Kapitel 1 – Abisag från Sunem hos konung David. Adonias försök att upphäva sig till konung. Salomo Davids efterträdare på tronen.
1. Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru
man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig
varm.
2. Då sade hans tjänare till honom: »Må man för min herre konungens
räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva
konungens tjänarinna och sköta honom. Om hon får ligga i din
famn, så bliver min herre konungen varm»
3. Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och
de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen.
4. Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och
betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne.
5. Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: »Det är jag som
skall bliva konung.» Och han skaffade sig vagnar och ryttare,
därtill ock femtio man som löpte framför honom.
>2 Sam. 3,4. 15,1. 1 Krön. 3,2.
6. Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: »Varför
gör du så?» Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött
honom näst efter Absalom.
>2 Sam. 14,25.
7. Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med
prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och
understödde honom.
>1 Kon. 2,22, 28.
8. Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan,
Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia.
>2 Sam. 23,8, f.

9. Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid
Soheletstenen, som ligger vid Rogelskällan; och han inbjöd dit
alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro
i konungens tjänst.
>Jos. 15,7. 18,l6.
10. Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo
inbjöd han icke.

11. Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: »Du har väl hört
att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre
David vet därom?
12. Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt
liv och din son Salomos liv.
13. Gå in till konung David och säg till honom: ’Har du icke, min
herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din
son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min
tron? Varför har då Adonia blivit konung?’
14. Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter
dig komma in och bekräfta dina ord.»

15. Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var
nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen.
16. Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen. Då frågade
konungen: »Vad önskar du?»
17. Hon sade till honom: »Min herre, du har ju själv lovat din
tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: ’Din son Salomo skall
bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.’
18. Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre
konung, ännu icke har fått veta det.
19. Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet,
och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar
och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke
inbjudit.
20. På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i
förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på
min herre konungens tron efter honom.
21. Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till
vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna
såsom brottslingar.»

22. Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten
Natan.
23. Och man anmälde det för konungen och sade: »Profeten Natan är
här.» När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på
sitt ansikte för konungen.
24. Och Natan sade: »Min herre konung, är det väl du som har sagt
att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta
på din tron?
25. Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och
får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och
härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att
äta och dricka hos honom; och de ropa: ’Leve konung Adonia!’
26. Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son,
och din tjänare Salomo har han icke inbjudit.
27. Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utan att du
har låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre
konungens tron efter honom?»

28. Då svarade konung David och sade: »Kallen hit till mig
Bat-Seba.» När hon nu kom inför konungen och stod inför
konungen,
29. betygade konungen med ed och sade: »Så sant HERREN lever, han
som har förlossat mig från all nöd:
>2 Sam. 4,9.
30. såsom jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, då jag
sade: ’Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall
sitta på min tron i mitt ställe’, så vill jag denna dag göra.»
31. Då bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och föll ned
för konungen och sade: »Må min herre, konung David, leva
evinnerligen!»
32. Och konung David sade: »Kallen till mig prästen Sadok och
profeten Natan och Benaja, Jojadas son. När dessa kommo inför
konungen,
33. sade konungen till dem: »Tagen eder herres tjänare med eder och
sätten min son Salomo på min egen mulåsna och fören honom med
till Gihon.
>2 Krön 32,30. 33,14.
34. Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung
över Israel; sedan skolen I stöta i basun och ropa: ’Leve konung
Salomo!’
35. Därefter skolen I följa honom hitupp, och när han kommer hit,
skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara konung i
mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste
över Israel och Juda.»
36. Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: »Amen. Så
bjude ock HERREN, min herre konungens Gud.
37. Såsom HERREN har varit med min herre konungen, så vare han ock
med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min
herres, konung Davids, tron.»
38. Så gingo nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas
son, ditned, jämte keretéerna och peletéerna, och satte Salomo
på konung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
>2 Sam. 8,18. 1 Krön. 18,l7.
39. Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde
Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade:
»Leve konung Salomo!»
>1 Sam. 10,24. 2 Kon. 11,l2. 1 Krön. 29,22.
40. Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på
flöjter och visade sin glädje med ett så stort jubel, att jorden
kunde rämna av deras rop.
41. Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig hörde
detta, just då de hade slutat att äta. När Joab nu hörde
basunljudet, sade han: »Varför höres detta larm från staden?»
42. Medan han ännu talade, kom Jonatan, prästen Ebjatars son; och
Adonia sade: »Kom hit, ty du är en rättskaffens man och har nog
ett gott glädjebudskap att förkunna.»
43. Jonatan svarade och sade till Adonia: »Nej, vår herre, konung
David, har gjort Salomo till konung.
44. Och konungen har med honom sänt åstad prästen Sadok och profeten
Natan och Benaja, Jojadas son, jämte keretéerna och peletéerna,
och de hava satt honom på konungens mulåsna.
45. Därefter hava prästen Sadok och profeten Natan i Gihon smort
honom till konung, och sedan hava de dragit upp därifrån under
jubel, och hela staden har kommit i rörelse. Härav kommer det
buller som I haven hört.
46. Salomo sitter nu ock på konungatronen.
47. Vidare hava konungens tjänare kommit och lyckönskat vår herre
konung David, och sagt: ’Din Gud låte Salomos namn bliva ännu
större än ditt namn, och hans tron ännu mäktigare än din tron.’
Och konungen har tillbett, nedböjd på sin säng;
48. ja, konungen har sagt så: ’Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i
dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag med egna
ögon har fått se det!»
49. Då blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia förskräckta och
stodo upp och gingo bort, var och en sin väg.
50. Men Adonia fruktade så för Salomo, att han stod upp och gick
bort och fattade i hornen på altaret.
>2 Mos. 27,2.
51. Och det blev berättat för Salomo: »Se, Adonia fruktar för konung
Salomo; därför har han fattat i hornen på altaret och sagt:
’Konung Salomo måste lova mig i dag med ed att han icke skall
döda sin tjänare med svärd.’»
52. Då sade Salomo: »Om han vill vara en rättskaffens man, så skall
icke ett hår av hans huvud falla till jorden; men om något ont
bliver funnet hos honom, så skall han dö.»
>1 Sam. 14,45.
53. Därefter sände konung Salomo åstad och lät hämta honom från
altaret; och han kom och föll ned för konung Salomo. Då sade
Salomo till honom: »Gå hem till ditt.»

Kapitel 2 – Davids sista ord till Salomo. Hans död och begravning. Adonias, Ebjatars, Joabs och Simeis straff.
1. Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son
Salomo och sade:
2. »Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig
såsom en man.
>Jos. 23,14.
3. Och håll vad HERREN, din Gud, bjuder dig hålla, så att du vandrar
på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och rätter och
vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må
hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig;
>5 Mos. 17,l8 f. 29,9. Jos. 1,7 f. 23,6.
4. så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han
sade: ’Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför
mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då’ —
sade han — ’skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av
dig.’
>2 Sam. 7,12 f. Ps. 132,11 f.
5. Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig,
huru han gjorde mot de två härhövitsmännen i Israel, Abner, Ners
son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i
fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom
hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade
omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter.
>2 Sam 3,27. 20,9 f.
6. Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med
frid fara ned i dödsriket.
7. Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så
att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant
sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom.
>2 Sam. 17,27 f. 19,31 f.
8. Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från
Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag
då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig
till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och
sade: ’Jag skall icke döda dig med svärd.’
>2 Sam. 16,5 f. 19,16 f.
9. Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis
man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans
grå hår med blod fara ned i dödsriket.»
10. och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad.
>2 Sam. 5,7. Apg. 2,29. 13,36.
11. Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Krön. 3,4. 29,26 f.
12. Och Salomo satte sig på sin fader Davids tron, och han
konungamakt blev starkt befäst.

13. Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon
frågade då: »Har du gott att meddela?» Han svarade: »Ja.»
14. Därefter sade han: »Jag har något att tala med dig om.» Hon
svarade: »Tala.»
15. Då sade han: »Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och
att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag
skulle bliva konung. Men så gick konungadömet ifrån mig och blev
min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans.
>1 Kon. 1,5 f. 1 Krön. 22,9 f. 28,5.
16. Nu har jag en enda bön till dig. Visa icke bort mig.» Hon
svarade honom: »Tala.»
17. Då sade han: »Säg till konung Salomo — dig visar han ju icke
bort — att han giver mig Abisag från Sunem till hustru.»
>1 Kon. 1,3 f.
18. Bat-Seba svarade: »Gott! Jag skall själv tala med konungen om
dig.»

19. Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom
om Adonia. Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade
sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde
ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans
högra sida.
20. Därefter sade hon: »Jag har en enda liten bön till dig. Visa
icke bort mig.» Konungen svarade henne: »Framställ din bön, min
moder; jag vill ingalunda visa bort dig.»
21. Då sade hon: »Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia
till hustru.»
22. Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: »Varför begär
du endast Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna
begära konungadömet åt honom — han är ju min äldste broder —
ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son.»
>1 Kon. 1,7, 19.
23. Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: »Gud
straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall
få umgälla att han har talat detta.
24. Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt
mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har
uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas.»
25. Därefter sände konung Salomo åstad och lät utföra detta genom
Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog.
26. Och till prästen Ebjatar sade konungen: »Gå bort till ditt
jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill
jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark
framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit
allt vad han har fått lida.
>1 Sam. 22,20 f. 2 Sam. 15,24.
27. Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara
HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han
hade talat i Silo över Elis hus.
>1 Sam. 2,30 f.
28. Då nu ryktet härom kom till Joab — som ju hade slutit sig till
Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom — flydde
han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret.
29. Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt
till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo
åstad Benaja, Jojadas son, och sade: »Gå och stöt ned honom.»
>1 Kon. 1,50.
30. När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: »Så
säger konungen: Gå bort härifrån.» Men han svarade: »Nej; här
vill jag dö.» När Benaja framförde detta till konungen och sade:
»Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig»,
31. sade konungen till honom: »Gör såsom han har sagt, stöt ned
honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus
från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit.
>2 Mos. 21,14.
32. Och må HERREN låta hans blod komma tillbaka över hans eget
huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare
och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min
fader David visste det, nämligen Abner, Ners son,
härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen
i Juda.
>2 Sam. 3,27. 20,9 f.
33. Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans
efterkommandes huvud för evigt. Men åt David och hans
efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid
till evig tid.
>2 Sam. 3,29.
34. Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och
dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen.
35. Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över
hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe.
>1 Sam. 2,35. 1 Kon. 4,4. 1 Krön. 29,22.

36. Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade
till honom: »Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och
därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit.
37. Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken
Kidron skall du döden dö. Ditt blod kommer då över ditt eget
huvud.»
38. Simei sade till konungen: »Vad du har talat är gott; såsom min
herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra.» Och Simei
bodde i Jerusalem en lång tid.
39. Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei
till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man berättade för
Simei och sade: »Dina tjänare äro i Gat.»
>1 Sam. 27,2.
40. Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i
Gat för att söka efter sina tjänare. Simei begav sig alltså
åstad och hämtade sina tjänare från Gat.
41. Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig
från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka,
42. sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom:
»Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och
sagt till dig: ’Det må du veta, att på den dag du går ut och
begiver dig hit eller dit skall du döden dö’? Och du svarade
mig: ’Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.’
43. Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud
som jag har givit dig?»
44. Och konungen sade ytterligare till Simei: »Du känner själv allt
det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader
David. HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt
eget huvud.
>2 Sam. 16,5 f. Ps. 54,7. 62,13.
45. Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall
bliva befäst inför HERREN till evig tid.»
46. På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram
och stötte ned honom, så att han dog. Och konungadömet blev
befäst i Salomos hand.

Kapitel 3 – Salomos förmälning. Hans offer och dröm i Gibeon. Hans domarvishet.
1. Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog
Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och
där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så
ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
>1 Kon. 7,8. 9,24.
2. Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna
tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
>2 Krön. 33,17.
3. Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids
stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände
offereld där.

4. Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta
var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo
på altaret där.
>1 Krön. 16,39 f. 21,29. 2 Krön. 1,3 f.
5. I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om
natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva
dig.»
>2 Krön. 1,7 f.
6. Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min
fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet,
rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt
honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på
hans tron, såsom ju nu har skett.
>1 Kon. 1,48.
7. Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung
efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt
förstår att vara ledare och anförare.
8. Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt,
ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas
för sin myckenhets skull.
>1 Mos. 13,16. 1 Kon. 4,20.
9. Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara
domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem
förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
10. Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
11. Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och
icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett
om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att
akta på vad rätt är,
12. se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett
så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits
före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
>1 Kon. 4,31. 10,23 f. Pred. 1,16.
13. Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen
både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall
vara din like.
>Vish. 7,11. Matt. 6,33.
14. Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar
och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig
länge leva.»
>5 Mos. 4,40.
15. Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när
han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens
förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och
därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.

16. Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram
inför honom.
17. Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre. Jag och denna kvinna
bo i samma hus. Och jag födde barn där i huset hos henne.
18. Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde
ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att
någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i
huset.
19. Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl
honom.
20. Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under
det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin
döde son lade hon i min famn.
21. När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di,
fick jag se att han var död. Men när jag såg nogare på honom om
morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade
fött.»
22. Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så. Min son är den som
lever, och din son är den som är död.» Men den första svarade:
»Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den
som lever.» Så tvistade de inför konungen.
23. Då sade konungen: »Den ena säger: ’Denne, den som lever, är min
son, och din son är den som är död.’ Och den andra säger: ’Det
är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som
lever.’»
24. Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.» Och när man hade
burit svärdet fram till konungen,
25. sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given
den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»
26. Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till
konungen — ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen —
hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden
det icke.» Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller
ditt; huggen det itu.»
>Jes. 49,15.
27. Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande
barnet; döden det icke. Hon är dess moder.»
28. När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade
fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var
i honom till att skipa rätt.

Kapitel 4 – Salomos ämbetsmän och hovstat. Hans vishet.
1. Konung Salomo var nu konung över hela Israel.
2. Och dessa voro hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var
präst;
3. Elihoref och Ahia, Sisas söner, voro sekreterare; Josafat,
Ahiluds son, var kansler;
4. Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare; Sadok och Ebjatar voro
präster;
>1 Kon. 2,26 f., 35.
5. Asarja, Natans son, var överfogde; Sabud, Natans son, en präst,
var konungens vän[1];
6. Ahisar var överhovmästare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten
över de allmänna arbetena.
>2 Sam. 20,24. 1 Kon. 5,13 f.

7. Och Salomo hade satt över hela Israel tolv fogdar, som skulle
sörja för vad konungen och hans hus behövde; var och en hade
årligen sin månad, då han skulle sörja för dessa behov.
8. Och följande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd;
9. Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan;
10. Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet;
11. Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor — denne fick Salomos dotter Tafat
till hustru –;
12. Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av
Bet-Sean, som ligger på sidan om Saretan, nedanför Jisreel, från
Bet-Sean ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam;
13. Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar,
som ligga i Gilead; han hade ock landsträckan Argob, som ligger
i Basan, sextio stora städer med murar och kopparbommar;
14. Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim;
15. Ahimaas i Naftali; också han hade tagit en dotter av Salomo,
Basemat, till hustru;
16. Baana, Husais son, i Aser och Alot;
17. Josafat, Paruas son, i Isaskar;
18. Simei, Elas son, i Benjamin;
19. Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillhört
Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast
en enda fogde fanns i det landet.
20. Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid
havet; och man åt och drack och var glad.
>1 Mos. 13,16. 22,17. 2 Sam. 17,11. 1 Kon. 3,8.

21. Så var nu Salomo herre över alla riken ifrån floden till
filistéernas land och ända ned till Egyptens gräns; de förde
skänker till Salomo och voro honom underdåniga, så länge han
levde.
>2 Krön. 9,26.
22. Och vad Salomo för var dag behövde av livsmedel var: trettio
korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl,
23. tio gödda oxar, tjugu valloxar och hundra far, förutom hjortar,
gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.
24. Ty han rådde över hela landet på andra sidan floden, ifrån Tifsa
ända till Gasa, över alla konungar på andra sidan floden; och
han hade fred på alla sidor, runt omkring,
25. Så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt
vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så
länge Salomo levde.
>3 Mos. 26,5. Dom. 20,1 Mik. 4,4. Sak. 3,10.
26. Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnshästar och tolv tusen
ridhästar.
>1 Kon. 10,26. 2 Krön. 1,14. 9,25.
27. Och de nämnda fogdarna sörjde var sin månad för konung Salomos
behov, och för allas som hade tillträde till konung Salomos
bord; de läto intet fattas.
28. Och kornet och halmen för hästarna och travarna förde de, var
och en i sin ordning, till det ställe där han uppehöll sig.

29. Och Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så
mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden på havets strand,
30. så att Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet
och all Egyptens vishet.
31. Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan
och Heman och Kalkol och Darda, Mahols söner; och ryktet om
honom gick ut bland alla folk runt omkring.
>1 Krön. 2,6. Ps. 88,1. 89,1.
32. Han diktade tre tusen ordspråk[2], och hans sånger voro ett
tusen fem.
33. Han talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen,
som växer fram ur väggen. Han talade ock om fyrfotadjuren, om
fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna.
>Vish. 7,20.
34. Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från
alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.
>1 Kon. 10,1 f., 24.

[1] Se Vän i Ordförkl.
[2] Se Ordspråk i Ordförkl.

Kapitel 5 – Vänskapen mellan Hiram och Salomo. Förberedelser till tempelbyggnaden.
1. Och Hiram, konungen i Tyrus, sände sina tjänare till Salomo,
sedan han hade fått höra att denne hade blivit smord till konung
efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids vän.
>2 Sam. 5,11. 1 Krön. 14,1. 2 Krön. 2,3 f.
2. Och Salomo sände till Hiram och lät säga:
3. »Du vet själv att min fader David icke kunde bygga något hus åt
HERRENS, sin Guds, namn, för de krigs skull med vilka fienderna
runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under
hans fötter
4. Men nu har HERREN, min Gud, låtit mig få ro på alla sidor; ingen
motståndare finnes, och ingen olycka är på färde.
5. Därför tänker jag nu på att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds,
namn, såsom HERREN talade till min fader David, i det han sade:
’Din son, den som jag skall sätta på din tron efter dig, han
skall bygga huset åt mitt namn.’
>2 Sam. 7,13. 1 Krön. 22,10. 28,6.
6. Så bjud nu att man hugger åt mig cedrar på Libanon. Härvid skola
mina tjänare vara dina tjänare behjälpliga; och jag vill giva
dig betalning för dina tjänares arbete, alldeles såsom du själv
begär. Ty du vet själv att bland oss icke finnes någon som är så
skicklig att hugga virke som sidonierna.»

7. Då nu Hiram hörde Salomos ord, blev han mycket glad; och han
sade: »Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en så
vis son till att regera över detta talrika folk!»
>1 Kon. 10,9.
8. Och Hiram sände till Salomo och lät säga: »Jag har hört det
budskap du har sänt till mig. Jag vill göra allt vad du begär i
fråga om cederträ och cypressträ.
9. Mina tjänare skola föra virket från Libanon ned till havet, och
jag skall låta lägga det i flottar på havet och föra det till
det ställe som du anvisar mig, och lossa det där; men du må
själv avhämta det. Du åter skall göra vad jag begär, nämligen
förse mitt hus med livsmedel.»
10. Så gav då Hirom åt Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han
begärde.
11. Men Salomo gav åt Hiram tjugu tusen korer vete, till föda för
hans hus, och tjugu korer olja av stötta oliver. Detta gav
Salomo åt Hiram för vart år.
12. Och HERREN hade givit Salomo vishet, såsom han hade lovat
honom. Och vänskap rådde mellan Hiram och Salomo; och de slöto
förbund med varandra.
>1 Kon. 3,12.

13. Och konung Salomo bådade upp arbetsfolk ur hela Israel, och
arbetsfolket utgjorde trettio tusen man.
14. Dessa sände han till Libanon, tio tusen i vår månad, skiftevis,
så att de voro en månad på Libanon och två månader hemma; och
Adoniram hade uppsikten över de allmänna arbetena.
>1 Kon. 4,6.
15. Och Salomo hade sjuttio tusen män som buro bördor, och åttio
tusen som höggo sten i bergen,
>2 Krön. 2,2, 18.
16. förutom de överfogdar som av Salomo voro anställda över
arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade befälet över folket
som utförde arbetet.
17. Och på konungens befallning bröto de stora och dyrbara stenar,
för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten,
18. Och Salomos byggningsmän och Hiroms byggningsmän och männen
från Gebal höggo och tillredde både det trävirke och de stenar
som behövdes till att bygga huset.
>Hes. 27,9.