Kapitel 31 – Fortsättning av Jobs slutbetraktelse: Han bedyrar att hans vandel i livets olika förhållanden har varit ostrafflig.
1. Ett förbund slöt jag med mina ögon:
aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2. Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,
vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3. Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,
och olycka drabbar ogärningsmän.
4. Ser icke han mina vägar,
räknar han ej alla mina steg?

5. Har jag väl umgåtts med lögn,
och har min fot varit snar till svek?
6. Nej, må jag vägas på en riktig våg,
så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

7. Hava mina steg vikit av ifrån vägen,
har mitt hjärta följt efter mina ögon,
eller låder vid min händer en fläck?
8. Då må en annan äta var jag har sått,
och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

9. Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,
så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10. Då må min hustru mala mjöl åt en annan,
och främmande män må då famntaga henne.
11. Ja, sådant hade varit en skändlighet,
en straffbar missgärning hade det varit,
12. en eld som skulle förtära intill avgrunden
och förhärja till roten all min gröda.

13. Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,
när de hade någon tvist med mig?
14. Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,
och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15. Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,
han, densamme, har berett dem i modersskötet.

16. Har jag vägrat de arma vad de begärde
eller låtit änkans ögon försmäkta?
17. Har jag ätit mitt brödstycke allena,
utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18. Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,
och från min moders liv var jag änkors ledare.

19. Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,
se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20. Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,
och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

21. Har jag lyft min hand mot den faderlöse,
därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22. Då må min axel lossna från sitt fäste
och min arm brytas av ifrån sin led.
23. Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud
och skulle stå maktlös inför hans majestät.

24. Har jag satt mitt hopp till guldet
och kallat guldklimpen min förtröstan?
25. Var det min glädje att min rikedom blev så stor,
och att min hand förvärvade så mycket?

26. Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,
och månen, huru härligt den gick fram,
27. att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,
så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28. Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;
därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

29. Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd
och fröjdats, när olycka träffade honom?
30. Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,
ej att med förbannelse begära hans liv.

31. Och kan mitt husfolk icke bevittna
att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32. Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,
mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

33. Har jag på människovis skylt mina överträdelser
och gömt min missgärning i min barm,
34. av fruktan för den stora hopen
och av rädsla för stamfränders förakt,
så att jag teg och ej gick utom min dörr?

35. Ack att någon funnes, som ville höra mig!
Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig;
ack att jag finge min vederparts motskrift!
36. Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,
såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37. Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,
lik en furste skulle jag då träda inför honom.

38. Har min mark höjt rop över mig,
och hava dess fåror gråtit med varandra?
39. Har jag förtärt dess gröda obetald
eller utpinat dess brukares liv?
40. Då må törne växa upp för vete,
och ogräs i stället för korn.

Slut på Jobs tal.

Kapitel 32 – Elihu uppträder. Han förebrår Jobs vänner att de icke hava kunnat svara honom rätt.
1. De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig
själv för rättfärdig.
2. Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd
av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne
menade sig hava rätt mot Gud;
3. och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de
icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4. Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de
andra voro äldre till åren än han.
5. Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att
svara, upptändes hans vrede.

6. Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;

Ung till åren är jag,
I däremot ären gamla.
Därför höll jag mig tillbaka och var försagd
och lade ej fram för eder min mening.
7. Jag tänkte: »Må åldern tala,
och må årens mängd förkunna visdom.»

8. Dock, på anden i människorna kommer det an,
den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9. Icke de åldriga äro alltid visast,
icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10. Därför säger jag nu: Hör mig;
jag vill lägga fram min mening, också jag.

11. Se, jag väntade på vad I skullen tala,
jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,
efter skäl som I skullen draga fram.
12. Ja, noga aktade jag på eder.
Men se, ingen fanns, som vederlade Job,
ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13. Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;
Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14. Skäl mot min mening har han icke lagt fram,
ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15. Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,
målet i munnen hava de mist.
16. Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,
då de stå där och ej mer hava något svar!
17. Nej, också jag vill svara i min ordning,
jag vill lägga fram min mening, också jag.
18. Ty, fullt upp har jag av skäl,
anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19. Ja, mitt inre är såsom instängt vin,
likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20. Så vill jag då tala och skaffa mig luft,
jag vill upplåta mina läppar och svara.
21. Jag får ej hava anseende till personen,
och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22. Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;
huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

Kapitel 33 – Elihu förebrår Job att denne har klandrat Gud för orättvis hårdhet, Gud, som dock än genom hemlighetsfulla varningar för det onda, än genom sträng aga söker bereda människors frälsning.
1. Men hör nu, Job, mina ord,
och lyssna till allt vad jag vill säga.
2. Se, jag upplåter nu mina läppar,
min tunga tager till orda i min mun.
3. Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal,
och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

4. Guds ande är det som har gjort mig,
den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
5. Om du förmår, så må du nu svara mig;
red dig till strid mot mig, träd fram.
6. Se, jag är likställd med dig inför Gud,
jag är danad av en nypa ler, också jag.
7. Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig,
ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

8. Men nu sade du så inför mina öron,
så ljödo de ord jag hörde:
9. »Ren är jag och fri ifrån överträdelse,
oskyldig är jag och utan missgärning;
10. men se, han finner på sak mot mig,
han aktar mig såsom sin fiende.
11. Han sätter mina fötter i stocken,
vaktar på alla mina vägar.»

12. Nej, häri har du orätt, svarar jag dig.
Gud är ju förmer än en människa.
13. Huru kan du gå till rätta med honom,
såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
14. Både på ett sätt och på två talar Gud,
om man också ej aktar därpå.

15. I drömmen, i nattens syn,
när sömnen har fallit tung över människorna
och de vila i slummer på sitt läger,
16. då öppnar han människornas öron
och sätter inseglet på sina varningar till dem,
17. när han vill avvända någon från en ogärning
eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
18. Så bevarar han hennes själ från graven
och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

19. Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger
och genom ständig oro, allt intill benen.
20. Hennes sinne får leda vid maten,
och hennes själ vid den föda hon älskade.
21. Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se,
ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
22. Så nalkas hennes själ till graven
och hennes liv hän till dödens makter.

23. Men om en ängel då finnes, som vakar över henne,
en medlare, någon enda av de tusen,
och denne får lära människan hennes plikt,
24. då förbarmar Gud sig över henne och säger;
»Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven;
lösepenningen har jag nu fått.»

25. Hennes kropp får då ny ungdomskraft,
hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
26. När hon då beder till Gud, är han henne nådig
och låter henne se sitt ansikte med jubel;
han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

27. Så får denne då sjunga inför människorna och säga:
»Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten,
dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
28. ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven,
och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

29. Se, detta allt kommer Gud åstad,
både två gånger och tre, för den mannen,
30. till att rädda hans själ från graven,
så att han får njuta av de levandes ljus.

31. Akta nu härpå, du Job, och hör mig;
tig, så att jag får tala.
32. Dock, har du något att säga, så svara mig;
tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
33. Varom icke, så är det du som må höra på mig;
du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

Kapitel 34 – Elihu försvarar Guds rättfärdighet.
1. Och Elihu tog till orda och sade:

2. Hören, I vise, mina ord;
I förståndige, lyssnen till mig.
3. Örat skall ju pröva orden,
och munnen smaken hos det man vill äta.
4. Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är,
samfällt söka förstå vad gott är.

5. Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig.
Gud har förhållit mig min rätt.
6. Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare;
dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

7. Var finnes en man som är såsom Job?
Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,
8. han gör sig till ogärningsmäns stallbroder
och sällar sig till ogudaktiga människor.
9. Ty han säger: »Det gagnar en man till intet,
om han håller sig väl med Gud.»

10. Hören mig därför, I förståndige män:
Bort det, att Gud skulle begå någon orätt,
att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!
11. Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar
och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.
12. Ty Gud gör i sanning intet som är orätt,
den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

13. Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden,
och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?
14. Om han ville tänka allenast på sig själv
och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,
15. då skulle på en gång allt kött förgås,
och människorna skulle vända åter till stoft.

16. Men märk nu väl och hör härpå,
lyssna till vad mina ord förkunna.
17. Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är?
Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?
18. Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman»,
eller till en furste: »Du ogudaktige»?

19. Gud har ju ej anseende till någon hövdings person,
han aktar den rike ej för mer än den fattige,
ty alla äro de hans händers verk.

20. I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten:
folkhopar gripas av bävan och förgås,
de väldige ryckas bort, utan människohand.

21. Ty hans ögon vakta på var mans vägar,
och alla deras steg, dem ser han.
22. Intet mörker finnes och ingen skugga så djup,
att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.
23. Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa,
innan hon måste stå till doms inför honom.
24. Han krossar de väldige utan rannsakning
och låter så andra träda fram i deras ställe.

25. Ja, han märker väl vad de göra,
han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.
26. Såsom ogudaktiga tuktar han dem
öppet, inför människors åsyn,
27. eftersom de veko av ifrån honom
och ej aktade på alla hans vägar.
28. De bragte så den armes rop inför honom,
och rop av betryckta fick han höra.

29. Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet?
Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte,
för ett folk eller för en enskild man,
30. när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor
och hindra dem att bliva snaror för folket?

31. Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida,
jag som ändå intet har förbrutit.
32. Visa mig du vad som går över mitt förstånd;
om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

33. Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill?
Du själv, och icke jag, må döma därom;
ja, tala du ut vad du menar.

34. Men kloka män skola säga så till mig,
visa män, när de få höra mig:
35. »Job talar utan någon insikt,
hans ord äro utan förstånd.»

36. Så må nu Job utstå prövningar allt framgent,
då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.
37. Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska,
oss till hån slår han ihop sina händer
och talar stora ord mot Gud.

Kapitel 35 – Elihu förehåller Job att Gud är för upphöjd för att hava gagn eller skada av människornas gärningar. Om den betryckte får vänta på räddning, så är det därför att han ej ödmjukt söker hjälp hos Gud.
1. Och Elihu tog till orda och sade:

2. Menar du att sådant är riktigt?
Kan du påstå att du har rätt mot Gud,
3. du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig,
vad den båtar dig mer än synd?
4. Svar härpå vill jag giva dig,
jag ock dina vänner med dig.

5. Skåda upp mot himmelen och se,
betrakta skyarna, som gå där högt över dig.
6. Om du syndar, vad gör du väl honom därmed?
Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?
7. Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom,
och vad undfår han av din hand?
8. Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda
och för en människoson din rättfärdighet.

9. Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många,
man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;
10. men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare,
han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,
11. han som giver oss insikt framför markens djur
och vishet framför himmelens fåglar?»
12. Därför är det man får ropa utan svar
om skydd mot de ondas övermod.

13. Se, på fåfängliga böner hör icke Gud,
den Allsmäktige aktar icke på slikt;
14. allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom,
att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

15. Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst,
och att han föga bekymrar sig om människors övermod?
16. Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun,
utan insikt talar han stora ord.