Psaltaren 71-80

71 Psalmen
Bön och förtröstan till Gud.

1 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

3 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

5 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

6 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

7 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

8 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

9 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

10 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

11 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

12 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

13 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

14 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

15 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

16 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

17 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

18 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

19 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

20 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

21 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

22 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

23 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

24 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

72 Psalmen
Bön om välsignelse över Guds folks konung.

1 Av Salomo. Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen.

2 Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt.

3 Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet.

4 Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren.

5 Dig frukte man, så länge solen varar, och så länge månen skiner, från släkte till släkte.

6 Han vare lik regnet som faller på ängen, lik en regnskur som vattnar jorden.

7 I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.

8 Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.

9 För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet.

10 Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor.

11 Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.

12 Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har.

13 Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa.

14 Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

15 Må han leva; må man föra till honom guld från Saba. Ständigt bedje man för honom, alltid välsigne man honom.

16 Ymnigt växe säden i landet, ända till bergens topp; dess frukt må susa likasom Libanons skog; och folk blomstre upp i städerna såsom örter på marken.

17 Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig[4]; alla hedningar prise honom säll.

18 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!

19 Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.

20 Slut på Davids, Isais sons, böner.
Tredje boken

73 Psalmen
Den frommes tröst vid de ogudaktigas lycka.

1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»

12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

74 Psalmen
Klagan och bön, när Guds tempel hade blivit oskärat.

1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

75 Psalmen
Guds frälsande dom och hans vredes kalk.

1 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.

2 Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig. Ditt namn är oss nära; man förtäljer dina under.

3 »Om jag än bidar min tid, så dömer jag dock rätt.

4 Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå, så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.

5 Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga», och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»

6 Ja, upphöjen icke så högt edert horn, talen ej så hårdnackat vad fräckt är.

7 Ty icke från öster eller väster, ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;

8 nej, Gud är den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.

9 Ty en kalk är i HERRENS hand, den skummar av vin och är full av tillblandad dryck, och han skänker i därav; sannerligen, alla ogudaktiga på jorden måste dricka dess drägg i botten.

10 Men jag skall förkunna det evinnerligen, jag skall lovsjunga Jakobs Gud.

11 Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av; men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.

76 Psalmen
Israels Guds seger över sina fiender.

1 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.

2 Gud är känd i Juda, i Israel är hans namn stort;

3 i Salem vart hans hydda rest och hans boning på Sion.

4 Där bröt han sönder bågens ljungeldar, sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.

5 Full av ljus och härlighet går du fram ifrån segerbytenas berg.

6 De stormodiga äro avväpnade, de hava slumrat in och sova; alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.

7 För din näpst, du Jakobs Gud, ligga domnade både man och häst.

8 Du, du är fruktansvärd; vem kan bestå inför dig, när du vredgas?

9 Från himmelen lät du höra din dom; då förskräcktes jorden och vart stilla,

10 då när Gud stod upp till dom, till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.

11 Ty människors vrede varder dig till pris; du har vrede till övers att omgjorda dit med.

12 Gören löften och infrien dem åt HERREN, eder Gud; alla de som äro omkring honom bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.

13 Ty han stäcker furstarnas övermod; fruktansvärd är han för konungarna på jorden.

77 Psalmen
Tröst i nödens tid vid tanken på Guds forna under.

1 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.

3 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.

4 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.

5 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.

6 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.

7 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

8 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?

9 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?

10 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.

11 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.

12 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;

13 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.

14 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?

15 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.

16 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.

17 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.

18 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.

19 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.

20 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.

21 Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.

78 Psalmen
Undervisning hämtad från Israels historia.

1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.

25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.

27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;

28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.

30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,

31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.

33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.

35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;

36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.

37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.

39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.

42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,

43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;

45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;

47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;

48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.

50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.

51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.

53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.

54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.

55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;

57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.

58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.

60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;

61 han gav sin makt[5] i fångenskap och sin ära i fiendehand.

62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.

63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.

64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.

66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.

67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.

69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.

70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.

72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.

79 Psalmen
Bön i en tid av allmän och stor nöd.

1 En psalm av Asaf. Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel, de hava gjort Jerusalem till en stenhop.

2 De hava givit dina tjänares kroppar till mat åt himmelens fåglar, dina frommas kött åt markens djur.

3 De hava utgjutit deras blod såsom vatten, runt omkring Jerusalem, och ingen fanns, som begrov dem.

4 Vi hava blivit till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

5 Huru länge, o HERRE, skall du så oavlåtligen vredgas, huru länge skall din nitälskan brinna såsom eld?

6 Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som ej känna dig, och över de riken som icke åkalla ditt namn.

7 Ty de hava uppätit Jakob, och hans boning hava de förött.

8 Tänk ej, oss till men, på förfädernas missgärningar, låt din barmhärtighet snarligen komma oss till mötes, ty vi äro i stort elände.

9 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; rädda oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.

10 Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?» Låt det inför våra ögon bliva kunnigt på hedningarna huru du hämnas dina tjänares utgjutna blod.

11 Låt de fångnas klagan komma inför ditt ansikte, låt efter din arms väldighet dödens barn bliva vid liv.

12 Och giv våra grannar sjufalt tillbaka i deras sköte den smädelse varmed de hava smädat dig, Herre.

13 Men vi som äro ditt folk och får i din hjord, vi vilja tacka dig evinnerligen, vi vilja förtälja ditt lov från släkte till släkte.

80 Psalmen
Bön om frälsning för Israel, Gud Sebaots vinträd.

1 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm.

2 Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans.

3 Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning.

4 Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

5 HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön?

6 Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått.

7 Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss.

8 Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

9 Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det.

10 Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet.

11 Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor;

12 det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden.

13 Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav?

14 Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav.

15 Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd.

16 Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig.

17 Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de.

18 Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig.

19 Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

20 HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska