Första Konungaboken 11-15

Kapitel 11Salomos gemåler och bihustrur; hans avfall från Herren. Uppror mot Salomo; Ahias profetia. Salomos död.
1. Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska
kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor,
sidoniskor och hetitiskor,
2. kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn:
»I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig
med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att
avfalla till deras gudar.» Till dessa höll sig Salomo och
älskade dem.
>2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3 f. 17,17.
3. Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur.
Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.
4. Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att
avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev
hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta
hade varit.
5. Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och
Milkom, ammoniternas styggelse.
>Dom. 2,13. 2 Kon. 23,13.
6. Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i
allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.
7. Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas
styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok,
Ammons barns styggelse.
>4 Mos. 21,29. 2 Kon. 23,13.
8. På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att
de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.

9. Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade
avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade
uppenbarat sig för honom,
>1 Kon. 3,5. 9,2.
10. och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak,
att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som
han icke hade hållit.
>1 Kon. 6,12.
11. Därför sade HERREN till Salomo: »Eftersom det är så med dig, och
eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag
har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt
din tjänare.
>1 Sam. 15,28. 28,17. 1 Kon. 12,15 f. 14,8,
12. Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din
tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.
13. Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam
skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för
Jerusalems skull, som jag har utvalt.»

14. Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edoméen
Hadad. Denne var av konungasläkten i Edom.
15. Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog
upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i
Edom
>2 Sam. 8,14. 1 Krön. 18,12 f.
16. — ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess
att han hade utrotat allt mankön i Edom —
17. då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans
faders tjänst, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en
ung gosse.
18. De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; och de togo
folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao,
konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett
underhåll åt honom och gav honom land.
19. Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav
honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till
drottning Tapenes.
20. Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och
Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i
Faraos hus bland Faraos söner.
21. Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos
sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till
Farao: »Låt mig fara hem till mitt land.»
22. Men Farao sade till honom: »Vad fattas dig här hos mig, eftersom
du vill fara till ditt land?» Han svarade: »Hindra mig icke,
utan låt mig gå.

23. Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson,
Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
i Soba.
24. När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde
sig till herrar i Damaskus.
>2 Sam. 8,3 f. 10,18.
25. Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och
han blev konung över Aram.
26. Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
>2 Krön. 13,6.
27. Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var
följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
blottade stället på sin fader Davids stad.
>2 Sam. 5,7, 9. 1 Kon. 9,15, 24.
28. Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
arbete som ålåg Josefs hus.
29. Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
ensamma på fältet.
30. Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
ryckte sönder den i tolv stycken.
31. Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för
dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
32. den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
alla Israels stammar.
>Ps. 132,11 f.
33. Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
hans fader David gjorde.
34. Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
höll mina bud och stadgar.
35. Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
dig, nämligen de tio stammarna.
36. En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som
jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 15,4. 2 Kon. 8,19. 2 Krön. 21,7.
>Ps. 132,17. Ords. 13,9.
37. Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad
dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
38. Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina
stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
dig. —
>1 Kon. 3,14. 9,4.
39. Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
för alltid.»

40. Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och
han stannade i Egypten till Salomos död.

41. Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
>2 Krön. 9,29 f.
42. Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
år.
43. Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin
fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter
honom.

Kapitel 12Rehabeam konung. De tio stammarnas avfall från Davids hus. Jerobeam konung över Israel. Profeten Semajas budskap. Jerobeams kalvdyrkan i Dan och Betel.
1. Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
>2 Krön. 10,1 f.
2. När Jerobeam, Nebats son, hörde detta — han var då ännu kvar i
Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
alltså i Egypten,
>1 Kon. 11,40.
3. men de sände ditbort och läto kalla honom åter — då kom han
tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
Rehabeam och sade:
4. »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
5. Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
så tillbaka till mig.» Och folket gick.

6. Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
»Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
7. De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta
folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön
och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina
tjänare.»
8. Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
9. Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: ’Lätta det ok som din fader har
lagt på oss’?»
10. De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: »Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och
sagt: ’Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss’
— så bör du tala till dem: ’Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
11. Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.’»
12. Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen.»
13. Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det
råd som de gamle hade givit honom.
14. Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Har min
fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu
tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta
eder med skorpiongissel.»
15. Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
>1 Kon. 11,11, 31 f.
16. Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:

»Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du
David.»

Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
>2 Sam. 20,1. Ords. 15,1.
17. Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
18. Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
>2 Sam. 20,24.
19. Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
20. Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka,
sände de och läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde
honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids
hus, utom Juda stam allena.
21. Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda
hus och Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare,
för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna
konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
>2 Krön. 11,1 f.
22. Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
23. han sade: »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till
hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
24. Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder, Israels barn. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt,
ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till
HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade
befallt.
25. Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig
där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
>1 Mos. 32,30.
26. Och Jerobeam sade vid sig själv: »Såsom nu är, kan riket komma
tillbaka till Davids hus.
27. Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS
hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras
herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända
tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»
28. Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar
av guld. Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med
edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han
som har fört dig upp ur Egyptens land.»
>2 Mos. 32,4, 8. 2 Kon. 17,16.
29. Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp
i Dan.
>Dom. 18,29 f.
30. Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att
träda fram inför den ena av dem.
>2 Mos. 20,4. 1 Kon. 14,16. 2 Kon. 10,29. 17,21.
31. Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster
allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
>1 Kon. 13,33. 2 Krön. 11,15. 13,9.
32. Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde
dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till
altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som
han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till
offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.
>3 Mos. 23,34 f.

33. Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp
på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han av eget
påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för
Israels barn och steg upp till altaret för att där tända
offereld.

Kapitel 13Gudsmannen från Juda och hans profetia mot altaret i Betel. Den gamle profeten i Betel och gudsmannens död. Jerobeams fortsatta försyndelser.
1. Men då kom på HERRENS befallning en gudsman från Juda till
Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända
offereld.
2. Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade:
»Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall födas
en son vid namn Josia, han skall på dig slakta
offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och människoben
skall man då bränna upp på dig.»
>2 Kon. 23,15 f.
3. På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: »Detta är
tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall
rämna, och askan därpå skall spillas ut.»
4. När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot
altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade:
»Gripen honom.» Men handen som han hade räckt ut mot honom
förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig
igen.
5. Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var
det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
6. Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall
inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga
min hand tillbaka till mig igen.» Och gudsmannen bönföll inför
HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig
igen, och den var likadan som förut.
>2 Mos. 8,8. 9,28. 10,17. 4 Mos. 21,7.
7. Då talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och
vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva.»
8. Men gudsmannen svarade konungen: »Om du än vill giva mig hälften
av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig;
här på orten vill jag varken äta eller dricka.
>4 Mos. 22,18. 24,13.
9. Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall
varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg
du har gått hit.»
10. Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke
tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.

11. Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtäljde
för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru
han hade talat till konungen. När de hade förtäljt detta för
sin fader,
12. frågade deras fader dem vilken väg han hade gått. Och hans söner
visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
13. Då sade han till sina söner: »Sadlen åsnan åt mig.» När de då
hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
14. och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande
under terebinten; och han frågade honom: »Är du den gudsman som
har kommit från Juda?» Han svarade: »Ja.»
15. Då sade han till honom: »Kom med mig hem och ät med mig.»
16. Men han svarade: »Jag kan icke vända om med dig och följa dig,
och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
17. ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta
eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du
har gått dit.»
18. Han sade till honom: »Jag är ock en profet såsom du, och en
ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: ’För
honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.’»
Men häri ljög han för honom.
19. Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
20. Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till
profeten som hade fört honom tillbaka.
21. Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och
sade: »Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot
HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har
givit dig,
22. utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade
förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp
icke komma i dina fäders grav.
23. Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom,
åt profeten som han hade fört tillbaka.
24. Och denne begav sig åstad; men ett lejon kom emot honom på vägen
och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på
vägen, under det att åsnan stod bredvid den; och lejonet stod
också bredvid den döda kroppen.
>1 Kon. 20,36.
25. Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga
utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen,
gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade
det där.
26. När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde
det, sade han: »Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot
HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och
det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till honom.»
27. Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt
honom; och de sadlade den.
28. Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande
utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den
döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej
heller krossat åsnan.
29. Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan
och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i
sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
30. Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo
dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»
>Jer. 22,18.
31. Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »När
jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger
begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
32. Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS
befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus
i Samariens städer.»
>2 Kon. 23,15 f.

33. Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan
gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem
som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till
att vara offerhöjdspräst.
>2 Mos. 28,41. 1 Kon. 12,31.
34. På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och
en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.

Kapitel 14Ahias profetia mot Jerobeams hus. Jerobeams död. Rehabeams regering i Juda. Jerusalems plundring genom Sosak. Rehabeams död.
1. Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.
2. Då sade Jerobeam till sin hustru: »Stå upp och förkläd dig, så
att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till
Silo, ty där bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att
jag skulle bliva konung över detta folk.
>1 Kon. 11,29 f. 12,15.
3. Och tag med dig tio bröd, därtill smått bakverk och en kruka
honung, och gå in till honom; han skall då förkunna för dig huru
det skall gå med gossen.»
4. Jerobeams hustru gjorde så; hon stod upp och gick till Silo och
kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty hans ögon voro
starrblinda av ålderdom.
>1 Sam. 4,15.
5. Men HERREN hade sagt till Ahia: »Just nu kommer Jerobeams hustru
för att förfråga sig hos dig om sin son, ty han är sjuk; så och
så skall du tala till henne. Men när hon kommer, skall hon
ställa sig främmande.
6. Då nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, när hon kom i dörren,
sade han: »Kom in, du Jerobeams hustru. Varför ställer du dig
främmande? Jag har ju fått uppdrag att giva dig ett hårt
budskap.
7. Gå och säg Jerobeam: Så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag har
upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk
Israel
8. och har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig. Men du
har icke varit sådan som min tjänare David, som höll mina bud
och följde efter mig av allt sitt hjärta, så att han gjorde
allenast vad rätt var i mina ögon;
>1 Kon. 11,11, 31.
9. utan du har gjort mer ont än alla som hava varit före dig och
har gått bort och gjort dig andra gudar, nämligen gjutna
beläten, för att förtörna mig, och har kastat mig bakom din
rygg.
10. Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota
allt mankön av Jerobeams hus, både små och stora i Israel; och
jag skall bortsopa Jerobeams hus, såsom man sopar bort
orenlighet, till dess det bliver en ände därpå.
>1 Kon. 15,29. 16,3 f. 21,21.
11. Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken, skola himmelens fåglar äta upp.
Ty så har HERREN talat.
12. Så stå du nu upp och gå hem igen. När din fot träder in i
staden, skall barnet dö.
13. Och hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom, och man
skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han
komma i en grav, därför att i Jerobeams hus dock hos honom blev
funnet något som var gott inför HERREN, Israels Gud.
14. Men HERREN skall låta en konung över Israel uppstå åt sig, en
konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta är den dagen; och
vad skall icke nu ske!
15. HERREN skall slå Israel, så att det bliver likt vassen, som
vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur
detta goda land, som han har givit åt deras fäder, och skall
förströ dem på andra sidan floden, därför att de hava gjort sig
Aseror och därmed förtörnat HERREN.
>2 Kon. 17,18, 23,
16. Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam
har begått, och genom vilka han har kommit Israel att synda.»
>1 Kon. 12,28 f.
17. Då stod Jerobeams hustru upp och gick sin väg och kom till
Tirsa; och just som hon beträdde husets tröskel, gav gossen upp
andan.
18. Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter
honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin
tjänare, profeten Ahia.

19. Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans
regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
20. Den tid Jerobeam regerade var tjugutvå år. Så gick han till vila
hos sina fäder; och hans son Nadab blev konung efter honom.
21. Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett år
gammal var Rehabeam, när han blev konung, och han regerade
sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla
Israels stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette
Naama, ammonitiskan.
>2 Krön. 12,13 f.
22. Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ögon; med de synder som
de begingo retade de honom långt mer, än deras fäder hade gjort.
23. Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror
på alla höga kullar och under alla gröna träd;
24. ja, också tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla
styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels
barn.
>5 Mos. 18,9. 23,17.

25. Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sosak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem.
>1 Kon. 11,40. 2 Krön. 12,2 f., 9 f.
26. Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i
konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene
sköldar som Salomo hade låtit göra.
>1 Kon. 10,16 f.
27. I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
28. Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna
dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.
29. Vad nu mer är att säga om Rehabeam och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
>2 Krön. 12,15 f.
30. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de
levde.
>1 Kon. 15,6.
31. Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Hans moder hette Naama,
ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom.

Kapitel 15Abiam konung i Juda. Asa konung i Juda. Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa, Israels konung. Nadab konung i Israel. Baesas sammansvärjning och Jerobeams hus’ undergång. Baesa konung i Israel.
1. I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsår blev
Abiam konung över Juda.
>2 Krön. 13,1 f.
2. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
3. Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begått
före honom, och hans hjärta var icke hängivet åt HERREN, hans
Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit.
>1 Kon. 12,28 f.
4. Allenast för Davids skull lät HERREN, hans Gud, honom få en
lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom
och lät Jerusalem hava bestånd —
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 11,36. 2 Kon. 8,19. Ps. 132,17. Ords. 13,9.
5. detta därför att David gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och
icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levde,
utom i saken med hetiten Uria.
>2 Sam. 11,1 f. 12,9.

6. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge den
förre levde.
>1 Kon. 14,30. 2 Krön. 12,15.

7. Vad nu mer är att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men Abiam och
Jerobeam lågo i krig med varandra.
8. Och Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom.
>2 Krön. 14,1 f.
9. I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsår blev Asa
konung över Juda.
10. Han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
11. Och Asa gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader
David hade gjort
12. Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de
eländiga avgudabeläten som hans fader hade låtit göra.
>1 Kon. 14,24.
13. Ja, sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningsvärdighet,
därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu
ned styggelsen och brände upp den i Kidrons dal.
>2 Krön. 15,16 f,
14. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta
hängivet åt HERREN, så länge han levde.
15. Och han förde in i HERRENS hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
16. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra, så
länge de levde.
17. Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befästa
Rama, för att hindra att någon komme vare sig till eller ifrån
Asa, Juda konung.
>2 Krön. 16,1 f.
18. Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i
HERRENS hus, ävensom skatterna i konungshuset, och lämnade detta
åt sina tjänare; därefter sände konung Asa dem till Ben-Hadad,
son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde
i Damaskus, och lät säga:
>2 Kon. 12,18. 16,8. 18,15.
19. »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig skänker av
silver och guld, så bryt då nu ditt förbund med Baesa, Israels
konung, för att han må lämna mig i fred.»
20. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer och förhärjade Ijon, Dan,
Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jämte hela Naftali land.
>2 Kon. 15,29.
21. När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och höll
sig sedan stilla i Tirsa.
22. Men konung Asa bådade upp hela Juda, ingen fritagen; och de
förde bort stenar och trävirke som Baesa använde till att
befästa Rama. Därmed befäste nu konung Asa Geba i Benjamin, så
ock Mispa.
23. Allt vad mer är att säga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt
vad han gjorde och om de städer han byggde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Men på sin ålderdom fick
han en sjukdom i sina fötter.
>2 Krön. 16,11 f.
24. Och Asa gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina
fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung
efter honom.
>2 Krön. 17,1.

25. Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda
konungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två
år.
26. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.
27. Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en
sammansvärjning mot honom, och Baesa dräpte honom vid Gibbeton,
som tillhörde filistéerna; Nadab med hela Israel höll nämligen
på med att belägra Gibbeton.
28. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår var det som Baesa
dödade honom, och han blev så själv konung i hans ställe.
29. Och när han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus;
han lät intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan
utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom
sin tjänare Ahia från Silo —
>1 Kon 14,10, 14.
30. detta för de synders skull som Jerobeam hade begått, och genom
vilka han kom Israel att synda, så att han därmed förtörnade
HERREN, Israels Gud.
>1 Kon. 12,28 f.

31. Vad nu mer är att säga om Nadab och om allt vad han gjorde det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
32. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra,
länge de levde.
33. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår blev Baesa, Ahias son,
konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra år.
34. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska