Kapitel 1 – Nehemjas bön vid underrättelsen om tillståndet i Jerusalem.
1. Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans
borg,
2. hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män
kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade
skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
3. De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen
finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och
Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i
eld.»
4. När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera
dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
5. Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och
fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem
som älska dig och hålla dina bud,
6. låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör
din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och
natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner
Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också
jag och min faders hus hava syndat.
7. Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud
och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
8. Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade:
’Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
9. men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter
dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända,
likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats
som jag har utvalt till boning åt mitt namn.’
10. De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom
din stora kraft och din starka hand.
11. Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad
dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din
tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför
denne man.»

Jag var då munskänk hos konungen.

Kapitel 2 – Nehemja får tillstånd att bygga upp Jerusalems murar och vidtager förberedelser därtill.
1. I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett
tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och
gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför
honom;
2. men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du
är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag
övermåttan häpen.
3. Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen!
Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders
gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
4. Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en
bön till himmelens Gud
5. och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du
finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig
fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det
att jag åter må bygga upp den.»
6. Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid
hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma
tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara,
uppgav jag för honom en bestämd tid.
7. Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må
brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
8. så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga
skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp
portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till
stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min
bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds
goda hand var över mig.

9. När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig
härhövitsmän och ryttare.
10. Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon
hade kommit för att se Israels barn till godo.

11. När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre
dagar,
12. stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat
för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för
Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med
mig.
13. Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan
och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro
nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
14. Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men
där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
15. Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och
vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.

16. Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och
vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för
judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som
skulle få med arbetet att göra.
17. Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro,
huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i
eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke
längre må vara till smälek.»
18. Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig
nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: »Vi vilja
stå upp och bygga.» Och de togo mod till sig för det goda
verket.

19. Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss
och visade förakt för oss; och de sade: »Vad är det I gören?
Viljen I sätta eder upp mot konungen?»
20. Då gav jag dem detta svar: »Himmelens Gud skall låta det gå oss
väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven
ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.»

Kapitel 3 – Jerusalems murar och portar sättas i stånd.
1. Och översteprästen Eljasib och hans bröder, prästerna, stodo upp
och byggde Fårporten, vilken de helgade, och i vilken de sedan
satte in dörrarna. Vidare byggde de ända fram till Hammeatornet,
som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet.
2. Därbredvid byggde Jerikos män; och därbredvid byggde Sackur,
Imris son.
3. Fiskporten byggdes av Hassenaas barn; de timrade upp den och
satte in dess dörrar, dess riglar och bommar.
4. Därbredvid arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på
att sätta muren i stånd; därbredvid arbetade Mesullam, son till
Berekja, son till Mesesabel; och därbredvid arbetade Sadok,
Baanas son.
5. Därbredvid arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem
ville icke böja sin hals till att tjäna sin Herre.
6. Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son, och Mesullam,
Besodjas son; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess
riglar och bommar.
7. Därbredvid arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon
jämte männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren
i landet på andra sidan floden.
8. Därbredvid arbetade Ussiel, Harhajas son, jämte guldsmederna;
och därbredvid arbetade Hananja, en av salvoberedarna. Det
nästföljande stycket av Jerusalem lät man vara, ända till Breda
muren.
9. Därbredvid arbetade Refaja, Hurs son, hövdingen över ena hälften
av Jerusalems område.
10. Därbredvid arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget
hus; och därbredvid arbetade Hattus, Hasabnejas son.
11. En annan sträcka sattes i stånd av Malkia, Harims son, och av
Hassub, Pahat-Moabs son, och därjämte Ugnstornet.
12. Därbredvid arbetade Sallum, Hallohes’ son, hövdingen över andra
hälften av Jerusalems område, han själv med sina döttrar.
13. Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde
upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De
byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten.
14. Och Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, hövdingen
över Bet-Hackerems område; han byggde upp den och satte in dess
dörrar, dess riglar och bommar.
15. Och Källporten sattes i stånd av Sallun, Kol-Hoses son,
hövdingen över Mispas område; han byggde upp den och lade tak
därpå och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Han
byggde ock muren vid Vattenledningsdammen, invid den kungliga
trädgården, ända fram till trapporna som föra ned från Davids
stad.
16. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Nehemja, Asbuks son,
hövdingen över ena hälften av Bet-Surs område, nämligen stycket
ända fram till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram
till den grävda dammen och till Hjältehuset.
17. Därnäst arbetade leviterna under Rehum, Banis son; därbredvid
arbetade Hasabja, hövdingen över ena hälften av Kegilas område,
för sitt område.
18. Därnäst arbetade deras bröder under Bavai, Henadads son,
hövdingen över andra hälften av Kegilas område.
19. Därbredvid sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son,
hövdingen över Mispa, nämligen från platsen mitt emot uppgången
till tyghuset i Vinkeln.
20. Därnäst sattes, under ivrigt arbete, en annan sträcka i stånd av
Baruk, Sabbais son, från Vinkeln ända fram till ingången till
översteprästen Eljasibs hus.
21. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Meremot, son till
Uria, son till Hackos, från ingången till Eljasibs hus ända dit
där Eljasibs hus slutar.
22. Därnäst arbetade prästerna, männen från Jordanslätten.
23. Därnäst arbetade Benjamin och Hassub, mitt emot sitt eget hus;
därnäst arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja,
utmed sitt eget hus.
24. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Binnui, Henadads son,
från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till
Hörnet.
25. Palal, Usais son, satte i stånd stycket från platsen mitt emot
Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre konungshuset,
vid fängelsegården; därnäst kom Pedaja, Pareos’ son.
26. (Men tempelträlarna bodde på Ofel ända fram till platsen mitt
emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.)
27. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av tekoaiterna, från
platsen mitt emot det stora utskjutande tornet ända fram till
Ofelmuren.
28. Ovanför Hästporten arbetade prästerna, var och en mitt emot sitt
eget hus.
29. Därnäst arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus; och
därnäst arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra
porten.
30. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Hananja, Selemjas
son, och Hanun, Salafs sjätte son; därnäst arbetade Mesullam,
Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare.
31. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Malkia, en av guldsmederna,
ända fram till tempelträlarnas och köpmännens hus, mitt emot
Mönstringsporten och vidare fram till Hörnsalen.
32. Och mellan Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och
köpmännen på att sätta muren i stånd.

Kapitel 4 – Svårigheter vid bygget.
1. När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren,
vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade
judarna
2. och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk:
»Vad är det dessa vanmäktiga judar göra? Skall man låta dem
hållas? Skola de få offra? Skola de kanhända i sinom tid
fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv åt stenarna i
grushögarna, där de ligga förbrända?»
3. Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de än
bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott
han hoppar upp på den.»

4. Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro. Låt deras smädelser falla
tillbaka på deras egna huvuden. Ja, låt dem bliva utplundrade i
ett land dit de föras såsom fångar.
5. Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda
utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till
förargelse.

6. Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin
halva höjd; och folket arbetade med gott mod.

7. Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och
asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp
Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo
de mycket vreda.
8. Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa
Jerusalem och störa folket i deras arbete.
9. Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag
och natt för att skydda oss mot dem.
10. Men judarna sade: »Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför
mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.»
11. Våra ovänner åter sade: »Innan de få veta eller se något, skola
vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på
arbetet.»
12. När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla
håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss
tillbaka till dem,
13. då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av
staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina
svärd, spjut och bågar.
14. Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till
ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Frukten
icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och
striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur
och edra hus.»

15. Sedan våra fiender sålunda hade fått förnimma att saken var oss
bekant, och att Gud hade gjort deras råd om intet, kunde vi alla
vända tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
16. Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatt med
arbetet, under det att andra hälften stod väpnad med sina spjut,
sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda
hus.
17. De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor
gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo
de vapnet.
18. Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin
länd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en
basunblåsare.
19. Jag hade nämligen sagt till ädlingarna och föreståndarna och det
övriga folket: »Arbetet är stort och vidsträckt, och vi äro
spridda över muren, långt ifrån varandra.
20. Där I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till
oss; vår Gud skall strida för oss.»
21. Så gjorde ock vi vårt arbete, under det att hälften av folket
stod väpnad med sina spjut från morgonrodnadens uppgång, till
dess att stjärnorna kommo fram.
22. Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin
tjänare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, så att vi om
natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.
23. Och varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som
gjorde vakt hos mig lade av kläderna; vapnen höllos av var och
en för lika nödvändiga som vatten.

Kapitel 5 – Ockrarnas bestraffning. De rikas och Nehemjas uppoffringar för byggnadsarbetet.
1. Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot
sina judiska bröder.
2. Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få
säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.»
3. Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi
pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.»
4. Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och
vingårdar till skatten åt konungen.
5. Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och
våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra
söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava
redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något
därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»

6. När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket
vred.
7. Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag
ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I
bedriven mot varandra.» Därefter sammankallade jag en stor
folkförsamling emot dem.
8. Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra
judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja
edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?» Då tego de och
hade intet att svara.
9. Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i
vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge
orsak att smäda oss.
10. Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och
säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran.
11. Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar,
olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på
penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att
fordra av dem.»
12. De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något
av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.» Och jag tog en ed av
dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så.
13. Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en
som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån
hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på
allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN.
Därefter gjorde folket såsom det var sagt.

14. Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att
vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas
tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år,
varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten.
15. De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat
folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än
fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit
hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
16. Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi
oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där.
17. Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man
vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt
omkring oss.
18. Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex
utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad;
och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men
likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet
tyngde så svårt på folket.

19. Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och
räkna mig det till godo!