Kapitel 1 – Samuels födelse.
1. I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette
Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son
till Suf, en efraimit.
2. Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna.
Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
3. Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att
tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
4. En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru
Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av
offret;
5. men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade
Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
6. Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede,
mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne
ofruktsam.
7. För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus,
gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på
samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.
8. Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du?
Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer
för dig än tio söner?

9. En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan
prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att
Hanna stod upp
10. och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under
bitter gråt.
11. Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se
till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta
din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så
vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen
rakkniv skall komma på hans huvud.»
12. När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på
hennes mun
13. — Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes
läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke — då trodde Eli
att hon var drucken.
14. Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom
en drucken? Laga så, att ruset går av dig.»
15. Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt
prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men
jag utgöt nu min själ för HERREN.
16. Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt
myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala
ända till denna stund.»
17. Då svarade Eli och sade: »Gå i frid. Israels Gud skall giva dig
vad du har utbett dig av honom.»
18. Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.» Så gick
kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så
sorgsen ut.

19. Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN,
vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände
sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
20. Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om;
denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag
utbett mig honom.»
21. När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att
offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
22. gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: »Jag vill
vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra
honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte
och sedan stanna där för alltid.»
23. Hennes man Elkana sade till henne: »Gör vad du finner för gott;
stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast
uppfylla sitt ord.» Så stannade då hustrun hemma och gav sin son
di, till dess hon skulle avvänja honom.

24. Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig
ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde
hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.
25. Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
26. Och hon sade: »Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre,
jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
27. Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad
mig av honom.
28. Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge
han lever, skall han vara given åt HERREN.» Och de tillbådo där
HERREN.

Kapitel 2 – Hannas lovsång. Samuel i Herrens hus. Elis söner. Domsordet över Eli.
1. Och Hanna bad och sade:

»Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN;
mitt horn är upphöjt genom HERREN.
Min mun är vitt upplåten mot mina fiender;
ty jag gläder mig över din frälsning.
2. Ingen är helig såsom HERREN
ty ingen finnes förutom dig;
ingen klippa är såsom vår Gud.

3. Fören icke beständigt så mycket högmodigt tal;
vad fräckt är gånge icke ut ur eder mun.
Ty HERREN är en Gud som vet allt,
och hos honom vägas gärningarna.
4. Hjältarnas bågar äro sönderbrutna,
men de stapplande omgjorda sig med kraft.
5. De som voro mätta måste taga lega för bröd,
men de som ledo hunger hungra icke mer.
Ja, den ofruktsamma föder sju barn,
men den moder som fick många
barn vissnar bort.

6. HERREN dödar och gör levande,
han för ned i dödsriket och upp
därifrån.
7. HERREN gör fattig, han gör ock rik;
han ödmjukar, men han upphöjer ock.
8. Han upprättar den ringe ur stoftet,
ur dyn lyfter han den fattige upp,
ty han vill låta dem sitta bredvid furstar,
och en härlig tron giver han dem till arvedel.
Ty jordens grundfästen äro HERRENS,
och jordkretsen har han ställt på dem.

9. Sina frommas fötter bevarar han,
men de ogudaktiga förgöras i mörkret,
ty ingen förmår något genom egen kraft.
10. De som strida mot HERREN bliva krossade,
ovan dem dundrar han i himmelen;
ja, HERREN dömer jordens ändar.
Men han giver makt åt sin konung,
han upphöjer sin smordes horn.

11. Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen däremot gjorde tjänst
inför HERREN under prästen Eli.
12. Men Elis söner voro onda män, de ville icke veta av HERREN.
13. På följande sätt plägade nämligen prästerna gå till väga med
folket: så ofta någon offrade ett slaktoffer, kom prästens
tjänare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin
hand;
14. den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller
grytan, och allt vad han så fick upp med gaffeln, det tog
prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till
Silo.
15. Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens
tjänare och sade till den som offrade: »Giv hit kött, så att jag
kan steka det åt prästen, ty han vill icke hava kokt kött av
dig, utan rått.»
16. Om då mannen svarade honom: »Först skall man nu förbränna det
feta; tag sedan vad dig lyster», så sade han: »Nej, nu strax
skall du lämna det, eljest tager jag det med våld.»
17. Och de unga männens synd var så mycket större inför HERREN som
folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.

18. Men Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte, och var redan
såsom gosse iklädd linne-efod.
19. Därtill plägade hans moder vart år göra åt honom en liten kåpa,
som hon hade med sig till honom, när hon jämte sin man begav sig
upp för att offra det årliga slaktoffret.
20. Då plägade Eli välsigna Elkana jämte hans hustru och säga:
»HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i
stället för den som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.»
Och så gingo de hem igen.
21. Och HERREN såg till Hanna, och hon blev havande och födde tre
söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp i HERRENS
hus.

22. Då nu Eli, som var mycket gammal, fick höra allt vad hans söner
gjorde mot hela Israel, och att de lågo hos de kvinnor som hade
tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet,
23. sade han till dem: »Varför gören I sådant, allt detta onda som
jag hör allt folket här tala om eder?
24. Icke så, mina söner! Det rykte jag hör vara gängse bland HERRENS
folk är icke gott.
25. Om en människa försyndar sig mot en annan, så kan Gud medla för
henne; men om en människa försyndar sig mot HERREN, vem kan då
göra sig till medlare för henne?» Men de lyssnade icke till sin
faders ord, ty HERREN ville döda dem.
26. Gossen Samuel däremot växte till i ålder och välbehag både för
HERREN och för människor.

27. Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: »Så säger
HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de
ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus?
28. Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till
präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse
och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders
hus Israels barns alla eldsoffer?
29. Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har
påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än
mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt
folk Israel bär fram?
30. Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt att ditt och
din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen. Men
nu säger HERREN: Bort det! Ty dem som ära mig vill jag ock ära,
men de som förakta mig skola komma på skam.
31. Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din
faders hus’ arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
32. Och du skall få se min boning lida nöd, trots allt det goda som
vederfares Israel. Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt
eget hus.
33. Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din släkt,
så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att
försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de
hava hunnit till manlig ålder.
34. Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina
båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda
dö.
35. Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver
beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är;
åt honom skall jag bygga ett hus som bliver beståndande, och han
skall göra tjänst inför min smorde beständigt.
36. Och var och en som bliver kvar av ditt hus skall komma och falla
ned för honom, för att få en silverpenning eller en kaka bröd;
han skall säga: ’Anställ mig vid någon prästsyssla, så att jag
får en bit bröd att äta.’»

Kapitel 3 – Herren uppenbarar sig för Samuel.
1. Så gjorde nu den unge Samuel tjänst inför HERREN under Eli. Och
HERRENS ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke
vanliga.
2. Då nu en gång Eli, vilkens ögon hade begynt att bliva skumma, så
att han icke kunde se, låg och sov på sin plats,
3. innan ännu Guds lampa hade slocknat, och medan också Samuel låg
och sov, då hände sig i HERRENS tempel, där Guds ark stod,
4. att HERREN ropade på Samuel. Denne svarade: »Här är jag.»
5. Därefter skyndade han till Eli och sade: »Här är jag; du ropade
ju på mig.» Men han svarade: »Jag har icke ropat; gå tillbaka
och lägg dig.» Och han gick och lade sig.
6. Men HERREN ropade ännu en gång på Samuel; och Samuel stod upp
och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig.»
Men han svarade: »Jag har icke ropat, min son; gå tillbaka och
lägg dig.»
7. Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och
ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom.
8. Men HERREN ropade åter på Samuel, för tredje gången; och han
stod upp och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju
på mig. Då förstod Eli att det var HERREN som ropade på
ynglingen.
9. Därför sade Eli till Samuel: »Gå och lägg dig; och om han vidare
ropar på dig, så säg: ’Tala, HERRE; din tjänare hör.» Och Samuel
gick och lade sig på sin plats.

10. Då kom HERREN och ställde sig där och ropade såsom de förra
gångerna: »Samuel! Samuel!» Samuel svarade: »Tala, din tjänare
hör.»
11. Då sade HERREN till Samuel: »Se, jag skall i Israel göra något
som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra
det.
12. På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har
uttalat över hans hus, det första till det sista.
13. Ty jag har förkunnat för honom att jag skall vara domare över
hans hus till evig tid, därför att han har syndat, i det han
visste huru hans söner drogo förbannelse över sig och dock icke
höll dem tillbaka.
14. Därför har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis
hus’ missgärning skall icke någonsin kunna försonas, vare sig
med slaktoffer eller med någon annat offergåva.»

15. Och Samuel låg kvar ända tills morgonen, då han öppnade
dörrarna till HERRENS hus. Och Samuel fruktade för att omtala
synen for Eli.
16. Men Eli ropade på Samuel och sade: »Samuel, min son!» Denne
svarade: »Här är jag.»
17. Han sade: »Vad var det han talade till dig? Dölj det icke för
mig. Gud straffe dig nu och framgent, om du döljer for mig
något enda ord av det han talade till dig.»
18. Då omtalade Samuel för honom alltsammans och dolde intet för
honom. Och han sade: »Han är HERREN; han göre vad honom
täckes.»

19. Men Samuel växte upp, och HERREN var med honom och lät intet av
allt vad han hade talat falla till jorden.
20. Och hela Israel, från Dan ända till Beer-Seba, förstod att
Samuel var betrodd att vara HERRENS profet.
21. Och HERREN fortfor att låta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade
sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord.
22. Och Samuels ord kom till hela Israel.

Kapitel 4 – Israels nederlag i striden mot filistéerna; arken tagen och Elis söner dödade. Elis död. I-Kabod.
1. Och Israel drog ut till strid mot filistéerna och lägrade sig
vid Eben-Haeser, under det filistéerna hade lägrat sig vid
Afek.
2. Filistéerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel, och
striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av
filistéerna; dessa nedgjorde på slagfältet vid pass fyra tusen
man.
3. När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel:
»Varför har HERREN i dag låtit oss bliva slagna av filistéerna?
Låt oss hämta hit till oss från Silo HERRENS förbundsark, för
att den må komma och vara ibland oss och frälsa oss från våra
fienders hand.»
4. Så sände då folket till Silo, och de buro därifrån HERREN
Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna; och Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, följde därvid med Guds förbundsark.

5. Då nu HERRENS förbundsark kom in i lägret, hov hela Israel upp
ett stort jubelrop, så att det dånade i marken.
6. När då filistéerna hörde jubelropet, sade de: »Vad betyder detta
stora jubelrop i hebréernas läger?» Och de fingo veta att
HERRENS ark hade kommit in i lägret.
7. Då blevo filistéerna förskräckta, ty de tänkte: »Gud har kommit
in i lägret.» Och de sade: »Ve oss! Något sådant har förut icke
hänt.
8. Ve oss! Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand? Det var
denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.
9. Men fatten dock mod och varen män, I filistéer, så att I icke
bliven trälar åt hebréerna, såsom de hava varit trälar åt
eder. Ja, varen män och striden.»
10. Så stridde nu filistéerna, och israeliterna blevo slagna och
flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket
stort: av Israel föllo trettio tusen man fotfolk.
11. Därtill blev Guds ark tagen, och Elis båda söner, Hofni och
Pinehas, blevo dödade.
12. Och en benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma
dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.
13. Och när han kom dit, satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och
såg utåt, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Då nu
mannen kom in i staden med budskapet, höjde hela staden upp
klagorop.
14. Och när Eli hörde klagoropet, sade han: »Vad betyder detta
larm?» Då kom mannen skyndsamt dit och berättade det för Eli.
15. Men Eli var nittioåtta år gammal och hans ögon voro starrblinda,
så att han icke kunde se.
16. Och mannen sade till Eli: »Jag är den som har kommit från
slagfältet; jag har i dag flytt ifrån slagfältet.» Då sade han:
»Huru har det gått, min son?»
17. Budbäraren svarade och sade: »Israel har flytt för filistéerna,
mycket folk har också stupat; dina båda söner, Hofni och
Pinehas, äro ock döda, och därtill har Guds ark blivit tagen.»
18. När han nämnde om Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid
sidan av porten och bröt nacken av sig och dog; ty mannen var
gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
19. Och när hans sonhustru, Pinehas’ hustru, som var havande och
nära att föda, fick höra ryktet om att Guds ark var tagen, och
att hennes svärfader och hennes man voro döda, sjönk hon ned och
födde sitt barn, ty födslovåndorna kommo över henne.
20. Och när hon då höll på att dö, sade kvinnorna som stodo omkring
henne: »Frukta icke; du har fött en son.» Men hon svarade intet
och aktade icke därpå.
21. Och hon kallade gossen I-Kabod, och sade: »Härligheten är
borta från Israel.» Därmed syftade hon på att Guds ark var
tagen, så ock på sin svärfader och sin man.
22. Hon sade: »Härligheten är borta från Israel», eftersom Guds ark
var tagen.

Kapitel 5 – Herrens ark i Dagons tempel. Filistéerna hemsökta av Herrens hand.
1. När filistéerna hade tagit Guds ark, förde de den från
Eben-Haeser till Asdod.
2. Där togo filistéerna Guds ark och förde in den i Dagons tempel
och ställde den bredvid Dagon.
3. Men när asdoditerna bittida dagen därefter kommo dit, fingo de
se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark. Då togo
de Dagon och satte honom upp igen på hans plats.
4. Men när de dagen därefter åter kommo dit bittida om morgonen,
fingo de ånyo se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS
ark; och Dagons huvud och hans båda händer lågo avslagna på
tröskeln, allenast fiskdelen[1] satt kvar på honom.
5. I Asdod trampar därför ännu i dag ingen på Dagons tröskel,
varken någon av Dagons präster, ej heller någon annan som går in
i Dagons tempel.
6. Och HERRENS hand var tung över asdoditerna; han anställde
förödelse bland dem, i det han slog dem med bölder, såväl i
Asdod som inom tillhörande områden.
7. Då nu invånarna i Asdod sågo att så skedde, sade de: »Israels
Guds ark får icke stanna hos oss, ty hans hand vilar hårt på oss
och på vår gud Dagon.»
8. Och de sände bud och läto församla till sig alla filistéernas
hövdingar och sade: »Vad skola vi göra med Israels Guds ark?» De
svarade: »Israels Guds ark må flyttas till Gat.» Då flyttade de
Israels Guds ark dit.
9. Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en
mycket stor förvirring i staden; han slog invånarna i staden,
både små och stora, så att bölder slogo upp på dem.
10. Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till
Ekron, ropade ekroniterna: »De hava flyttat Israels Guds ark
till oss för att döda oss och vårt folk.»
11. Och de sände bud och läto för samla alla filistéernas hövdingar
och sade: »Sänden bort Israels Guds ark, så att den får komma
tillbaka till sin plats igen och icke dödar oss och vårt folk.»
Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden; Guds hand
låg mycket tung på den.
12. De av invånarna som icke dogo blevo slagna med bölder; och ropet
från staden steg upp mot himmelen.