Job 41-42

Kapitel 41Fortsättning av beskrivningen på Leviatan.
1. Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.
Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
2. Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?
Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

3. Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,
om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

4. Vem mäktar rycka av honom hans pansar?
Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
5. Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?
Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

6. Stolta sitta på honom sköldarnas rader;
hopslutna äro de med fast försegling.
7. Tätt fogar sig den ena intill den andra,
icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
8. Var och en håller ihop med den nästa,
de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

9. När han fnyser, strålar det av ljus;
hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
10. Bloss fara ut ur hans gap,
eldgnistor springa fram därur.
11. Från hans näsborrar utgår rök
såsom ur en sjudande panna på bränslet.
12. Hans andedräkt framgnistrar eldkol,
och lågor bryta fram ur hans gap.

13. På hans hals har kraften sin boning,
och framför honom stapplar försagdhet.
14. Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,
det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

15. Hans hjärta är fast såsom sten,
fast såsom bottenstenen i kvarnen.
16. När han reser sig, bäva hjältar,
av ångest mista de all sans.
17. Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,
ej heller spjut eller pil eller pansar.
18. Han aktar järn såsom halm
och koppar såsom murket trä.
19. Bågskott skrämma honom ej bort,
slungstenar förvandlas för honom till strå;
20. ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,
han ler åt rasslet av lansar.

21. På sin buk bär han skarpa eggar,
spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
22. Han gör djupet sjudande som en gryta,
likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
23. Bakom honom strålar vägen av ljus,
djupet synes bära silverhår.

24. Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,
otillgänglig för fruktan skapades han.
25. På allt vad högt är ser han med förakt,
konung är han över alla stolta vilddjur.

Kapitel 42Job ödmjukar sig för Herren, utverkar hans tillgift för de tre vännerna och bliver själv åter upprättad.
1. Job svarade HERREN och sade:

2. Ja, jag vet att du förmår allt,
och att intet som du besluter är dig för svårt.
3. Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker?
Jag ordade ju om vad jag icke begrep,
om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.
4. Men hör nu, så vill jag tala;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
5. Blott hörsägner hade jag förnummit om dig,
men nu har jag fått se dig med egna ögon.
6. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig,
i stoft och aska.

7. Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från
Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner,
därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min
tjänare Job har gjort.
8. Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min
tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten
min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av
nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot
eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt
är, såsom min tjänare Job har gjort.»

9. Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från
Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och
HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

10. Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom
själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.
11. Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta
kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och
ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma
över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en
guldring.
12. Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än
begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen
kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.
13. Och han fick sju söner och tre döttrar.
14. Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den
tredje Keren-Happuk.
15. Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela
landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.
16. Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina
barn och barnbarn i fyra led.
17. Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska