Första moseboken 41-45

Kapitel 41Faraos drömmar. Josefs upphöjelse. Hungersnöden.
1. Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
sig stå vid Nilfloden.

2. Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
de betade i vassen.

3. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
floden.

4. Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
korna. Därefter vaknade Farao.

5. Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
vackra, växa på samma strå.

6. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
östanvinden;

7. och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

8. Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
uttyda dem för Farao.

9. Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
dag påminna om mina synder.

10. När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.

11. Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
drömmar hade var sin särskilda betydelse.

12. Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
drömt gav han en uttydning.

13. Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»

14. Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
om kläder och kom inför Farao.

15. Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»

16. Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
skall giva Farao ett lyckosamt svar.»

17. Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
av Nilfloden.

18. Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
betade i vassen.

19. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
som dessa.

20. Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.

21. Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
vaknade jag.

22. Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
samma strå.

23. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
svedda av östanvinden;

24. och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
mig.»

25. Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.

26. De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.

27. Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.

28. Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
det har han låtit Farao veta.

29. Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
land.

30. Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
hungersnöden skall förtära landet.

31. Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
bliva mycket svår.

32. Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.

33. Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
sätta över Egyptens land.

34. Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
sju ymniga åren.

35. Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
tjäna till föda, och må man sedan förvara den,

36. så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
icke behöva förgås genom hungersnöden.»

37. Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.

38. Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
Guds Ande så är som i denne?»

39. Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.

40. Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
vill jag vara förmer än du.»

41. Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
Egyptens land.»

42. Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
gyllene kedjan om hans hals.

43. Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
utropade framför honom »abrek». Och han satte honom över
hela Egyptens land.

44. Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»

45. Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
begav sig ut och besåg Egyptens land.

46. Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
hela Egyptens land.

47. Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;

48. och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
ifrån fälten däromkring.

49. Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
det var omöjligt att hålla räkning på den.

50. Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.

51. Och Josef gav åt den förstfödde namnet
Manasse, »ty», sade han, »Gud har låtit mig
förgäta all min olycka och hela min faders hus.»

52. Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty»,
sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

53. Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
gingo till ända;

54. sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
fanns bröd överallt.

55. Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
Josef, och gören vad han säger eder.»

56. När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
blev allt större i Egyptens land;

57. och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

Kapitel 42Josefs bröders första resa till Egypten.
1. Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: »Varför stån I så rådlösa?»

2. Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö.»

3. Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.

4. Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.

5. Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.

6. Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.

7. När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss.»

8. Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom.

9. Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd.»

10. De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig.

11. Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare.»

12. Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd.»

13. De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till.»

14. Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare.

15. Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit.

16. En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever.»

17. Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar.

18. Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:

19. ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.

20. Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.

21. Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest.»

22. Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: ’Försynden eder
icke på gossen’? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod.»

23. Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk.

24. Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon.

25. Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem.

26. Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.

27. Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken.

28. Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
Gud gjort mot oss!»

29. När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:

30. »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.

31. Men vi sade till honom: ’Vi äro redliga män och inga spejare;

32. vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.’

33. Men mannen som var herre i landet svarade oss: ’Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg.

34. Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet.

35. När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta.

36. Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta.»

37. Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»

38. Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»

Kapitel 43Josefs bröders andra resa till Egypten.
1. Men hungersnöden var svår i landet.

2. Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
till föda åt oss.»

3. Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
sade till oss: ’I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
eder broder är med eder.’

4. Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
och köpa säd till föda åt dig.

5. Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
ty mannen sade till oss: ’I fån icke komma inför mitt ansikte,
med mindre eder broder är med eder.’

6. Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
för mannen att I haden ännu en broder?»

7. De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
’Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?’ Då omtalade vi
för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
säga: ’Fören eder broder hitned’?»

8. Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.

9. Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.

10. Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
hava varit tillbaka för andra gången.»

11. Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.

12. Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.

13. Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
till mannen.

14. Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
då ske.»

15. Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
ned till Egypten och trädde inför Josef.

16. Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»

17. Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
Josefs hus.

18. Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»

19. Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
vid ingången till huset

20. och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
att köpa säd till föda åt oss

21. och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
med oss.

22. Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
säckar.»

23. Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
ut till dem.

24. Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.

25. Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
där.

26. När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
jorden.

27. Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»

28. De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.

29. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
min son.»

30. Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
sin kammare och grät där.

31. Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»

32. Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
nämligen en styggelse för egyptierna.

33. Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
ålder; och männen sågo med förundran på varandra.

34. Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
drucko sig glada med honom.

Kapitel 44Josef prövar sina bröder.
1. Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
penningar överst i hans säck.

2. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
gjorde såsom Josef hade sagt.

3. Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
åsnor.

4. Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
hinner upp dem, så säg till dem: ’Varför haven I lönat gott med
ont?

5. Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.’»

6. När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.

7. Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
dina tjänare skulle göra sådant!

8. De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?

9. Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
vilja vi andra bliva min herres trälar.»

10. Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
utan skuld.»

11. Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
och öppnade var och en sin säck.

12. Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.

13. Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
åsna och vände tillbaka till staden.

14. Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.

15. Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
att en man sådan som jag kan spå?»

16. Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»

17. Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
andra mån i frid fara hem till eder fader.»

18. Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.

19. Min herre frågade sina tjänare och sade: ’Haven I eder fader
eller någon broder ännu därhemma?’

20. Och vi svarade min herre: ’Vi hava en åldrig fader och en son
till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
moder, och hans fader har honom kär.’

21. Då sade du till dina tjänare: ’Fören honom hitned till mig, så
att jag kan låta mitt öga vila på honom.’

22. Och vi svarade min herre: ’Ynglingen kan icke lämna sin fader,
ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.’

23. Men du sade till dina tjänare: ’Om eder yngste broder icke
följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
ansikte.’

24. När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
berättade vi för honom vad min herre hade sagt.

25. Och när sedan vår fader sade: ’Faren tillbaka och köpen litet
säd till föda åt oss’,

26. svarade vi: ’Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
icke är med oss.

27. Men din tjänare, min fader, sade till oss: ’I veten själva att
min hustru har fött åt mig två söner,

28. och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.

29. Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
dödsriket.’

30. Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,

31. då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
hår med sorg ned i dödsriket.

32. Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.

33. Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.

34. Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
komma över min fader.»

Kapitel 45Josef giver sig till känna för sina bröder. De återvända hem.
1. Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
bröder.

2. Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
också Faraos husfolk hörde det.

3. Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
blevo de för honom.

4. Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
sålden till Egypten.

5. Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
sänt mig hit före eder.

6. I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
år under vilka man varken skall plöja eller skörda.

7. Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.

8. Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
hus och till en furste över hela Egyptens land.

9. Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
honom: ’Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.

10. Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
tillhör dig.

11. Jag vill där försörja dig — ty ännu återstå fem hungerår — så
att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
lida nöd.

12. I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.

13. Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
hitned.»

14. Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
grät vid hans hals.

15. Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
samtalade hans bröder med honom.

16. När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.

17. Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: ’Detta skolen
I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;

18. hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
skolen få äta av landets fetma.’

19. Alltså bjuder jag dig nu att säga: ’Detta skolen I göra: tagen
eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.

20. Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
hela Egyptens land skall höra eder till.’»

21. Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
befallning, och gav dem kost för resan.

22. Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.

23. Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.

24. Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»

25. Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
Kanaans land;

26. och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
vanmakt, ty han kunde icke tro dem.

27. Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.

28. Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
vill fara och se honom, förrän jag dör.»

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska