Kapitel 21 – Leviternas fyrtioåtta städer; bland dem tretton präststäder.
1. Och huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför
prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för
familjerna inom Israels barns stammar
2. och talade till dem i Silo i Kanaans land, och sade: »HERREN
bjöd genom Mose att man skulle giva oss städer att bo i, med
tillhörande utmarker för vår boskap.»
3. Så gåvo då Israels barn, efter HERRES befallning, av sina
arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande
utmarker.
4. För kehatiternas släkter föll lotten ut så, att bland dessa
leviter prästen Arons söner genom lotten fingo ur Juda stam, ur
simeoniternas stam och ur Benjamins stam tretton städer.
5. Och Kehats övriga barn fingo genom lotten ur Efraims stams
släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam tio
städer.
6. Gersons barn åter fingo genom lotten ur Isaskars stams släkter,
ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse
stam, i Basan, tretton städer.
7. Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
stam och ur Sebulons stam tolv städer.
8. Israels barn gåvo nu åt leviterna dessa städer med tillhörande
utmarker, genom lottkastning, såsom HERREN hade bjudit genom
Mose.
9. Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande
här namngivna städer:
10. Bland kehatiternas släkter bland Levi barn fingo Arons söner
följande, ty dem träffade lotten först:
11. Man gav dem Arbas, Anoks faders, stad, det är Hebron, i Juda
bergsbygd, med dess utmarker runt omkring.
12. Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man till
besittning åt Kaleb, Jefunnes son.
13. Åt prästen Arons söner gav man alltså dråparfristaden Hebron med
dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker,
14. Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker,
15. Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
16. Ain med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med
dess utmarker — nio städer ur dessa två stammar;
17. och ur Benjamins stam Gibeon med dess utmarker, Geba med dess
utmarker,
18. Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker — fyra
städer.
19. De städer som Arons söner, prästerna, fingo utgjorde alltså
tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
20. Och Kehats barns släkter av leviterna, nämligen de övriga Kehats
barn, fingo ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde
åt dem:
21. Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims
bergsbygd, Geser med dess utmarker,
22. Kibsaim med dess utmarker och Bet-Horon med dess utmarker —
fyra städer;
23. och ur Dans stam Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess
utmarker,
24. Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker —
fyra städer;
25. och ur ena hälften av Manasse stam Taanak med dess utmarker och
Gat-Rimmon med dess utmarker — två städer.
26. De städer som de övriga Kehats barns släkter fingo utgjorde
alltså tillsammans tio, med tillhörande utmarker.
27. Bland leviternas släkter fingo vidare Gersons barn ur ena
hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess
utmarker och Beestera med dess utmarker — två städer;
28. och ur Isaskars stam Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess
utmarker,
29. Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker — fyra
städer;
30. och ur Asers stam Miseal med dess utmarker, Abdon med dess
utmarker,
31. Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker — fyra
städer;
32. och ur Naftali stam dråparfristaden Kedes i Galileen med dess
utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess
utmarker — tre städer.
33. Gersoniternas städer, efter deras släkter, utgjorde alltså
tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
34. Och de övriga leviterna, Meraris barns släkter, fingo ur
Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess
utmarker,
35. Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker — fyra
städer.
36. –
37. –
38. och ur Gads stam dråparfristaden Ramot i Gilead med dess
utmarker, Mahanaim med dess utmarker,
39. Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker —
tillsammans fyra städer.
40. De städer som dessa de övriga leviternas släkter, Meraris barn,
fingo på sin lott, efter sina släkter, utgjorde alltså
tillsammans tolv städer.
41. Tillsammans utgjorde levitstäderna inom Israels barns
besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker.
42. Var och en av dessa städer skulle bestå av själva staden och
tillhörande utmarker runt omkring. Så var det med alla dessa
städer.
43. Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade
lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och
bosatte sig där.
44. Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med
ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå
dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand.
45. Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels
hus; det gick allt i fullbordan.

Kapitel 22 – Altaret vid Jordan.
1. Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena
hälften av Manasse stam
2. och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose
har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag
har befallt eder.
3. I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke
övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder
Guds, bud har befallt eder hålla.
4. Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro,
såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra
hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS
tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.
5. Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som
HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN,
eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans
bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert
hjärta och av all eder själ.»
6. Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem
till sina hyddor.
7. Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan,
och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på
andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua lät dem gå hem
till sina hyddor, välsignade han dem
8. och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de
stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med
silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet;
skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»
9. Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort
ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land,
det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava
sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.
10. När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de
där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.
11. Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn
och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett
altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på
andra sidan om de övriga israeliternas område.»
12. När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet
i Silo för att draga upp till strid mot dem.
13. Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads
barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas,
prästen Eleasars son,
14. och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom
Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin
familj inom Israels ätter.
15. Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena
hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och
sade:
16. »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som
I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån
HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda
nu satt eder upp mot HERREN?
17. Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från
vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en
hemsökelse drabbade HERRENS menighet?
18. Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN? Om I i dag
sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans
förtörnelse drabba Israels hela menighet.
19. Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara
orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till
besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra
besittningar där bland oss. Sätten eder icke upp mot HERREN och
sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare,
ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.
20. När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det
tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela
menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom
den missgärningen?
21. Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:
22. »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel
må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet
och otrohet mot HERREN — du må då i dag undandraga oss din
hjälp! —
23. om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss
bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller
spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv
utkräva vad vi hava förskyllt.
24. Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde
hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle
kunna säga till våra barn: ’Vad haven I att göra med HERREN,
Israels Gud?
25. HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I
Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.’
Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta
HERREN.
26. Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men
icke till brännoffer eller till slaktoffer,
27. utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan
bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS
tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och
tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till
våra barn: ’I haven ingen del i HERREN.’
28. Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss
och våra efterkommande, då kunna vi svara: ’Sen på den bild av
HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till
brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne
mellan oss och eder.’
29. Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända
oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer
eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår
Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»
30. Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen
huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad
Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det
dem.
31. Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads
barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt
ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan
otrohet mot HERREN. Därmed haven I ock räddat Israels barn undan
HERRENS hand.»
32. Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna
tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i
Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin
berättelse härom inför dem.
33. Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de
tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att
fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
34. Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade:
»Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»

Kapitel 23 – Josua förmanar folket.
1. En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för
alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och
kommen till hög ålder,
2. kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän,
dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu
gammal och kommen till hög ålder.
3. Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med
alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde
själv för eder.
4. Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning
fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån
Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de
folk jag har utrotat.
5. Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och
förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i
besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.
6. Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är
föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare
sig till höger eller till vänster,
7. och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här
jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid
dem eller tjänen och tillbedjen dem.
8. Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven
gjort ända till denna dag,
9. varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk,
så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.
10. En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder
Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.
11. Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN,
eder Gud.
12. Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till
återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och
befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och
de med eder,
13. då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall
fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder
till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor
och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta
goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
14. Se, jag går nu all världens väg. Så besinnen då av allt edert
hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det
goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt
gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.
15. Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har
kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma
över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land,
som HERREN, eder Gud, har givit eder.
16. Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som
han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar
och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder,
och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han
har givit eder.»

Kapitel 24 – Josuas sista tal till folket. Förnyelse av förbundet. Josuas död. Josefs ben begravas. Eleasars död.
1. Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han
kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare
och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.
2. Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud:
På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde
ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra
gudar.
3. Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och
lät honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde
hans säd talrik; jag gav honom Isak,
4. och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd
till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till
Egypten.
5. Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de
gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.
6. Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit
till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och
ryttare ned i Röda havet.
7. Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan
eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det
övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med
egyptierna. Sedan bodden I i öknen en lång tid.
8. Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på
andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag
gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag
förgjorde dem för eder.
9. Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig
i strid med Israel. Och han sände och lät kalla till sig Bileam,
Beors son, för att denne skulle förbanna eder.
10. Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder,
och jag räddade eder ur hans hand.
11. Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo
sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna,
perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och
jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.
12. Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades
amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller
din båge.
13. Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något
arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I
bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden
planterat fingen I äta.
14. Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget;
skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan
floden och i Egypten, och tjänen HERREN.
15. Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder
i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder
tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som
dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och
mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.»
16. Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva
HERREN och tjäna andra gudar!
17. Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra
fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra
ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den
väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi
hava dragit fram.
18. HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som
bodde i landet. Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår
Gud.»
19. Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är
en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava
fördrag med edra överträdelser och synder.
20. Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han
vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i
stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.»
21. Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna
HERREN.»
22. Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder,
att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.» De
svarade: »Ja.»
23. Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven
bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.»
24. Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans
röst vilja vi höra.»
25. Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och
förelade dem lag och rätt i Sikem.
26. Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en
stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS
helgedom.
27. Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara
vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat
med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken
eder Gud.»
28. Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.
29. En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra
tio år gammal.
30. Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i
Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
31. Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av
alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.
32. Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten,
begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av
Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn
fingo detta till arvedel.
33. Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son
Pinehas’ stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims
bergsbygd.