Kapitel 26 – Jobs svar på Bildads tredje tal: Job behöver icke Bildads tröst och undervisning; själv kan han både inse och beskriva Guds allmakt.
1. Därefter tog Job till orda och sade:

2. Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige,
huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3. Vilka råd har du ej givit den ovise,
och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4. Vem gav dig kraft att tala sådana ord,
och vems ande var det som kom till orda ur dig?

5. Dödsrikets skuggor gripas av ångest,
djupets vatten och de som bo däri.
6. Dödsriket ligger blottat för honom,
och avgrunden har intet täckelse.

7. Han spänner ut nordanrymden över det tomma
och hänger upp jorden på intet.
8. Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte,
och skyarna brista icke under bördan.
9. Han gömmer sin tron för vår åsyn,
han omhöljer den med sina skyar.
10. En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen,
där varest ljus ändas i mörker.

11. Himmelens pelare skälva,
de gripas av förfäran vid hans näpst.
12. Med sin kraft förskräckte han havet,
och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13. Blott han andades, blev himmelen klar;
hans hand genomborrade den snabba ormen.

14. Se, detta är allenast utkanterna av hans verk;
en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom.
Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

Kapitel 27 – Jobs sluttal till vännerna: Han håller fast vid sin rättfärdighet och beskriver huru den ogudaktige drabbas av straffet.
1. Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2. Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,
den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3. aldrig, så länge ännu min ande är i mig
och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4. aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,
och min tunga bära fram oärligt tal.

5. Bort det, att jag skulle giva eder rätt!
Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6. Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,
mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

7. Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där
och min motståndare såsom orättfärdig.
8. Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,
när hans själ ryckes bort av Gud?
9. Månne Gud skall höra hans rop,
när nöden kommer över honom?
10. Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,
kan han åkalla Gud alltid?

11. Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;
huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12. Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;
huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

13. Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,
vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

14. Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;
hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15. De som slippa undan läggas i graven genom pest,
och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

16. Om han ock hopar silver såsom stoft
och lägger kläder på hög såsom lera,
17. så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög,
och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

18. Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,
det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19. Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;
men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

20. Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,
om natten rövas han bort av stormen.
21. Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,
den rycker honom undan från hans plats.

22. Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;
för hans hand måste han flykta med hast.
23. Då slår man ihop händerna, honom till hån;
man visslar åt honom på platsen där han var.

Kapitel 28 – Fortsättning av Jobs sluttal till vännerna: Vishetens gruva.
1. Silvret har ju sin gruva,
sin fyndort har guldet, som man renar;
2. järn hämtas upp ur jorden,
och stenar smältas till koppar.

3. Man sätter då gränser för mörkret,
och rannsakar ned till yttersta djupet,
4. Där spränger man schakt långt under markens bebyggare,
där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot,
där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

5. Ovan ur jorden uppväxer bröd,
men därnere omvälves den såsom av eld.
6. Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste,
guldmalm hämtar man ock där.

7. Stigen ditned är ej känd av örnen,
och falkens öga har ej utspanat den;
8. den har ej blivit trampad av stolta vilddjur,
intet lejon har gått därfram.

9. Ja, där bär man hand på hårda stenen;
bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10. In i klipporna bryter man sig gångar,
där ögat får se allt vad härligt är.
11. Vattenådror täppas till och hindras att gråta.
Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

12. Men visheten, var finnes hon,
och var har förståndet sin boning?
13. Priset för henne känner ingen människa;
hon står ej att finna i de levandes land.
14. Djupet säger: »Hon är icke här»,
och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

15. Hon köper icke för ädlaste metall,
med silver gäldas ej hennes värde.
16. Hon väges icke upp med guld från Ofir,
ej med dyrbar onyx och safir.

17. Guld och glas kunna ej liknas vid henne;
hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18. Koraller och kristall må icke ens nämnas;
svårare är förvärva vishet än pärlor.
19. Etiopisk topas kan ej liknas vid henne;
hon väges icke upp med renaste guld.

20. Ja, visheten, varifrån kommer väl hon,
och var har förståndet sin boning?
21. Förborgad är hon för alla levandes ögon,
för himmelens fåglar är hon fördold;
22. avgrunden och döden giva till känna;
»Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

23. Gud, han är den som känner vägen till henne,
han är den som vet var hon har sin boning.
24. Ty han förmår skåda till jordens ändar,
allt vad som finnes under himmelen ser han.

25. När han mätte ut åt vinden dess styrka
och avvägde vattnen efter mått,
26. när han stadgade en lag för regnet
och en väg för tordönets stråle,
27. då såg han och uppenbarade henne,
då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

28. Och till människorna sade han så:
»Se Herrens fruktan, det är vishet,
och att fly det onda är förstånd.»

Kapitel 29 – Jobs slutbetraktelse: Med saknad påminner han sig huru lycklig och aktad han fordom var.
1. Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2. Ack att jag vore såsom i forna månader,
såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3. då hans lykta sken över mitt huvud
och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4. Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,
då Guds huldhet vilade över min hydda,
5. då ännu den Allsmäktige var med mig
och mina barn stodo runt omkring mig,
6. då mina fötter badade i gräddmjölk
och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7. När jag då gick upp till porten i staden
och intog mitt säte på torget,
8. då drogo de unga sig undan vid min åsyn,
de gamla reste sig upp och blevo stående.
9. Då höllo hövdingar tillbaka sina ord
och lade handen på munnen;
10. furstarnas röst ljöd då dämpad,
och deras tunga lådde vid gommen.

11. Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,
och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12. ty jag räddade den betryckte som ropade,
och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13. Den olyckliges välsignelse kom då över mig,
och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14. I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;
rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15. Ögon blev jag då åt den blinde,
och fötter var jag åt den halte.

16. Jag var då en fader för de fattiga,
och den okändes sak redde jag ut.
17. Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.

18. Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,
mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19. Min rot ligger ju öppen för vatten,
och i min krona faller nattens dagg.
20. Min ära bliver ständigt ny,
och min båge föryngras i min hand.»

21. Ja, på mig hörde man då och väntade,
man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22. Sedan jag hade talat, talade ingen annan;
såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23. De väntade på mig såsom på regn,
de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24. När de misströstade, log jag emot dem,
och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25. Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;
jag tronade då såsom en konung i sin skara,
lik en man som har tröst för de sörjande.

Kapitel 30 – Fortsättning av Jobs slutbetraktelse: Klagan över att hans forna lycka har vänt sig, så att till och med de föraktligaste uslingar nu anse sig bättre än han; plågorna unna honom ej heller ro; Gud själv har blivit hans fiende.
1. Och nu le de åt mig,
människor som äro yngre till åren än jag,
män vilkas fäder jag aktade ringa,
ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2. Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,
dessa människor som sakna all manlig kraft?
3. Utmärglade äro de ju av brist och svält;
de gnaga sin föda av torra öknen,
som redan i förväg är öde och ödslig.
4. Saltörter plocka de där bland snåren,
och ginströtter är vad de hava till mat.

5. Ur människors samkväm drives de ut,
man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6. I gruvliga klyftor måste de bo,
i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7. Bland snåren häva de upp sitt tjut,
under nässlor ligga de skockade,
8. en avföda av dårar och ärelöst folk,
utjagade ur landet med hugg och slag.

9. Och för sådana har jag nu blivit en visa,
de hava mig till ämne för sitt tal;
10. med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,
de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11. Nej, mig till plåga, lossa de alla band,
alla tyglar kasta de av inför mig.

12. Invid min högra sida upphäver sig ynglet;
mina fötter vilja de stöta undan.
De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13. Stigen framför mig hava de rivit upp.
De göra sitt bästa till att fördärva mig,
de som dock själva äro hjälplösa.
14. Såsom genom en bred rämna bryta de in;
de vältra sig fram under murarnas brak.
15. Förskräckelser välvas ned över mig.
Såsom en storm bortrycka de min ära,
och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16. Och nu utgjuter sig min själ inom mig,
eländesdagar hålla mig fast.
17. Natten bortfräter benen i min kropp,
och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18. Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,
såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19. I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,
och själv är jag nu lik stoft och aska.

20. Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;
jag står här, men de bespejar mig allenast.
21. Du förvandlas för mig till en grym fiende,
med din starka hand ansätter du mig.
22. Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,
och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23. Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande församlas.

24. Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,
ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25. Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,
och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26. Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;
jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27. Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,
eländesdagar hava ju mött mig.

28. Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;
mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29. En broder har jag blivit till schakalerna,
och en frände är jag vorden till strutsarna.
30. Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,
benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31. I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,
mina pipors klang i högljudd gråt.