Kapitel 21 – Helighetsregler för prästerna.
1. Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg
till dem så:

En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
fränder,

2. utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin fader,
sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder;

3. så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
ådraga sig orenhet genom henne.

4. Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
sig orenhet och göra sig ohelig.

5. Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
kropp.

6. De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
skola de heliga.

7. Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
kvinna, ej heller skall någon taga till hustru en kvinna som har
blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud.

8. Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
helig.

9. Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.

10. Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder;

11. och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet.

12. Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
har blivit invigd, är på honom. Jag är HERREN.

13. Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.

14. En änka eller en förskjuten hustru eller en vanärad kvinna, en
sköka — en sådan får han icke taga, utan en jungfru bland sina
fränder skall han taga till hustru,

15. för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
jag är HERREN, som helgar honom.

16. Och HERREN talade till Mose och sade:

17. Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
Guds spis.

18. Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
någon lem för stor,

19. ingen som har brutit arm eller ben,

20. ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
snöpt.

21. Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis.

22. Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
är heligt,

23. men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
helgar dem.

24. Och Mose talade detta till Aron och hans söner och alla Israels
barn.

Kapitel 22 – Ytterligare regler för prästerna. Föreskrifter om djuroffren.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:

2. Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
att de icke må ohelga mitt heliga namn. Jag är HERREN.

3. Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
åsyn Jag är HERREN.

4. Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning;

5. ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren.

6. Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
badat sin kropp i vatten.

7. Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
de heliga gåvorna, ty det är hans spis.

8. Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
han därigenom bliver oren. Jag är HERREN.

9. De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
av döden därför att de ohelga det. Jag är HERREN, som helgar
dem.

10. Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga.

11. Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
av hans spis.

12. När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
hon icke äta av det heliga som gives till offergärd.

13. Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
faders spis; men ingen främmande får äta därav.

14. Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga.

15. Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
barn göra såsom gärd åt HERREN,

16. och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem.

17. Och HERREN talade till Mose och sade:

18. Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
så skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga;

19. offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
fåren eller av getterna;

20. I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
ett sådant bliven I icke välbehagliga.

21. Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
därpå.

22. Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
HERREN.

23. Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt.

24. Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
genom klämning eller krossning eller avslitning eller
utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land.

25. Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga.

26. Och HERREN talade till Mose och sade:

27. När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
djuret dia sin moder i sju dagar. Men allt ifrån den åttonde
dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN.

28. I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
av småboskapen, på samma dag som dess avföda.

29. När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
sådant sätt att I bliven välbehagliga.

30. Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna något därav kvar
till följande morgon. Jag är HERREN.

31. I skolen hålla mina bud och göra efter dem. Jag är HERREN.

32. I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
bland Israels barn. Jag är HERREN, som helgar eder,

33. han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
vara eder Gud. Jag är HERREN.

Kapitel 23 – Stadgar för högtiderna.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:

2. Tala till Israels barn och säg till dem:

Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster; mina högtider äro dessa:

3. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det
är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.

4. Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
utlysa på bestämda tider:

5. I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
är HERRENS påsk.

6. Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.

7. På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.

8. Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På den
sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.

9. Och HERREN talade till Mose och sade:

10. Tala till Israels barn och säg till dem:

När I kommen in i det land som jag vill giva eder, och I
inbärgen dess skörd, då skolen I bära till prästen den kärve som
är förstlingen av eder skörd.

11. Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
den.

12. Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,

13. och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.

14. Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud. Detta skall
vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
än ären bosatta.

15. Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
från den dag då I buren fram viftofferskärven;

16. femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
HERREN.

17. Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
förstlingsgåva åt HERREN.

18. Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
till en välbehaglig lukt för HERREN.

19. Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
lamm till tackoffer.

20. Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
prästen.

21. Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta
skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
var I än ären bosatta.

22. Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt
den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, eder Gud.

23. Och HERREN talade till Mose och sade:

24. Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
helig sammankomst.

25. Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
eldsoffer åt HERREN.

26. Och HERREN talade till Mose och sade:

27. Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.

28. Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
Guds, ansikte.

29. Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
utrotas ur sin släkt.

30. Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
skall jag förgöra ur hans folk.

31. Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.

32. En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
eder. På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
denna eder sabbatsvila, från afton till afton.

33. Och HERREN talade till Mose och sade:

34. Tala till Israels barn och säg:

På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
lövhyddohögtid, i sju dagar.

35. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.

36. I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN. På den åttonde
dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
eldsoffer åt HERREN. Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
skolen I då göra.

37. Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
för den dagen bestämda offren —

38. detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
offer som I given åt HERREN.

39. Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
dagar. På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
är ock sabbatsvila.

40. Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
eder Guds, ansikte.

41. I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.

42. Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,

43. för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
HERREN, eder Gud.

44. Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.

Kapitel 24 – Föreskrifter om den gyllene ljusstaken och om skådebröden. En gudsförsmädare stenad. Strafflagar.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:

2. Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.

3. Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet, i
uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
aftonen till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.

4. Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
inför HERRENS ansikte.

5. Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
skall innehålla två tiondedels efa.

6. Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
gyllene bordet inför HERRENS ansikte.

7. Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
må utgöra själva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
HERREN.

8. Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
förbund.

9. De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
av HERRENS eldsoffer.

10. Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
med varandra i lägret.

11. Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet[2] och hädade.
Då förde de honom fram till Mose. Och hans moder hette Selomit,
dotter till Dibri, av Dans stam.

12. Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
bestämd efter HERRENS befallning.

13. Och HERREN talade till Mose och sade:

14. För ut hädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
honom.

15. Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
Gud, kommer han att bära på synd.

16. Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
menigheten skall stena honom. Evad det är en främling eller en
inföding som smädar Namnet, skall han dödas.

17. Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
döden;

18. och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
för liv.

19. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
göra mot honom såsom han själv har gjort:

20. bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.

21. Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
som slår ihjäl en människa skall dödas.

22. En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud.

23. Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren
utanför lägret och stenade honom. Alltså gjorde Israels barn
såsom HERREN hade bjudit Mose.

Kapitel 25 – Sabbatsår och jubelår.
1. Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:

2. Tala till Israels barn och säg till dem:

När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
hålla sabbat åt HERREN.

3. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
och inbärga avkastningen av landet,

4. men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
din vingård.

5. Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
icke avbärga. Det skall vara ett sabbatsvilans år för landet.

6. Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
inhysesman, de som bo hos dig.

7. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
föda av all dess avkastning.

8. Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.

9. Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
över hela edert land.

10. Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder;
var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
en av eder skall återfå sin släktegendom.

11. Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.

12. Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från
själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.

13. Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
arvsbesittning.

14. Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
nästa, skolen I icke göra varandra orätt:

15. efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.

16. Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
visst antal grödor är det han säljer till dig.

17. I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
jag är HERREN, eder Gud.

18. Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.

19. Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
I skolen bo trygga däri.

20. Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,

21. så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
åren.

22. Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.

23. När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.

24. I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
återbörda jordegendom.

25. Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
och återbörda det brodern har sålt.

26. Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,

27. så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
besittning.

28. Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
då återfå sin besittning.

29. Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
då inskränkt till viss tid.

30. Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.

31. Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
jubelåret skola de frånträdas.

32. Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna

33. Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
arvsbesittning bland Israels barn.

34. Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.

35. Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
inhysesman skall han få leva hos dig.

36. Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.

37. Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
honom av dina livsmedel mot ränta.

38. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.

39. Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
du icke låta honom göra trälarbete;

40. såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
intill jubelåret skall han tjäna hos dig.

41. Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
skall han återfå.

42. Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
skola icke säljas såsom man säljer trälar.

43. Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
frukta din Gud.

44. Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
bo runt omkring eder.

45. I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
egendom.

46. Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
evärdligen. Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
med hårdhet bruka sin makt över den andre.

47. Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
tillhör en främlingssläkt,

48. så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
ut; någon av hans bröder må lösa honom;

49. eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa
honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
lösa sig.

50. Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
beräknas till samma värde som en daglönares.

51. Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.

52. Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
antalet av sina år.

53. Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.

54. Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
honom.

55. Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
har fört ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.