Predikaren 6-10

Kapitel 6
Rikedomens fåfänglighet.

1 Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det,

2 när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga.

3 Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.

4 Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;

5 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han.

6 Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott — gå icke ändå alla till samma mål?

7 All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

8 Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

9 Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

10 Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv.

11 Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav?

[1]

Kapitel 7
Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m. m.

1 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?

2 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.

3 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

4 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.

5 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

6 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.

7 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

8 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

9 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

10 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

11 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

12 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.

13 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

14 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?

15 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

16 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

17 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?

18 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?

19 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

20 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

21 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

22 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.

23 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

24 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.

25 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

26 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,

27 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.

28 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.

29 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

30 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.

Kapitel 8
Levnadsregler och tänkespråk. Orättvisor i världen.

1 Vem är lik den vise, och vem förstår att så uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

2 Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud.

3 Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad han vill.

4 Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

5 Den som håller budet skall icke veta av något ont; och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna.

6 Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och en människas ondska kommer tungt över henne.

7 Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan säga henne huru något kommer att ske?

8 Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den, ej heller har någon makt över dödens dag, ej heller finnes undflykt i krig; så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

9 Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra, henne till olycka.

10 Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna i staden. Också detta är fåfänglighet.

11 Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är,

12 eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud,

13 men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar Gud.

14 En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.

15 Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.

16 När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon, varken dag eller natt,

17 då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.

Kapitel 9
Människornas öde beror icke av deras gärningar. Visheten föraktas.

1 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne.

2 Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

3 Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.

4 För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.

5 Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten.

6 Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.

7 Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör.

8 Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud.

9 Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen.

10 Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.

11 Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet.

12 Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

13 Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort:

14 Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den.

15 Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man.

16 Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

17 De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

18 Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.

Kapitel 10
Levnadsregler och tänkespråk.

1 Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

2 Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster.

3 Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

4 Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.

5 Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten:

6 att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring.

7 Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

8 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.

9 Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.

10 Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.

11 Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

12 Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv.

13 Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft.

14 Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

15 Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.

16 Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!

17 Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

18 Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.

19 Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.

20 Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska