Psaltaren 131-140

131 Psalmen
Stilla undergivenhet.

1 En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

3 Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.

132 Psalmen
Davids löfte till HERREN och HERRENS löfte till David.

1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

3 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

17 Där skall jag låta ett horn[13] skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»

133 Psalmen
Välsignelsen av de frommas brödragemenskap.

1 En vallfartssång; av David. Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans.

2 Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder.

3 Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sions-bergen. Ty där beskär HERREN välsignelse, liv till evig tid.

134 Psalmen
Välsignelse från HERREN över dem som välsigna HERREN.

1 En vallfartssång. Upp, välsignen HERREN, alla I HERRENS tjänare, I som stån om natten i HERRENS hus.

2 Lyften edra händer upp mot helgedomen och välsignen HERREN.

3 HERREN välsigne dig från Sion, han som har gjort himmel och jord.

135 Psalmen
Lov till Herren för hans stora under.

1 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare,

2 I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus.

3 Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

4 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom.

5 Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.

6 HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup;

7 han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum;

8 han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap;

9 han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare;

10 han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar:

11 Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken,

12 och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.

13 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.

14 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.

15 Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.

16 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke,

17 de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun.

18 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.

19 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN;

20 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN[11], loven HERREN.

21 Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem! Halleluja!

136 Psalmen
Tacksägelse till HERREN för hans stora under och eviga nåd.

1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.

3 Tacken herrarnas HERRE, ty hans nåd varar evinnerligen;

4 honom som allena gör stora under, ty hans nåd varar evinnerligen;

5 honom som har gjort himmelen med förstånd, ty hans nåd varar evinnerligen;

6 honom som har utbrett jorden över vattnen, ty hans nåd varar evinnerligen;

7 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans nåd varar evinnerligen:

8 solen till att råda över dagen, ty hans nåd varar evinnerligen,

9 månen och stjärnorna till att råda över natten, ty hans nåd varar evinnerligen;

10 honom som slog Egypten i dess förstfödda, ty hans nåd varar evinnerligen,

11 och som förde Israel ut därifrån, ty hans nåd varar evinnerligen,

12 med stark hand och uträckt arm, ty hans nåd varar evinnerligen;

13 honom som delade Röda havet itu, ty hans nåd varar evinnerligen,

14 och lät Israel gå mitt därigenom, ty hans nåd varar evinnerligen,

15 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet, ty hans nåd varar evinnerligen;

16 honom som förde sitt folk genom öknen, ty hans nåd varar evinnerligen,

17 honom som slog stora konungar, ty hans nåd varar evinnerligen,

18 och dräpte väldiga konungar, ty hans nåd varar evinnerligen:

19 Sihon, amoréernas konung, ty hans nåd varar evinnerligen,

20 och Og, konungen i Basan, ty hans nåd varar evinnerligen;

21 och som gav deras land till arvedel, ty hans nåd varar evinnerligen,

22 till arvedel åt sin tjänare Israel, ty hans nåd varar evinnerligen;

23 honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty hans nåd varar evinnerligen,

24 och som ryckte oss ur våra ovänners våld, ty hans nåd varar evinnerligen;

25 honom som giver mat åt allt levande, ty hans nåd varar evinnerligen.

26 Tacken himmelens Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.

137 Psalmen
Vid Babels floder.

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

138 Psalmen
Tacksägelse till HERREN, den store och nådige.

1 Av David. Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig.

2 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt.

3 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

4 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal.

5 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor.

6 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.

7 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig.

8 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.

139 Psalmen
HERREN, den allvetande och allestädesnärvarande.

1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

140 Psalmen
Bön om skydd mot våld och onda tungor.

1 För sångmästaren; en psalm av David.

2 Rädda mig, HERRE, från onda människor, bevara mig från våldets män,

3 för dem som uttänka ont i sina hjärtan och dagligen rota sig samman till strid.

4 De vässa sina tungor likasom ormar, huggormsgift är inom deras läppar. Sela.

5 Bevara mig, HERRE, för de ogudaktigas händer, beskydda mig för våldets män, som uttänka planer för att bringa mig på fall.

6 Stolta människor lägga ut för mig snaror och garn; de breda ut nät invid vägens rand, giller sätta de för mig. Sela.

7 Jag säger till HERREN: »Du är min Gud.» Lyssna, o HERRE, till mina böners ljud.

8 HERRE, Herre, du min starka hjälp, du beskärmar mitt huvud, på stridens dag.

9 Tillstäd icke, HERRE; vad de ogudaktiga begära; låt deras anslag ej lyckas, de skulle eljest förhäva sig. Sela.

10 Över de mäns huvuden, som omringa mig, må den olycka komma, som deras läppar bereda.

11 Eldsglöd må regna över dem; må de kastas i eld, i djup som de ej komma upp ur.

12 En förtalets man skall ej bestå i landet; en ond våldsman skall jagas, med slag på slag.

13 Jag vet att HERREN skall utföra den betrycktes sak och skaffa de fattiga rätt.

14 Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn och de redliga bo inför ditt ansikte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska