Kapitel 16 – David smörjes till konung. Han kommer till Sauls hov.
1. Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja över
Saul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att
han skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja och
gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av
hans söner har jag utsett åt mig till konung.»
>1 Sam. 15,26. 17,12. Apg. 13,22.
2. Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra
det, så dräper han mig.» HERREN svarade: »Tag en kviga med dig
och säg: ’Jag har kommit för att offra åt HERREN.’
3. Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv
låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den
jag säger dig.»
4. Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem
Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta
och frågade: »Allt står väl rätt till?»
5. Han svarade: »Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgen
eder och kommen med mig till offret.» Och han helgade Isai och
hans söner och inbjöd dem till offret.
>2 Mos. 19,10.

6. När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvisso
står HERRENS smorde här inför honom.»
>1 Sam. 17,13 f.
7. Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och på
hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är
icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för
ögonen men HERREN ser till hjärtat.»
>5 Mos. 10:17. 1 Krön. 28:9. 2 Krön. 19:7. Ps. 7:10.
>Jer. 11:20. 17:10. 20:12. Apg. 10:34.
8. Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för
Samuel. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»
9. Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: »Icke heller denne har
HERREN utvalt.»
10. På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men
Samuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»
11. Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?» Han
svarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med
fåren.» Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hit
honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer
hit.»
>2 Sam. 7,8. Ps. 78,70 f. 89,20 f.
12. Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och
hade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: »Stå
upp och smörj honom, ty denne är det.»
13. Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans
bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt
framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.
>1 Sam. 11,6.

14. Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en
ond ande från HERREN.
15. Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gud
kväljer dig,
16. må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att
de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må
spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så
skall det bliva bättre med dig.»
17. Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning om
efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till
mig.»
18. En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en son
som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman
och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med
honom.»
19. Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig din
son David, som vaktar fåren.»
20. Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en
vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till
Saul.
21. Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom
mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.
22. Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar i
min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»
23. När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och
spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom,
och den onde anden vek ifrån honom.

Kapitel 17 – David dödar filistéen Goljat.
1. Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade
sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan
Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
2. Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i
Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot
filistéerna.
3. Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna
stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan
sig.
4. Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn
Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
>Jos. 11,22.
5. Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett
fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar
koppar.
6. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på
sin rygg.
7. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet
höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför
honom.
>2 Sam. 21,19. 1 Krön. 20,5.
8. Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till
dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag
står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;
väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
9. Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara
eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned
honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
10. Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels
här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
11. Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de
gripna av förfäran och stor fruktan.

12. Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i
Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid
en gammal man vid framskriden ålder.
>1 Sam. 16,1.
13. Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul
ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i
kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och
den tredje Samma.
>1 Sam. 16,6 f.
14. David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
>1 Sam. 16,11.
15. Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta
sin faders får i Bet-Lehem.
16. Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom
han och ställde sig där.
17. Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders
räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och
skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
18. Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du
skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära
av dem en mottagningspant.
19. Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen
och strida mot filistéerna.»

20. Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,
tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade
bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som
då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
21. Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot
varandra.
22. Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade
bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
23. Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han
som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här
och talade såsom förut; och David hörde det.
24. Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom
och fruktade storligen.
25. Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han
träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom
vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han
giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i
Israel.»
26. Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den
man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan
smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar
smäda den levande Gudens här?»
27. Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de
sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
28. Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;
då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har
du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla
fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas
ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
>1 Sam. 16,6 f.
29. David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en
fråga.»
30. Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin
fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
31. Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för
Saul, och denne lät hämta honom.

32. Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din
tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
33. Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté
och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han
är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
34. Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin
faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett
får av hjorden,
>Syr. 47,3 f.
35. så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet
ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så
fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
36. Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det
gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa
djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
37. Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon
och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade
Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
38. Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en
kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
39. Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och
prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något
sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty
jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
40. Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta
stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och
tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
41. Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans
sköld bärare gick framför honom.
42. Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom;
ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
>1 Sam. 16,12.
43. Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund,
eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen
förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
44. Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag
giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
45. David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut
och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som
är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
>Ps. 20,8. 118,10 f.
46. HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag
skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall
denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt
himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder
förnimma att Israel har en Gud.
47. Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd
och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han
skall giva eder i vår hand.»

48. När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig
David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till
mötes.
49. Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och
slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in
i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
50. Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog
filistéen till döds,
51. utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang
David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans
svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom
dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu
sågo att deras kämpe var död, flydde de.
>1 Mack. 4,30.
52. Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och
förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända
intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på
vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
53. Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna,
vände de tillbaka och plundrade deras läger.
54. Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men
hans vapen lade han i sitt tält.
>1 Sam. 21,9.

55. När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han
härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner
svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
56. Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
57. När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl
filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,
medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
58. Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David
svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»

Kapitel 18 – Jonatans och Davids vänskap. Sauls avund och mordiska anslag. Mikal given åt David såsom hustru.
1. Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig
Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom
lika kär som sitt eget liv.
>1 Sam. 19,1. 20,17.
2. Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer
vända tillbaka till sin faders hus.
>1 Sam. 17,15.
3. Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom
lika kär som sitt eget liv.
>1 Sam. 20,16 f. 23,18.
4. Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den
åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin
båge och sitt bälte
5. Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände
honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket
fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.

6. Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava
slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels
städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel,
med pukor och trianglar.
>2 Mos. 15,20. Dom. 11,34.
7. Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda:
»Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.»
>2 Mos. 15,2l. 1 Sam. 21,11. 29,5.

8. Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han
sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de
givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
9. Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt
framgent.

10. Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han
rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han
dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
>1 Sam. 16,14 f. 19,9 f.
11. Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David
fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två
gånger.

12. Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom,
sedan han hade vikit ifrån Saul.
13. Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde
honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare
och anförare.
14. Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med
honom.
15. Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom
än mer.
16. Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras
ledare och anförare.

17. Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill
jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper
man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min
hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
18. Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina
levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel,
eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
19. När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt
David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten
Adriel. —
>2 Sam. 21,8.
20. Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade
detta för Saul, behagade det honom.
21. Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att
hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar
honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu
bliva min måg.»
22. Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med
David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare
hava dig kär; du bör nu bliva konungens måg.»
23. Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David
sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens
måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»
24. Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David
sagt.»
25. Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen
begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra
filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul
hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom
filistéernas hand.
>1 Mos. 34,12. 2 Mos. 22,16 f.
26. När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville
David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan
tiden ännu var förlupen,
27. stod David upp och drog åstad med sina män och slog av
filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med
sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han
skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter
Mikal till hustru.
>2 Sam. 3,14.
28. Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls
dotter Mikal hade honom kär.
29. Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids
fiende för hela livet.

30. Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut,
hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så
att hans namn blev mycket berömt.

Kapitel 19 – Jonatans försök att blidka sin fader. Sauls förnyade mordanslag och Davids flykt. David hos Samuel i Rama och bland profeterna.
1. Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om
att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket
tillgiven.
>1 Sam. 18,1. 20,17.
2. Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min fader
Saul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon och
håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.
3. Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på
marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om
jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.
4. Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade
till honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David
ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort
har varit till stort gagn för dig.
5. Han tog ju sin själ[1] i sin hand och slog ned filistéen, och
HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det
och glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig på
oskyldigt blod genom att döda David utan sak?»
>Dom. 12,3. 1 Sam. 17,48 f. 28,21. Ps 119,109.
6. Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så sant
HERREN lever, han skall icke dödas.»
7. Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade för
honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David
till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.
>1 Sam. 18,2.

8. När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot
filistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de
flydde för honom.

9. Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt
hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.
>1 Sam. 16,14 f. 18,10 f.
10. Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men
denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in
i väggen. Och David flydde och kom undan samma natt.
11. Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att
vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal,
Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke i
natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»
>Ps. 59,1 f.
12. Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav
sig på flykten och kom så undan.
>Apg. 9,25.
13. Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte
myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över
honom.
14. När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade
hon: »Han är sjuk.»
15. Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde
till David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp till
mig, så att jag får döda honom.»
16. Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som
låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.
17. Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig och
släppt min fiende, så att han har kommit undan?» Mikal svarade
Saul: »Han sade till mig: ’Släpp mig; eljest dödar jag dig.’»

18. När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till
Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort
honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.
19. Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.
20. Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men när
Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk
hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare,
kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.
>1 Sam. 10,10 f.
21. När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men
också de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare,
för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades
också dessa av hänryckning.
22. Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora
brunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?» Man
svarade: »De äro i Najot vid Rama.»
23. Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom
också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk
hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid
Rama.
24. Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han
blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och
låg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar man
säga: »Är ock Saul bland profeterna?»
>1 Sam. 10,12.

[1] Se själ i Ordförkl.

Kapitel 20 – Jonatans sista försök att försona sin fader med David. Förnyelse av Jonatans och Davids vänskapsförbund.
1. Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och
sade: »Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har
jag begått mot din fader, eftersom han står efter mitt liv?»
2. Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör
ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att
uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta
för mig? Nej, så skall icke ske.»
3. Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet
väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:
’Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva
bedrövad.’ Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:
det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»
4. Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra
för dig.»
5. David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle
då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå
och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
>4 Mos. 10.10. 28,11 f. Ps. 81.4.
6. Om då din fader saknar mig, så säg: ’David utbad sig tillstånd
av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där
hela släkten nu firar sin årliga offerfest.’
7. Om han då säger: ’Gott!’, så kan din tjänare vara trygg. Men om
han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min
ofärd.
8. Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din
tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes
någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du
föra mig till din fader?»
>1 Sam. 18:3 f.
9. Då sade Jonatan: »Bort det! Om jag märker att min fader har
beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso
omtala det för dig.»
10. Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta,
eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»
11. Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.» Och de
gingo båda ut på marken.

12. Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag
finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i
övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag
förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.
13. HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min
fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter
dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och
HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
14. Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall
du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig,
så att jag slipper att dö?
15. Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt
hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender
ifrån jorden?»
16. Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde
sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
>1 Sam. 18,3 f. 23,18.
17. Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,
ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
>1 Sam. 18,1. 19,1.
18. Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då
saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
19. Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde
dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig
bredvid Eselstenen.
>1 Sam. 19,2 f.
20. Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom
sköte jag till måls.
21. Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp
pilarna. Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom
dig, närmare hitåt’, så tag du upp dem och kom fram, ty då kan
du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
22. Men om jag säger så till den unge mannen: ’Se, pilarna ligga
framför dig, längre bort’, så gå dina färde, ty då sänder HERREN
dig bort.
23. Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN
vittne mellan mig och dig till evig tid.»
24. Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne,
satte konungen sig till bords för att äta.
25. Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;
och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men
Davids plats stod tom.
26. Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt
honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»
>3 Mos. 7:19 f. 11:24 f. 15:16 f. 5 Mos. 23:10 f.
27. Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,
dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har
Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»
28. Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få
gå till Bet-Lehem;
29. han sade: ’Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,
och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit
nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka
mina bröder.’ Därför har han icke kommit till konungens bord.»
30. Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:
»Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade
funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam
för din moders blygd!
31. Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din
konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit
till mig, ty han är dödens barn.»
>1 Sam. 15,28.
32. Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför
skall han dödas? Vad har han gjort?»
>1 Sam. 19,4.
33. Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och
nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
34. Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den
andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,
därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.

35. Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade
utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
36. Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som
jag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över
honom.
37. Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit
pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju
framför dig, längre bort.»
38. Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig,
stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen
och kom till sin herre.
39. Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och
David visste det.
40. Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig
och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»
41. Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;
och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre
gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David
grät överljutt.
42. Och Jonatan sade till David: »Gå i frid. Blive det såsom vi båda
svuro vid HERRENS namn, när vi sade: ’HERREN vare vittne mellan
mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig
tid.’»
43. Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i
staden igen.