Kapitel 16 – Jobs svar på Elifas’ andra tal: Jobs vänner äro usla tröstare; oförskyllt har han blivit hemsökt; dock har han ett vittne i himmelen, till vilket han nu vänder sig.
1. Därefter tog Job till orda och sade:

2. Över nog har jag fått höra av sådant;
usla tröstare ären I alla.
3. Är det nu slut på detta tal i vädret,
eller eggar dig ännu något till gensvar?

4. Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;
ja, jag ville att I voren i mitt ställe!
Då kunde jag hopsätta ord mot eder
och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5. Med munnen kunde jag då styrka eder
och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6. Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;
och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7. Nej, nu har all min kraft blivit tömd;
du har ju förött hela mitt hus.
8. Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;
min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9. I vrede söndersliter och ansätter man mig,
man biter sina tänder samman emot mig;
ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10. Man spärrar upp munnen mot mig,
smädligt slår man mig på mina kinder;
alla rota sig tillsammans emot mig.

11. Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor
och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12. Jag satt i god ro, då krossade han mig;
han grep mig i nacken och slog mig i smulor.

Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13. från alla sidor träffa mig hans pilar,
han genomborrar mina njurar utan förskoning,
min galla gjuter han ut på jorden.
14. Han bryter ned mig med stöt på stöt,
han stormar emot mig såsom en kämpe.

15. Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,
och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16. Mitt anlete är glödande rött av gråt,
och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17. Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,
och fastän min bön är ren!

18. Du jord, överskyl icke mitt blod,
och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19. Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,
och i höjden den som skall tala för mig.

20. Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,
därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21. Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud
och åt ett människobarn mot dess nästa.
22. Ty få äro de år som skola upprinna,
innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

Kapitel 17 – Job avslutar sitt svar på Elifas’ andra tal, i det han beder till Gud om försvar mot vännerna. Själv väntar han sig intet annat än döden.
1. Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,
bland gravar får jag min lott.
2. Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,
och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

3. Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;
vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4. Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,
därför skall du icke låta dem triumfera.
5. Den som förråder sina vänner till plundring,
på hans barn skola ögonen försmäkta.

6. Jag är satt till ett ordspråk bland folken;
en man som man spottar i ansiktet är jag.
7. Därför är mitt öga skumt av grämelse,
och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

8. De redliga häpna över sådant,
och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9. Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10. Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,
jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

11. Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,
vad som var mitt hjärtas begär.
12. Men natten vill man göra till dag,
ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

13. Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,
i mörkret skall jag bädda mitt läger;
14. till graven måste jag säga: »Du är min fader»,
till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15. Vad bliver då av mitt hopp,
ja, mitt hopp, vem får skåda det?
16. Till dödsrikets bommar far det ned,
då jag nu själv går till vila i stoftet.

Kapitel 18 – Bildads andra tal: Huru än Job rasar, förbliver det så, att den ogudaktige kommer på fall och förgås med hela sitt hus.
1. Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2. Huru länge skolen I gå på jakt efter ord?
Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.
3. Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur,
räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?
4. Du som i din vrede sliter sönder dig själv,
menar du att dör din skull jorden skall bliva öde
och klippan flyttas bort från sin plats?

5. Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut,
och lågan av hans eld icke giva något sken.
6. Ljuset skall förmörkas i hans hydda,
och lampan slockna ut för honom.
7. Hans väldiga steg skola stäckas,
hans egna rådslag bringa honom på fall.

8. Ty han rusar med sina fötter in i nätet,
försåten lura, där han vandrar fram;
9. snaran griper honom om hälen,
och gillret tager honom fatt;
10. garn till att fånga honom äro lagda på marken
och snärjande band på hans stig.

11. Från alla sidor ängsla honom förskräckelser,
de jaga honom, varhelst han går fram.
12. Olyckan vill uppsluka honom,
och ofärd står redo, honom till fall.
13. Under hans hud frätas hans lemmar bort,
ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

14. Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort,
och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.
15. I hans hydda får främlingar bo,
och svavel utströs över hans boning.

16. Nedantill förtorkas hans rötter,
och ovantill vissnar hans krona bort.
17. Hans åminnelse förgås ifrån jorden,
hans namn lever icke kvar i världen.
18. Från ljus stötes han ned i mörker
och förjagas ifrån jordens krets.
19. Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk,
och ingen i hans boningar skall slippa undan.

20. Över hans ofärdsdag häpna västerns folk,
och österns män gripas av rysning.
21. Ja, så sker det med den orättfärdiges hem,
så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

Kapitel 19 – Jobs svar på Bildads andra tal: Gud gör orätt, när han så bryter ned Job och låter honom bliva övergiven av dem som hava varit hans närmaste; dock vet Job att hans förlossare lever.
1. Därefter tog Job till orda och sade:

2. Huru länge skolen I bedröva min själ
och krossa mig sönder med edra ord?
3. Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig
och kränkt mig utan all försyn.

4. Om så är, att jag verkligen har farit vilse,
då är förvillelsen min egen sak.
5. Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,
och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6. så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt
och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7. Se, jag klagar över våld, men får intet svar;
jag ropar, men får icke rätt.
8. Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram,
och över mina stigar breder han mörker.
9. Min ära har han avklätt mig,
och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10. Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;
han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11. Sin vrede låter han brinna mot mig
och aktar mig såsom sina ovänners like.
12. Hans skaror draga samlade fram
och bereda sig väg till anfall mot mig;
de lägra sig runt omkring min hydda.

13. Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;
mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14. Mina närmaste hava dragit sig undan,
och mina förtrogna hava förgätit mig.

15. Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;
en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16. Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;
ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17. Min andedräkt är vidrig för min hustru,
jag väcker leda hos min moders barn.
18. Till och med de små barnen visa mig förakt;
så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19. Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;
de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20. Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;
knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21. Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,
då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22. Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,
och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23. Ack att mina ord skreves upp,
ack att de bleve upptecknade i en bok,
24. ja, bleve med ett stift av järn och med bly
för evig tid inpräglade i klippan!

25. Dock, jag vet att min förlossare lever,
och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26. Och sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27. Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,
för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;
därefter trånar jag i mitt innersta.

28. Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»
— såsom vore skulden att finna hos mig —
29. då mån I taga eder till vara för svärdet,
ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;
så mån I då besinna att en dom skall komma.

Kapitel 20 – Sofars andra tal: De ogudaktigas jubel varar kort, deras orättfångna rikedom förrinner såsom vatten.
1. Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2. På sådant tal giva mina tankar mig ett svar,
än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3. Smädlig tillrättavisning måste jag höra,
och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

4. Vet du då icke att så har varit från evig tid,
från den stund då människor sattes på jorden:
5. att de ogudaktigas jubel varar helt kort
och den gudlöses glädje ett ögonblick?

6. Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen
och hans huvud når intill molnen,
7. Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck;
de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
8. Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer;
han förjagas såsom en syn om natten.
9. Det öga som såg honom ser honom icke åter,
och hans plats får ej skåda honom mer.
10. Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma,
hans händer återbära hans vinning.
11. Bäst ungdomskraften fyller hans ben,
skall den ligga i stoftet med honom.

12. Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun,
så att han gömmer den under sin tunga,
13. är rädd om den och ej vill gå miste därom,
utan håller den förvarad inom sin gom,
14. så förvandlas denna kost i hans inre,
bliver huggormsetter i hans liv.
15. Den rikedom han har slukat måste han utspy;
av Gud drives den ut ur hans buk.
16. Ja, huggormsgift kommer han att dricka,
av etterormens tunga bliver han dräpt.
17. Ingen bäck får vederkvicka hans syn,
ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

18. Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav;
hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19. Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där;
han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20. Han visste ej av någon ro för sin buk,
men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21. Intet slapp undan hans glupskhet,
därför äger och hans lycka intet bestånd.
22. Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd,
och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

23. Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld;
sin vredes glöd skall Gud sända över honom
och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

24. Om han flyr undan för vapen av järn,
så genomborras han av kopparbågens skott.
25. När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg,
när den ljungande udden kommer fram ur hans galla,
då falla dödsfasorna över honom.

26. Idel mörker är förvarat åt hans skatter;
till mat gives honom eld som brinner utan pust,
den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27. Himmelen lägger hans missgärning i dagen,
och jorden reser sig upp emot honom.
28. Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos,
likt förrinnande vatten, på vredens dag.

29. Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud,
sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.