Kapitel 31 – Hämnd på midjaniterna. Fördelning av bytet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:

2. »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
samlas till dina fäder.

3. Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
HERRENS hämnd på Midjan.

4. Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
I sända ut i striden.»

5. Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
tusen man, väpnade till strid.

6. Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.

7. Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
Mose, och dräpte allt mankön.

8. Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
svärd.

9. Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
deras övriga gods togo de såsom byte.

10. Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
tältläger brände de upp i eld.

11. Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
människor och boskap.

12. Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.

13. Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
gingo dem till mötes utanför lägret.

14. Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.

15. Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?

16. Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.

17. Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
haft med män, med mankön, att skaffa.

18. Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
dem mån I låta leva för eder räkning.

19. Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var
och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
på sjunde dagen — såväl I själva som edra fångar.

20. Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
eder.»

21. Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:

22. Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,

23. allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men
allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.

24. Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
därefter fån I gå in i lägret.

25. Och HERREN talade till Mose och sade:

26. Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
för menighetens familjer;

27. sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.

28. Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
skatt åt HERREN.

29. Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.

30. Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
iakttaga vid HERRENS tabernakel.

31. Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit
Mose.

32. Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade
tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,

33. av fäkreatur sjuttiotvå tusen,

34. av åsnor sextioett tusen,

35. och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön
att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.

36. Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit
med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju
tusen fem hundra,

37. varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;

38. av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN
sjuttiotvå;

39. av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN
sextioen;

40. av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå
personer.

41. Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen
Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.

42. Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose
hade avskilt från krigsfolkets,

43. denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre
hundra trettiosju tusen fem hundra,

44. av fäkreatur trettiosex tusen,

45. av åsnor trettio tusen fem hundra

46. och av människor sexton tusen.

47. Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog
Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav
detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att
iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit
Mose.

48. Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
underhövitsmännen, trädde fram till Mose.

49. Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
fattas bland oss.

50. Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»

51. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
klenoder.

52. Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
femtio siklar.

53. Manskapet hade tagit byte var och en för sig.

54. Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
ansikte.

Kapitel 32 – Rubens och Gads stammar samt ena hälften av Manasse stam få till besittning landet öster om Jordan.
1. Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
funno de att detta var en trakt för boskap.

2. Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
prästen Eleasar och menighetens hövdingar:

3. »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
Beon,

4. det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»

5. Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss
slippa att gå över Jordan.»

6. Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?

7. Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?

8. Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
för att bese landet:

9. sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
HERREN hade givit åt dem.

10. Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:

11. ’Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
har lovat åt Abraham, Isak och Jakob — eftersom de icke i allt
hava efterföljt mig

12. ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.’

13. Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.

14. Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.

15. Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
detta folk.»

16. Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.

17. Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under
tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
så vara skyddade mot landets inbyggare.

18. Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
var och en sin arvedel.

19. Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
på andra sidan Jordan, på östra sidan.»

20. Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
eder inför HERREN till kriget,

21. så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,

22. om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.

23. Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.

24. Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»

25. Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
tjänare skola göra såsom min herre bjuder.

26. Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
bliva kvar här i Gileads städer.

27. Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»

28. Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
stammar.

29. Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
landet Gilead till besittning.

30. Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
sin besittning ibland eder i Kanaans land.»

31. Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.

32. Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»

33. Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften
av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike
och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer
och dessas områden, landets städer runt omkring.

34. Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,

35. Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,

36. Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.

37. Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,

38. Nebo och Baal-Meon — vilkas namn hava ändrats — och Sibma.
Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.

39. Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och
intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.

40. Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig
där.

41. Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och
kallade dem Jairs byar.

42. Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och
kallade det Noba, efter sitt eget namn.

Kapitel 33 – Israeliternas lägerplatser under ökenvandringen.
1. Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.

2. Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
alltefter som de ändrade lägerplats. Och dessa voro nu deras
lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:

3. De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i
första månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut
med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,

4. under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit
bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras
gudar.

5. Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i
Suckot.

6. Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.

7. Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som
ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.

8. Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i
öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i
Mara.

9. Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim
funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig
där.

10. Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.

11. Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.

12. Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.

13. Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.

14. Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där
fanns intet vatten åt folket att dricka.

15. Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.

16. Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i
Kibrot-Hattaava.

17. Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.

18. Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.

19. Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.

20. Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.

21. Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.

22. Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.

23. Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.

24. Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.

25. Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.

26. Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.

27. Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.

28. Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.

29. Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.

30. Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.

31. Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.

32. Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i
Hor-Haggidgad.

33. Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.

34. Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.

35. och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.

36. Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin,
det är Kades.

37. Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på
gränsen till Edoms land.

38. Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
månaden.

39. Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
berget Hor.

40. Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans
land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.

41. Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.

42. Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.

43. Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.

44. Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid
Moabs gräns.

45. Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.

46. Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i
Almon-Diblataima.

47. Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid
Abarimbergen, framför Nebo.

48. Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs
hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.

49. Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända
till Abel-Hassitim på Moabs hedar.

50. Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:

51. Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
Jordan, in i Kanaans land,

52. skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
skolen I ödelägga.

53. Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
jag givit landet till besittning.

54. Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
arvedel åt eder.

55. Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.

56. Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
dem.

Kapitel 34 – Landets gränser bestämmas. Skiftesmän utses.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:

2. Bjud Israels barn och säg till dem:
När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
gränser nå.

3. Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
Salthavet.

4. Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea. Och den skall gå
vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.

5. Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
ut vid havet.

6. Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
gränsen. Detta skall vara eder gräns i väster.

7. Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.

8. Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.

9. Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
Hasar-Enan. Detta skall vara eder gräns i norr.

10. och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
Hasar-Enan fram till Sefam.

11. Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
Kinneretsjön, österut.

12. Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.

Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.

13. Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I
genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det
land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio
stammarna och den ena halva stammen.

14. Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas
barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av
Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.

15. Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.

16. Och HERREN talade till Mose och sade:

17. Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i
arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns
son;

18. vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta
landet,

19. och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;

20. av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;

21. av Benjamins stam Elidad, Kislons son;

22. av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;

23. av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods
son,

24. och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;

25. av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;

26. av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;

27. av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;

28. av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.

29. Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt
Israels barn i Kanaans land.

Kapitel 35 – Leviternas fyrtioåtta städer. Sex fristäder. Lagar om dråpare.
1. Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:

2. Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.

3. Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
alla deras övriga djur.

4. Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.

5. Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.

6. Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,

7. så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.

8. Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt
leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
arvedel han själv har fått.

9. Och HERREN talade till Mose och sade:

10. Tala till Israels barn och säg till dem:

När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,

11. skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
någon må kunna fly.

12. Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
till rätta inför menigheten.

13. Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.

14. Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;

15. dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen
och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
har dödat någon må kunna fly.

16. Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.

17. Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.

18. Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.

19. Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
honom må han döda honom.

20. Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
mod kastar något på honom; så att han dör,

21. eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
träffar på honom

22. Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
vara må;

23. eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,

24. då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.

25. Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
helig olja smorde översteprästen dör.

26. Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
flytt,

27. och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
honom.

28. Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
tillbaka till den ort där han har sin besittning.

29. Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta.

30. Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
att man skall kunna döma någon till döden.

31. I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
till döden, utan han skall straffas med döden.

32. Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
landet.

33. I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
utgjutit det.

34. I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
barn.