Första Konungaboken 16-20

Kapitel 16Jehus profetia mot Baesas hus. Ela konung i Israel. Simris sammansvärjning och Baesas hus’ undergång. Simri konung i Israel; inbördes krig. Omri och Ahab konungar i Israel.
1. Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:
2. »Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste
över mitt folk Israel. Men du har vandrat på Jerobeams väg och
kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig
genom sina synder.
>1 Kon. 12,28 f. 14,7 f.
3. Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra
med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.
>1 Kon. 14,10 f. 15,29. 21,21 f.
4. Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och
den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar
äta upp.»

5. Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans
bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Krön. 16,1 f.
6. Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.
7. Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit
till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han
hade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sina
händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams
hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.

8. I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas
son, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.
9. Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av
stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och en
gång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,
överhovmästarens i Tirsa,
10. kom Simri dit och slog honom till döds — det var i Asas, Juda
konungs, tjugusjunde regeringsår — och han själv blev så konung
i hans ställe.
11. Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde
han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,
varken hans blodsförvanter eller hans vänner.
12. Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu —
13. detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade
begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att
de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som
de dyrkade.

14. Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

15. I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung
och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägra
Gibbeton, som tillhörde filistéerna.
16. Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas
»Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt
konungen.» Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den
israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.
17. Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de
angrepo Tirsa.
18. Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i
konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte
sig själv i eld och omkom så —
19. detta för de synders skull som han hade begått, i det att han
gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg
och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade
kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.

20. Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som
han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.

21. Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av
folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom
till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.
22. Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden
över den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och när Tibni
var död, blev Omri konung.

23. I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung
över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex
år.
24. Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och
han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där
Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.
25. Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont
än någon av dem som hade varit före honom.
>Mik. 6,16.
26. Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i de
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de
förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de
dyrkade.
>1 Kon. 12,28 f.

27. Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de
bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
28. Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.
29. Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,
trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i
tjugutvå år över Israel i Samaria.
30. Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än
någon av dem som hade varit före honom.
31. Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,
synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,
sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och
tillbad honom.
>1 Kon. 12,28 f.
32. Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade
byggt i Samaria.
33. Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till att
förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar
som hade varit före honom.
34. Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men när
han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,
och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste
son Segib — i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom
Josua, Nuns son.
>Jos. 6,26.

Kapitel 17Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken Kerit och hos änkan i Sarefat.
1. Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i
Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han
vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller
regn falla, med mindre jag säger det.»
>Syr. 48,1 f. Jak. 5,17 f.

2. Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
3. »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken
Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
4. Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att
där
förse dig med föda.»
5. Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick
bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut
i Jordan.
6. Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och
bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.

7. Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke
regnade i landet.
8. Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
9. »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll
dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med
föda.»
>Luk. 4,25 f.
10. Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till
stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade
han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så
att jag får dricka.»
11. När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och
sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»
12. Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke
en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet
olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par
vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min
son, för att vi må äta det och sedan dö.»
>2 Kon. 4,2 f.
13. Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har
sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut
den till mig; red sedan till åt dig och din son.
14. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga
slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då
HERREN låter det regna på jorden.»
15. Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade
sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång
tid.
>Matt. 10,40 f.
16. Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i
enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.

17. Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev
sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke
mer andades.
18. Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman?
Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva
ihågkommen, så att min son måste dö.»
>Luk, 5,8.
19. Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur
hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade
honom på sin säng.
20. Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl
kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du
har dödat hennes son?»
21. Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade
till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ
komma tillbaka in i honom.»
>2 Kon. 4,34 f. Apg. 20,10.
22. Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i
honom, och han fick liv igen.
23. Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav
honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»
>Luk. 7,15.
24. Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och
att HERRENS ord i din mun är sanning.»

Kapitel 18Elia och Obadja. Elias möte med Ahab. Elias och Baalsprofeternas offer på Karmel. Elias bön om regn och bönhörelsen.
1. En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
låta det regna på jorden.»
>Jak. 5,17 f.
2. Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden
var då stor i Samaria.
3. Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
dyrkade HERREN med stor iver.
4. Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
och försett dem med mat och dryck.
5. Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla
vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så
att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
slakta ned någon boskap.»
6. Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
7. När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
sade: »Är du här, min herre Elia?»
8. Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: ’Elia är
här.’»
9. Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
10. Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
och om man har svarat: ’Han är icke här’, så har han av det
riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
11. Och nu säger du: ’Gå och säg till din herre: Elia är här!’
12. Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och
dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
ungdom.
>2 Kon. 2,16. Apg. 8,39.
13. Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
försåg dem med mat och dryck?
14. Och nu säger du: ’Gå och säg till din herre: Elia är här!’ —
för att han skall dräpa mig.»
15. Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»

16. Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
17. Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du
som drager olycka över Israel?»
18. Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,
och därmed att du följer efter Baalerna.
>1 Kon, 16.31 f.
19. Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»
20. Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
profeterna på berget Karmel.

21. Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge
viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så
följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»
Och folket svarade honom icke ett ord.
>Jos. 24,15. Dom. 6,31.
22. Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS
Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
>1 Kon. 19,10.
23. Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
veden, utan att tända eld därpå.
24. Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
HERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»
Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»
25. Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena
tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»
26. Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen
svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
hade gjort.
>Hab. 2,19.
27. När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen
ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»
28. Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
>5 Mos. 14,1.
29. När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
tycktes heller akta på dem.
>2 Mos. 29,39. 4 Mos. 28,3 f.

30. Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Så
trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i
stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
31. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar —
den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel
skall vara ditt namn.»
>1 Mos. 32,28. 35,10. Jos. 4,5, 20. 2 Kon. 17,34.
32. Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
sea-mått.
33. Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
veden.
34. Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
vattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare:
»Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andra
gången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och de
gjorde så för tredje gången.
35. Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
graven med vatten.
36. Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
detta.»
>2 Mos 3,6. Matt. 22,32.
37. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»
38. »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
>3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 2 Krön. 7,1.
39. När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
sade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»
40. Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av
dem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned
till bäcken Kison och slakta dem där.
>6 Mos. 13,5. 18,20.
41. Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty
jag hör bruset av regn.»
42. Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg
upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
ansikte mellan sina knän.
43. Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»
Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»
Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
44. När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet
moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.» Då sade
han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
regnet icke håller dig kvar.»
45. Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
Jisreel.
>Jak 5,18.
46. Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.

Kapitel 19Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb. Elias kallelse.
1. Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och
huru han hade dräpt alla profeterna med svärd,
>1 Kon 18,40.
2. Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: »Gudarna
straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid
låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.»
3. När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att
rädda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda;
där lämnade han kvar sin tjänare.
4. Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig
under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det är
nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än mina
fäder.»
>Jon. 4,3. Tob. 3,6.
5. Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, då
rörde en ängel vid honom och sade till honom: »Stå upp och ät.»
6. När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,
sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med
vatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned.
7. Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och
sade: »Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.»
8. Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den
maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg
Horeb.
>2 Mos. 3,1 f. 24,18. 34,28. 5 Mos 10,4. Matt. 4,2.
9. Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.

Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill du
här, Elia?»
10. Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty
Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren
och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de
stå efter att taga mitt liv.»
>1 Kon. 18,4, 22. Rom. 11,2 f.
11. Han sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.» Då gick
HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss
berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var
HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var
HERREN i jordbävningen.
>2 Mos. 34,6. Apg. 2,2.
12. Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.
Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
13. Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln
och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en
röst till honom och sade: »Vad vill du här, Elia?»
>2 Mos. 3,6.
14. Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.
Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina
altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,
och de stå efter att taga mitt liv.»
15. HERREN sade till honom: »Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till
Damaskus’ öken, och gå in och smörj Hasael till konung över
Aram.
>2 Kon. 8,13.
16. Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,
Safats son, från Abel-Mehola.
>2 Kon. 9,1 f.
17. Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom
skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom
skall Elisa döda.
>2 Kon. 9,14 f.
18. Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de
knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har
givit honom hyllningskyss.»
>Job 31,27. Hos. 13,2. Rom. 11,4.

19. När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,
som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och
själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom
och kastade sin mantel över honom.
>2 Kon. 2,13 f.
20. Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »Låt mig
först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa
dig.» Han sade till honom: »Välan, du må gå tillbaka igen; du
vet ju vad jag har gjort med dig.»
>Luk. 9,61.
21. Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar
och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;
detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp och
följde Elia och blev hans tjänare.

Kapitel 20Ahab besegrar araméerna två gånger. Han giver deras konung Ben-Hadad fri och bestraffas därför av en profet.
1. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade
med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog
upp och belägrade Samaria och ansatte det.
2. Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels
konung,
3. och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt
guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn
tillhör mig ock.»
4. Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herre
konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.»
5. Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jag
har ju sänt till dig och låtit säga: ’Ditt silver och ditt guld,
dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.’
6. Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina
tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina
tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med
sig och föra bort.»

7. Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och
sade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när
han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt
silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.»
8. Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke på
honom och gör honom icke till viljes.»
9. Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herre
konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare,
det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Och
sändebuden vände tillbaka med detta svar.
10. Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mig
nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla
händerna på allt det folk som följer mig.»
11. Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den som
omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det
av sig.»
12. Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med
konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Gören
eder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden.

13. Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:
»Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag
giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är
HERREN.»
14. Då frågade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »Så säger HERREN:
Genom landshövdingarnas män.» Han frågade ytterligare: »Vem
skall begynna striden?» Han svarade: »Du själv.»
15. Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två
hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla
Israels barn, sju tusen man.
16. Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad
höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med
de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.
17. Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som
Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från
Samaria.
18. Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen
dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem
ock levande.»
19. Men när dessa — landshövdingarnas män och hären som följde dem
— hade kommit ut ur staden,
20. höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och
Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan
på en häst, jämte några ryttare.
21. Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och
vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag.
22. Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till
honom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,
ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.»

23. Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gud
är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss
nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem
övermäktiga.
24. Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna
från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.
25. Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har
förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt
oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva
dem övermäktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.

26. Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till
Afek för att strida mot Israel.
27. Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med
livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade
sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att
araméerna uppfyllde landet.
28. Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Så
säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: ’HERREN är en
bergsgud och icke en dalgud’, därför giver jag hela denna stora
hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.»
29. Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde
dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna
hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.
30. De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned
över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde
också och kom in i staden och sprang från kammare till
kammare.
>1 Kon. 22,25.
31. Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna av
Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg
om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels
konung; kanhända låter han dig då få leva.»
32. Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina
huvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänare
Ben-Hadad beder: ’Låt mig få leva.’» Han svarade: »Är han ännu
vid liv, han min broder?»
33. Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att
taga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.» Han
sade: »Gån och hämten honom hit.» Då gav sig Ben-Hadad åt honom,
och han lät honom stiga upp i sin vagn.
34. Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog från
din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning
få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra
i Samaria.» »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag giva
dig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.
35. Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en
annan: »Slå till mig.» Men mannen vägrade att slå honom.
36. Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till
HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går
ifrån mig.» Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon
emot honom och slog ned honom.
>1 Kon. 13,24.
37. Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.» Och
mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.
38. Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan
han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över
ögonen.
39. När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:
»Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man
kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: ’Vakta
denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle
hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.’
40. Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än
där, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Din
dom är given; du har ju själv avkunnat den.»
41. Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels
konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna.
42. Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du har
släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,
skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk
såsom det har gått hans folk.»
>1 Sam. 15,3, 9, 16. 1 Kon. 22,34.
43. Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom
till Samaria.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska