket. Församlingens tillväxt, endräkt och förkovran.
1. När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med
varandra.

2. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam
storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de
sutto.

3. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och
satte sig på dem, en på var av dem.

4. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra
tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

5. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk
under himmelen.

6. Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor
rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av
dem.

7. Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke
galiléer, alla dessa som här tala?

8. Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget
modersmål talas?

9. Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt
hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus
eller provinsen Asien,

10. i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt
Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,

11. vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla
höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga
gärningar.»

12. Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle
tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta
betyda?»

13. Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött
vin.»

14. Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och
talade till dem:

»I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta,
och lyssnen nu till mina ord:

15. Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju
blott tredje timmen på dagen.

16. Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:

17. ’Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
och edra söner och edra döttrar skola profetera,
och edra ynglingar skola se syner,
och edra gamla män skola hava drömmar;

18. ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
och de skola profetera.

19. Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
och tecken nere på jorden:
blod och eld och rökmoln.

20. Solen skall vändas i mörker
och månen i blod,
förrän Herrens dag kommer,
den stora och härliga.

21. Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst.’

22. I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som
inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under
och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I
själva veten,

23. denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut
och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke
veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.

24. Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå,
eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av
döden.

25. Ty David säger med tanke på honom:
’Jag har haft Herren
för mina ögon alltid,
ja, han är på min högra sida,
för att jag icke skall vackla.

26. Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
och min tunga fröjdar sig,
och jämväl min kropp
får vila med en förhoppning:

27. den, att du icke skall lämna
min själ åt dödsriket
och icke låta din Helige
se förgängelse.

28. Du har kungjort mig livets vägar;
du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.’

29. Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader
David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju
ibland oss ännu i dag.

30. Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade
lovat honom att ’av hans livs frukt sätta en konung på hans
tron’,

31. därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom
och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att
hans kropp icke skulle se förgängelse.

32. Denne — Jesus — har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla
vittna.

33. Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av
Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I
här sen och hören.

34. Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han
själv:
’Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,

35. till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.

36. Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne
Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre
och till Messias.»

37. När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade
till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi
göra?»

38. Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i
Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom
gåva undfå den helige Ande.

39. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i
fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»

40. Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han
sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.»

41. De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades
församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.

42. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och
brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

43. Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken
gjordes genom apostlarna.

44. Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting
gemensamt;

45. de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med
sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.

46. Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i
helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd
och i hjärtats enfald, och lovade Gud.

47. Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade
församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.

Kapitel 3Petrus botar en ofärdig man och predikar om Jesus såsom den av profeterna bebådade Messias.
1. Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön
som hölls vid nionde timmen.

2. Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån
moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i
helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna
begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.

3. När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i
helgedomen, bad han dem om en allmosa.

4. Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus
sade: »Se på oss.»

5. När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,

6. sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det
giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»

7. Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom.
Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,

8. och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde
dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det
att han lovade Gud.

9. Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.

10. Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som
plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen,
blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade
vederfarits honom.

11. Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt
folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats
som kallades Salomos pelargång.

12. När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket
så:

»I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen
I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet
åstadkommit att han kan gå?

13. Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har
förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I
förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva
honom lös.

14. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden
att en dråpare skulle givas åt eder.

15. Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de
döda; därom kunna vi själva vittna.

16. Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I
sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som
verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan
bruka alla lemmar.

17. Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar
haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.

18. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han
förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att
hans Smorde skulle lida.

19. Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder
bliva utplånade,

20. på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det
att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen
Jesus,

21. vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall
bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida
heliga profeters mun.

22. Moses har ju sagt: ’En profet skall Herren Gud låta uppstå åt
eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna
till i allt vad han talar till eder.

23. Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den
profeten, han skall utrotas ur folket.’

24. Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde
efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.

25. I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som
Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: ’Och i din
säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.’

26. För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och
han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var,
omvänden eder från eder ondska.»

Kapitel 4Petrus och Johannes gripas och ställas inför Stora rådet, men lösgivas. Församlingen förenas i bön och inbördes kärlek.
1. Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och
tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.

2. Ty det förtröt dem att de undervisade folket och i Jesus
förkunnade uppståndelsen från de döda.

3. Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till
följande dag, eftersom det redan var afton.

4. Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till
tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.

5. Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och
skriftlärde i Jerusalem;

6. där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes
och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.

7. Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken
makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?»

8. Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:

»I folkets rådsherrar och äldste,

9. eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot
en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,

10. så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom
Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som
Gud har uppväckt från de döda — att det är genom det namnet som
denne man står inför eder frisk och färdig.

11. Han är ’den stenen som av byggningsmännen’ — av eder själva —
’aktades för intet, men som har blivit en hörnsten’.

12. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under
himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket
vi kunna bliva frälsta.»

13. När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo
att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så
kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.

14. Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid
dem, kunde de icke säga något däremot.

15. De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan
överlade de med varandra

16. och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt
tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla
Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.

17. Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må
vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala
för någon människa.»

18. Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att
tala eller undervisa i Jesu namn.

19. Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är
rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I
själva döma;

20. vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett
och hört.»

21. Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan
gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde
de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa
dem.

22. Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen
över fyrtio år gammal.

23. När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och
omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade
sagt dem.

24. Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:

»Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet
och allt vad i dem är.

25. Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom
helig ande:
’Varför larmade hedningarna
och tänkte folken fåfänglighet?

26. Jordens konungar trädde fram,
och furstarna samlade sig tillhopa
mot Herren och hans Smorde.’

27. Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige
tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius
Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;

28. de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt
rådslut förut hade bestämt skola ske.

29. Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att
de med all frimodighet må förkunna ditt ord,

30. i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till
att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu
namn.»

31. När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro
församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och
de förkunnade Guds ord med frimodighet.

32. Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.
Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade
allting gemensamt.

33. Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren
Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.

34. Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något
jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen
för det sålda

35. och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så
att var och en fick efter som han behövde.

36. Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder
förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,

37. också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna
och lade dem för apostlarnas fötter.

Kapitel 5Ananias och hans hustru straffas för bedrägeri. Apostlarna göra under, fängslas, befrias av en ängel, inkallas för Stora rådet, men lösgivas på Gamaliels uppmaning.
1. Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
jordagods,

2. och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
apostlarnas fötter.

3. Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
undan något av betalningen för jordstycket?

4. Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få
något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan
för Gud.»

5. När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.

6. Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
honom och begrovo honom.

7. Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
om, vad som hade skett.

8. Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I
sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»

9. Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om
att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu
fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
ut också dig.»

10. Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut
henne och begrovo henne bredvid hennes man.

11. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
som hörde detta.

12. Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
pelargång.

13. Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
höll dem i ära.

14. Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
både män och kvinnor.

15. Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
måtte falla på någon av dem.

16. Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
orena andar; och alla blevo botade.

17. Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom — de
som hörde till sadducéernas parti — och de uppfylldes av
nitälskan

18. och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.

19. Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
förde ut dem och sade:

20. »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
alla det sanna livets ord.»

21. När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
helgedomen och undervisade.

Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter
sände de åstad till fängelset för att hämta dem.

22. Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
De vände då tillbaka och omtalade detta

23. och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
därinne.»

24. När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
bliva av detta.

25. Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i
fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

26. Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
folket.

27. Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem

28. och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
oss.»

29. Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste
lyda Gud mer än människor.

30. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
och dödat.

31. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
förlåtelse.

32. Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

33. När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
dem.

34. Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
stund skulle föra ut männen.

35. Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad
I tänken göra med dessa män.

36. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på
honom förskingrades och blevo till intet.

37. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade
trott på honom blevo förskingrade.

38. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
av människor, så kommer det att slås ned;

39. men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen
till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

40. Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
läto dem därefter gå.

41. Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.

42. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska