Kapitel 11 – Det nordliga Kanaan intaget. Återblick på de gjorda erövringarna.
1. Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till
Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen
i Aksaf
2. och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på
Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i
Nafot-Dor, västerut,
3. vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,
hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till
hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
4. Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik
som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor
myckenhet.
5. Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade
sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
6. Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon
vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i
Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och
deras vagnar skall du bränna upp i eld.»

7. Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid
Meroms vatten och anföll dem.
8. Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och
förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till
Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
9. Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på
deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät
han bränna upp i eld.
10. Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor
och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden
för alla dessa riken.
11. Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna
till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och
själva Hasor brände han upp i eld.
12. Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med
alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg
och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
13. Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på
höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
14. Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels
barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med
svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som
anda hade bliva kvar.
15. Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit
Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det
som HERREN hade bjudit Mose.
16. Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och
hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels
bergsbygd och dess lågland,
17. landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till
Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla
konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
18. I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
19. Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad
som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med
strid.
20. Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och
mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och
för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de
förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
21. Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i
Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och
i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till
spillo.
22. I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i
Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
23. Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat
Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras
avdelningar och stammar. Och landet hade nu ro från krig.

Kapitel 12 – De besegrade konungarna uppräknas.
1. Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och
vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra
sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock
hela Hedmarken på östra sidan:
2. Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över
landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt
över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är
Ammons barns gräns,
3. ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra
sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra
sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten
nedanför Pisgas sluttningar.
4. Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av
de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei.
5. Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan
ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra
hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon.
6. HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och
HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt
rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
7. Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels
barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad
i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir.
(Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar,
efter deras avdelningar,
8. såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna
som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas,
kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.)
9. De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid
Betel, en,
10. konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en,
11. konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en,
12. konungen i Eglon en, konungen i Geser en,
13. konungen i Debir en, konungen i Geder en,
14. konungen i Horma en, konungen i Arad en,
15. konungen i Libna en, konungen i Adullam en,
16. konungen i Mackeda en, konungen i Betel en,
17. konungen i Tappua en, konungen i Hefer en,
18. konungen i Afek en, konungen i Lassaron en,
19. konungen i Madon en, konungen i Hasor en,
20. konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en,
21. konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en,
22. konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en,
23. konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal
en,
24. konungen i Tirsa en — tillsammans trettioen konungar.

Kapitel 13 – Herrens befallning till Josua att fördela landet. Rubens och Gads stammars och halva Manasse stams områden öster om Jordan.
1. Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN
till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu
återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.
2. Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas
kretsar och hela gesuréernas land.
3. Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons
område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad
filistéernas fem hövdingar innehava — den i Gasa, den i Asdod,
den i Askelon, den i Gat och den i Ekron — så ock avéernas
område,
4. hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör
sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.
5. och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från
Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till
Hamat —
6. alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till
Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för
Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel
till arvedel, såsom jag har bjudit dig.
7. Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio
stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.»
8. Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin
arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra
sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:
9. landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i
dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,
10. jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas
konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,
11. vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela
Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,
12. hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei,
och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose
hade slagit och fördrivit dem.
13. Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna;
därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk,
såsom de göra ännu i dag.
14. (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel. HERRENS, Israels
Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)
15. Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.
16. De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från
staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,
17. Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal,
Bet-Baal-Meon,
18. Jahas, Kedemot, Mefaat,
19. Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,
20. Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,
21. alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs,
hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose
jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba,
Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.
22. Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med
svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.
23. Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen.
Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
24. Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras
släkter.
25. De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och
hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger
gent emot Rabba,
26. vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim,
och från Mahanaim ända till Lidebirs område,
27. samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga
av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde
gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan
Jordan, på östra sidan.
28. Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
29. Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så
att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina
släkter.
30. Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan,
hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan,
sextio städer,
31. alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs
huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn,
nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.
32. Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.
33. Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels
Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.

Kapitel 14 – Västjordanlandets fördelning. Kalebs arvedel.
1. Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans
land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade
åt dem,
2. nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom
HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den
ena halva stammen.
3. Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av
Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade
han icke givit någon arvedel bland dem.
4. Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt
leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan
allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för
deras boskap och deras övriga egendom.
5. Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de
utskiftade landet
6. Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen
Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN
sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
7. Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig
åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav
sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
8. Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets
hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
9. Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: ’Sannerligen, det
land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns
arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt
HERREN, min Gud.’
10. Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i
ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose — de
år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
11. Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände
mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare
sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
12. Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den
dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där
finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att
jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»
13. Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron
till arvedel.
14. Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till
arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade
efterföljt HERREN, Israels Gud.
15. Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen
bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.

Kapitel 15 – Juda stams gränser och städer.
1. Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut
intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.
2. Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess
sydligaste vik,
3. gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig
så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och
drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.
4. Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens
bäck; sedan gick gränsen ut vid havet. »Detta», sade han, »skall
vara eder gräns i söder.»
5. Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp. Och
gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där
Jordan har sitt utlopp.
6. Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr
om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens
sons, sten.
7. Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i
nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot
Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till
Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.
8. Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus’
höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till
toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut,
i norra ändan av Refaimsdalen.
9. Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till
Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons
bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är
Kirjat-Jearim.
10. Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd
och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om
denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.
11. Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig
gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån
ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.
12. Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen.
Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.
13. Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till
Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks
faders, stad, det är Hebron.
14. Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och
Talmai, Anaks avkomlingar.
15. Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.
16. Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
17. När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han
honom sin dotter Aksa till hustru.
18. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
19. Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort
mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då
gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.
20. Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.
21. Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms
gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,
22. Kina, Dimona, Adada,
23. Kedes, Hasor och Jitnan,
24. Sif, Telem, Bealot,
25. Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,
26. Amam, Sema, Molada,
27. Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,
28. Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,
29. Baala, Ijim, Esem,
30. Eltolad, Kesil, Horma,
31. Siklag, Madmanna, Sansanna,
32. Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon — tillsammans tjugunio städer
med sina byar.
33. I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,
34. Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,
35. Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,
36. Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim — fjorton städer med
sina byar;
37. Senan, Hadasa, Migdal-Gad,
38. Dilean, Mispe, Jokteel,
39. Lakis, Boskat, Eglon,
40. Kabbon, Lamas, Kitlis,
41. Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda — sexton städer med sina
byar;
42. Libna, Eter, Asan,
43. Jifta, Asna, Nesib,
44. Kegila, Aksib och Maresa — nio städer med sina byar;
45. Ekron med underlydande städer och byar;
46. från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt
dithörande byar;
47. vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med
underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram
till Stora havet, som utgjorde gränsen.
48. Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,
49. Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,
50. Anab, Estemo, Anim,
51. Gosen, Holon och Gilo — elva städer med sina byar;
52. Arab, Ruma, Esean,
53. Janum, Bet-Tappua, Afeka,
54. Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior — nio städer med
sina byar;
55. Maon, Karmel, Sif, Juta,
56. Jisreel, Jokdeam och Sanoa,
57. Kain, Gibea och Timna — tio städer med sina byar;
58. Halhul, Bet-Sur, Gedor,
59. Maarat, Bet-Anot och Eltekon — sex städer med sina byar;
60. Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba — två städer med
sina byar;
61. I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,
62. Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi — sex städer med sina byar.
63. Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke
fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i
Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.