Kapitel 21 – David hos prästen Ahimelek i Nob. Hans flykt till konung Akis i Gat.
1. Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev
förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varför
kommer du ensam och har ingen med dig?»
2. David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ett
uppdrag, men han sade till mig: ’Ingen får veta något om det
uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.’ Och
mina män har jag visat till det och det stället.
3. Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan
finnas.»
4. Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke till
hands; allenast heligt bröd finnes — om eljest dina män hava
avhållit sig från kvinnor.»
>2 Mos. 19,16. 3 Mos. 24,5 f.
5. David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen,
kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drog
åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, om
också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i
dag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»
>3 Mos. 15,16 f.
6. Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något
annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte,
men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd
samma dag det gamla togs bort.
>Matt. 12,3 f. Mark. 2,25 f. Luk. 6,3 f.
7. Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i
förvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste av
Sauls herdar.
>1 Sam. 22,9. Ps. 52,1 f.
8. Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här till
hands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd eller
mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag
krävde så stor skyndsamhet.»
9. Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéen
Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes,
inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig,
så tag det; ty något annat än det har jag icke.» David sade:
»Dess like finnes icke; giv mig det.»
>1 Sam. 17,54. 22,10. 23,6.

10. Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till
Akis, konungen i Gat.
>1 Sam. 27,2. Ps. 56,1.
11. Men Akis’ tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landets
konung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen:
’Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.’
>1 Sam. 18,7. 29,5.

12. David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen
frukta för Akis, konungen i Gat.
13. Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde
sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade
på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.
>Ps. 34,1.
14. Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannen
beter sig. Varför fören I honom till mig?
15. Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden
föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför
mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»

Kapitel 22 – David flykting i Juda och Moab. Doegs angivelse. Mordet på prästerna.
1. Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams
grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra
detta, kommo de ditned till honom.
>Ps. 57,1. 142,1.
2. Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något
trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla
missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man
slöto sig så till honom.
3. Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till
konungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöver
och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med
mig.»
4. Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo
stanna hos denne, så länge David var på borgen.
5. Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här på
borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.» Då
drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.
>Ps. 63,1.

6. Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män
som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under
tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att
alla hans tjänare stodo omkring honom,
7. sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören,
I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva
åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och
underhövitsmän?
>1 Sam. 8,14.
8. Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har
uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais
son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har
uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till
att stämpla mot mig, såsom nu sker.»
>1 Sam. 18,3. 20,16.
9. Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då
och sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs
son, i Nob.
>1 Sam. 21,7. Ps. 52,1 f.
10. Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav
honom ock filistéen Goljats svärd.»
>1 Sam. 21:6, 9.

11. Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek,
Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de
kommo alla till konungen.
12. Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.» Han svarade: »Jag hör
dig, min herre.»
13. Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig,
du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd
och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp
mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»
14. Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänare
är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg
och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?
>1 Sam. 18,27.
15. Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom?
Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min
faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om
allt detta.»
16. Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och
hela din faders hus.»
17. Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom:
»Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med
David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det
icke för mig.» Men konungens tjänare ville icke uträcka sina
händer till att stöta ned HERRENS präster.
18. Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt ned
prästerna.» Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna
och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.
>2 Mos. 28,40.
19. Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både
män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor
och får blevo slagna med svärdsegg.
>1 Sam. 21,1.
20. Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar,
kom undan, och denne flydde bort till David.
21. Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS
präster.
22. Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméen
Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är
jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.
>1 Sam. 21,7.
23. Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv,
han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.»

Kapitel 23 – Kegilas räddning genom David. Jonatan hos David. Sifiternas förräderi. David i öknen Maon.
1. Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på att
belägra Kegila, och de plundra logarna.»
2. Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessa
filistéer?» HERREN svarade David: »Drag åstad och slå
filistéerna och fräls Kegila.»
>1 Sam. 30,7 f. 2 Sam. 5,19.
3. Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan här
i Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot
filistéernas här!»
4. Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom
och sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva
filistéerna i din hand.»
5. Då drog David med sina män till Kegila och stridde mot
filistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett
stort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.

6. När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde
han efoden med sig ditned.
>1 Sam. 21,9. 22,20.

7. Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i
Kegila. Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom i
min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en
stad med portar och bommar.»
8. Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga
ned till Kegila och där innesluta David och hans man.
9. Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade
han till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»
>1 Sam. 30,7.
10. Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att
Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för
min skull.
11. Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma
hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud,
förkunna det för din tjänare.» HERREN svarade: »Han skall komma
hitned.»
12. David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna mig
och mina man åt Saul?» HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»
13. Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex
hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de
kunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flytt
undan från Kegila avstod han från att draga ut.

14. Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll
sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter
honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
15. Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul
hade dragit ut för att söka döda honom.
16. Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och
styrkte hans mod i Gud.
17. Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall
icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag
skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min
fader Saul.»
>1 Sam. 15,28. 20,31. 24,21.
18. Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade
kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
>1 Sam. 18,3 f. 20,16.

19. Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David
håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på
Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
>1 Sam. 26,1. Ps. 54,1 f.
20. Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra
det. Vår sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»
21. Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
velat spara mig bekymmer.
22. Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda
på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som
har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket
listig.
23. Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan
gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått
visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet,
skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland
alla Juda ätter.»
24. Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans
män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.

25. När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om
talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och
stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter
David in i öknen Maon.
26. Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på
andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma
undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna
David och hans män för att taga dem till fånga
27. kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty
filistéerna hava fallit in i landet.»
28. Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot
filistéerna. Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot[1].

[1] Betydelsen oviss; möjligen skiljeklippan.

Kapitel 24 – David och Saul i grottan.
1. Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis
bergfästen.
2. Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade
man för honom att David var i En-Gedis öken.
>1 Sam. 23,27 f.
3. Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog
åstad för att söka efter David och hans män på
Stenbocksklipporna.
>1 Sam. 26,2.
4. Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en
grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David
och hans män sutto längst inne i grottan.
>Dom. 3,24.
5. Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken
HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din
hand, så att du får göra med honom vad du finner för gott.» Då
stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
>1 Sam. 26,8.
6. Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade
skurit av fliken på Sauls mantel.
7. Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån
mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde,
att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS
Smorde.»
>2 Sam. 1,14 f.
8. Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde
dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och
gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
9. då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter
Saul: »Min herre konung!» När då Saul såg sig tillbaka, böjde
David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
10. Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors
ord, som säga att David söker din ofärd?
11. Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när
HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man
uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: ’Jag vill icke uträcka
min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
12. Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min
hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke
dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något
ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat
mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.
13. HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas
mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
>3 Mos. 19,18. Rom. 12,19. 1 Petr. 2,23.
14. Det är såsom det gamla ordspråket säger: ’Från de ogudaktiga
kommer vad ogudaktigt är’; därför skall hand icke röra dig.»
15. Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du
jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
>1 Sam. 26,20.
16. Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se
härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din
hand.»
>Ps. 43,1

17. När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »Det är ju
din röst, min son David.» Och Saul brast ut i gråt.
>1 Sam. 26,17.
18. Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har
bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
19. Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du
icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din
hand.
>1 Sam. 26,21.
20. Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå
sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du
denna dag har gjort mig.
21. Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels
konungadöme skall förbliva i din hand.
>1 Sam. 23,17.
22. Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina
avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders
hus.»
23. Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David
och hans män drogo upp till borgen.

Kapitel 25 – Samuels död och begravning. Nabal och Abigail. Davids hustrur.
1. Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
Rama.

Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
>1 Sam. 7,17. 28,3.
2. I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
getter. Och han höll just då på att klippa sina får i
Karmel.
>Jos. 15,55.
3. Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade
ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
4. När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
5. sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp
till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
mig.
6. Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv
frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
7. Jag har nu hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så
att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
8. Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det. Låt
nu våra män finna nåd för dina ögon. Vi hava ju kommit hit på
en glad dag. Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
du kan hava till hands.»
9. När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
stilla.
10. Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är
Isais son? I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
herrar.
11. Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
jag icke ens vet varifrån de äro?»
12. Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
13. Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt
svärd.» Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
David själv omgjordade sig med sitt svärd. Och vid pass fyra
hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
trossen.
14. Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
vår herre, men han visade av dem.
15. Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
voro därute på marken.
16. De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
17. Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»

18. Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
åsnor.
19. Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma
efter eder.» Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
20. När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
att hon måste möta dem.
21. Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den
mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
>Ps. 35,12.
22. Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
till i morgon.»
23. Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
24. Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna
missgärning, herre. Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
och hör på din tjänarinnas ord.
25. Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
och dårskap[1] bor i honom. Men jag, din tjänarinna, har icke
sett de män som du, min herre, sände.
26. Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
Nabal.
27. Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
till min herre, givas åt de män som följa min herre.
>1 Mos. 33,11.
28. Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall
förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva
skyldig till något ont, så länge du lever.
29. Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
slunga det bort.
>Ps. 6,11. 31,21. 73,19. 97,10.
30. När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,
31. skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör
min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»
32. Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud
som i dag har sänt dig mig till mötes!
33. Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv,
som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
skaffa mig rätt med egen hand!
34. Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»
35. Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
och han sade till henne: »Far i frid hem igen. Se, jag har
lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»
>Ords. 15,1.

36. När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken. Därför
omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
blev dager.
37. Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta såsom
dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
38. Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
dog.

39. När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN,
som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!»
Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
henne till sin hustru.
40. När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig
till hustru åt sig.»
41. Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
tjänares fötter.»
42. Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe. Och hon
följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
hustru.
43. David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
dessa båda blevo hans hustrur.
44. Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
Lais’ son, från Gallim.
>2 Sam. 3,15.

[1] Hebr. nebalá.