Kapitel 1 – Jobs välstånd, olyckor, tålamod.
1. I Us’ land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och
redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
2. Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;
3. och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par
oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så
var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.

4. Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud,
den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de
sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka
tillsammans med dem.
5. När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job
efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då
ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända
hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om
Gud». Så gjorde Job för var gång.

6. Men nu hände sig en dag att Guds söner[1] kommo och trädde fram
inför HERREN, och Åklagaren[2] kom också med bland dem.
7. Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren
svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
från en färd omkring på den.»
8. Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»
9. Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job
fruktar Gud?
10. Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt
vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans
boskapshjordar hava utbrett sig i landet.
11. Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger;
förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot
dig.»
12. HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare
givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut
din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.

13. När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko
vin i den äldste broderns hus,
14. Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen,
och åsninnorna betade därbredvid;
15. då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de
med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag
skulle underrätta dig därom.»
16. Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll
ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och
förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag
skulle underrätta dig därom.»

17. Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna
ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över
kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med
svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle
underrätta dig därom.»

18. Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade:
Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste
broderns hus;
19. då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra
hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag
var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig
därom.»

20. Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på
sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad
21. och sade:
»Naken kom jag ur min moders liv,
och naken skall jag vända åter dit;
HERREN gav, och HERREN tog.
Lovat vare HERRENS namn!»

22. Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot
Gud.

[1] Se Änglar i Ordförkl.
[1] Se Djävul i Ordförkl.

Kapitel 2 – Job ytterligare prövad. Hans ståndaktighet under sjukdomen. Hans hustru och hans vänner.
1. Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram
inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde
fram inför HERREN.
2. Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren
svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
från en färd omkring på den.»
3. Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu
håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat
mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»
4. Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man
äger giver man ju för att själv slippa undan.
5. Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso
skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
6. HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand;
allenast hans liv må du skona.»
7. Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med
svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

8. Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt
mitt i askan.
9. Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din
ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»
10. Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna
skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke
också taga emot det onda?»

Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.

11. Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade
träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas
från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de
avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att
ömka honom och trösta honom.

12. Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att
de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och
revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned
över sina huvuden.
13. Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter,
utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de
sågo att hans plåga var mycket stor.

Kapitel 3 – Jobs första tal: Han förbannar sin födelsedag och önskar sig döden.
1. Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2. Job tog till orda och sade:

3. Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,
och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

4. Må den dagen vändas i mörker,
må Gud i höjden ej fråga efter den
och intet dagsljus lysa däröver.
5. Mörkret och dödsskuggan börde den åter,
molnen lägre sig över den;
förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

6. Den natten må gripas av tjockaste mörker;
ej må den få fröjda sig bland årets dagar,
intet rum må den finna inom månadernas krets.
7. Ja, ofruktsam blive den natten,
aldrig höje sig jubel under den.
8. Må den förbannas av dem som besvärja dagar,
av dem som förmå mana upp Leviatan.
9. Må dess grynings stjärnor förmörkas,
efter ljus må den bida, utan att det kommer,
morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10. eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,
ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11. Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,
förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12. Varför funnos knän mig till mötes,
och varför bröst, där jag fick di?

13. Hade så icke skett, låge jag nu i ro,
jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14. vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,
män som byggde sig palatslika gravar,
15. ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld
och hade sina hus uppfyllda av silver;
16. eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,
lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

17. Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,
där få de uttröttade komma till vila;
18. där hava alla fångar fått ro,
de höra där ingen pådrivares röst.
19. Små och stora äro där varandra lika,
trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

20. Varför skulle den olycklige skåda ljuset?
Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21. åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,
och spana därefter mer än efter någon skatt,
22. åt dem som skulle glädjas — ja, intill jubel —
och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23. varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,
åt en man så kringstängd av Gud?

24. Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,
och såsom vatten strömma mina klagorop.
25. ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,
och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26. Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;
ångest kommer över mig.

Kapitel 4 – Elifas’ första tal: Förmaning till Job att vara tålig; allenast syndare straffas; en nattlig syn.
1. Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2. Misstycker du, om man dristar tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3. Se, många har du visat till rätta,
och maktlösa händer har du stärkt;
4. dina ord hava upprättat den som stapplade,
och åt vacklande knän har du givit kraft.

5. Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,
när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6. Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7. Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?
och var skedde det att de redliga måste gå under?
8. Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv
och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9. för Guds andedräkt förgås de
och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10. Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,
och unglejonens tänder brytas ut;
11. Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,
och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12. Men till mig smög sakta ett ord,
mitt öra förnam det likasom en viskning,
13. När tankarna svävade om vid nattens syner
och sömnen föll tung på människorna,
14. då kom en förskräckelse och bävan över mig,
med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15. En vindpust for fram över mitt ansikte,
därvid reste sig håren på min kropp.
16. Och något trädde inför mina ögon,
en skepnad vars form jag icke skönjde;
och jag hörde en susning och en röst:

17. »Kan då en människa hava rätt mot Gud
eller en man vara ren inför sin skapare?
18. Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,
jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19. huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,
dem som hava sin grundval i stoftet!

De krossas sönder så lätt som mal;
20. när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;
innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21. Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,
oförtänkt måste de dö.»

Kapitel 5 – Fortsättning av Elifas’ första tal: Den oförnuftiges undergång och den frommes upprättelse.
1. Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig,
och till vilken av de heliga kan du vända dig?
2. Se, dåren dräpes av sin grämelse,
och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

3. Jag såg en dåre, fast var han rotad,
men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
4. Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning,
de förtrampas i porten utan räddning.
5. Av hans skörd äter vem som är hungrig,
den rövas bort, om och hägnad med törnen;
efter hans rikedom gapar ett giller.

6. Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet,
ej ur marken skjuter olyckan upp;
7. nej, människan varder född till olycka,
såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

8. Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud,
åt Gud hemställde jag min sak,
9. åt honom som gör stora och outrannsakliga ting,
under, flera än någon kan räkna,
10. åt honom som låter regnet falla på jorden
och sänder vatten ned över markerna,
11. när han vill upphöja de ringa
och förhjälpa de sörjande till frälsning.

12. Han är den som gör de klokas anslag om intet,
så att deras händer intet uträtta med förnuft;
13. han fångar de visa i deras klokskap
och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
14. mitt på dagen råka de ut för mörker
och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

15. Så frälsar han från deras tungors svärd,
han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
16. Den arme kan så åter hava ett hopp,
och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

17. Ja, säll är den människa som Gud agar;
den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
18. Ty om han och sargar, så förbinder han ock,
om han slår, så hela ock hans händer.
19. Sex gånger räddar han dig ur nöden,
ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

20. I hungerstid förlossar han dig från döden
och i krig undan svärdets våld.
21. När tungor svänga gisslet, gömmes du undan;
du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

22. Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le,
för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
23. ty med markens stenar står du i förbund,
och med djuren på marken har du ingått fred.
24. Och du får se huru din hydda står trygg;
när du synar din boning, saknas intet däri.

25. Du får ock se huru din ätt förökas,
huru din avkomma bliver såsom markens örter.
26. I graven kommer du, när du har hunnit din mognad,
såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

27. Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det;
hör därpå och betänk det väl.