Kapitel 21 – Jobs svar på Sofars andra tal: Vännerna borde besinna att lidandet visst icke alltid faller på de ondas lott.
1. Därefter tog Job till orda och sade:

2. Hören åtminstone på mina ord;
låten det vara den tröst som I given mig.
3. Haven fördrag med mig, så att jag får tala;
sedan jag har talat, må du bespotta.

4. Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?
Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5. Akten på mig, så skolen I häpna
och nödgas lägga handen på munnen.
6. Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,
och förfäran griper mitt kött.

7. Varför få de ogudaktiga leva,
ja, med åldern växa till i rikedom?
8. De se sina barn leva kvar hos sig,
och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9. Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;
Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

10. När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;
lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11. Sina barn släppa de ut såsom en hjord,
deras piltar hoppa lustigt omkring.
12. De stämma upp med pukor och harpor,
och glädja sig vid pipors ljud.
13. De förnöta sina dagar i lust,
och ned till dödsriket fara de i frid.

14. Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,
dina vägar vilja vi icke veta av.
15. Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?
och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

16. Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,
och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

17. Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,
huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,
och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18. De borde ju bliva såsom halm för vinden,
lika agnar som stormen rycker bort.

19. »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»
Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20. Med egna ögon borde han se sitt fall,
och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21. Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,
när hans månaders antal har nått sin ände?

22. »Skall man då lära Gud förstånd,
honom som dömer över de högsta?»

23. Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,
där han sitter i allsköns frid och ro;
24. hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,
och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25. Den andre måste dö med bedrövad själ,
och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26. Tillsammans ligga de så i stoftet,
och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

27. Se, jag känner väl edra tankar
och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28. I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,
av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

29. Haven I då ej frågat dem som vida foro,
och akten I ej på deras vittnesbörd:
30. att den onde bliver sparad på ofärdens dag
och bärgad undan på vredens dag?
31. Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?
Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

32. Och när han har blivit bortförd till graven,
så vakar man sedan där vid kullen.
33. Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.
I hans spår drager hela världen fram;
före honom har och otaliga gått.

34. Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?
Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

Kapitel 22 – Elifas’ tredje tal: Jobs lidanden äro straffet för forna obarmhärtighetssynder; må han omvända sig till Gud, så skall allt åter gå honom väl.
1. Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2. Kan en man bereda Gud något gagn,
så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?
3. Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig,
eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

4. Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig,
och som han går med dig till doms?
5. Har då icke din ondska varit stor,
och voro ej dina missgärningar utan ände?
6. Jo, du tog pant av din broder utan sak,
du plundrade de utblottade på deras kläder.
7. Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka,
och den hungrige nekade du bröd.

8. För den väldige ville du upplåta landet,
och den myndige skulle få bo däri,
9. men änkor lät du gå med tomma händer,
och de faderlösas armar blevo krossade.

10. Därför omgives du nu av snaror
och förfäras av plötslig skräck.
11. ja, av ett mörker där du intet ser,
och av vattenflöden som övertäcka dig.

12. I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning,
och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;
13. därför tänker du: »Vad kan Gud veta?
Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?
14. Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser;
och på himlarunden är det han har sin gång.»

15. Vill du då hålla dig på forntidens väg,
där fördärvets män gingo fram,
16. de män som bortrycktes, innan deras tid var ute,
och såsom en ström flöt deras grundval bort,
17. de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss»,
ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?
18. Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda.
De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

19. De rättfärdiga skola se det och glädja sig,
och den oskyldige skall få bespotta dem:
20. »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade,
och deras överflöd har elden förtärt.»

21. Men sök nu förlikning och frid med honom;
därigenom skall lycka falla dig till.
22. Tag emot undervisning av hans mun,
och förvara hans ord i ditt hjärta.

23. Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad;
men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.
24. Ja kasta din gyllene skatt i stoftet
och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,
25. så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt,
det ädlaste silver varder han för dig.

26. Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige
och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.
27. När du då beder till honom, skall han höra dig,
och de löften du gör skall du få infria.
28. Allt vad du besluter skall då lyckas för dig,
och ljus skall skina på dina vägar.
29. Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!»,
så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.
30. Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld;
genom dina händers renhet räddas en sådan.

Kapitel 23 – Jobs svar på Elifas’ tredje tal: Han klagar över att han ej får lägga fram för Gud sin rättvisa sak.
1. Därefter tog Job till orda och sade:

2. Också i dag vill min klaga göra uppror.
Min hand kännes matt för min suckans skull.
3. Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,
huru jag kunde komma dit där han bor!

4. Jag skulle då lägga fram för honom min sak
och fylla min mun med bevis.
5. Jag ville väl höra vad han kunde svara mig,
och förnimma vad han skulle säga till mig.

6. Icke med övermakt finge han bekämpa mig,
nej, han borde allenast lyssna till mig.
7. Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man,
ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8. Men går jag mot öster, så är han icke där;
går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
9. har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke;
döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10. Han vet ju vilken väg jag har vandrat;
han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
11. Vid hans spår har min for hållit fast,
hans väg har jag följt, utan att vika av.
12. Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg;
mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13. Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom?
Vad honom lyster, det gör han ock.
14. Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del,
och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15. Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte;
när jag betänker det, fruktar jag för honom.
16. Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt,
den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
17. ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom,
dödsnatten undanhöll han mig.

Kapitel 24 – Fortsättning av Jobs svar på Elifas’ tredje tal: Klagan över att Gud låter de värnlösa så lida och icke straffar våldsmännens missgärningar.
1. Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?
varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

2. Se, råmärken flyttar man undan,
rövade hjordar driver man i bet;
3. de faderlösas åsna för man bort
och tager änkans ko i pant.
4. Man tränger de fattiga undan från vägen,
de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

5. Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;
dit gå de och möda sig och söka något till täring;
hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
6. På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,
de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
7. Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;
de hava intet att skyla sig med i kölden.
8. Av störtskurar från bergen genomdränkas de;
de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

9. Den faderlöse slites från sin moders bröst,
och den betryckte drabbas av utpantning.
10. Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,
hungrande nödgas de bära på kärvar.
11. Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,
de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
12. Utstötta ur människors samfund jämra de sig,
ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.
Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

13. Andra hava blivit fiender till ljuset;
de känna icke dess vägar
och hålla sig ej på dess stigar.
14. Vid dagningen står mördaren upp
för att dräpa den betryckte och fattige;
och om natten gör han sig till tjuvars like.
15. Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,
han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,
och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

16. När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,
men under dagen stänga de sig inne;
ljuset vilja de icke veta av.
17. Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,
med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

18. »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,
förbannad bliver hans del i landet;
till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
19. Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,
så förtär dödsriket den som har syndat.
20. Hans moders liv förgäter honom,
maskar frossa på honom,
ingen finnes, som bevarar hans minne;
såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
21. Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,
och när någon icke gör gott mot änkan.»

22. Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,
de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
23. han giver dem trygghet, så att de få vila,
och hans ögon vaka över deras vägar.
24. När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,
de sjunka då ned och dö som alla andra;
likasom axens toppar vissna de bort.
25. Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,
vem kan göra mina ord om intet?

Kapitel 25 – Bildads tredje tal: Mot Gud kan ingen hava rätt; ingen är ren i hans ögon.
1. Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2. Hos honom är väldighet och förskräckande makt,
hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.
3. Vem finnes, som förmår räkna hans skaror?
Och vem överstrålas ej av hans ljus?

4. Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud
eller en av kvinna född kunna befinnas ren?
5. Se, ej ens månen skiner nog klart,
ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;
6. huru mycket mindre då människan, det krypet,
människobarnet, den masken!