Kapitel 31 – Josua förordnad till Moses efterträdare. Lagboken överlämnad åt leviterna.
1. Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
2. han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
mig: ’Du skall icke komma över denna Jordan.’
3. Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
dig, såsom HERREN har sagt.
4. Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
amoréernas konungar, vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
med deras land.
5. HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
alldeles såsom jag har bjudit eder.
6. Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
skall icke lämna dig eller övergiva dig.»
7. Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
8. Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
och icke vara förfärad.»
9. Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
Israel.
10. Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
friåret är inne, vid lövhyddohögtiden,
11. då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.
12. Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
efter alla denna lags ord;
13. och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud. Detta
skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
Jordan, för att taga det i besittning.
14. Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
dö. Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i
uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
uppenbarelsetältet.
15. Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
stående vid ingången till tältet.
16. Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
dem.
17. Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
säga: ’Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
dessa olyckor hava träffat oss.’
18. Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
sig till andra gudar.

19. Så tecknen nu upp åt eder följande sång. Och du skall lära
Israels barn den och lägga den i deras mun. Och så skall denna
sång vara mig ett vittne mot Israels barn.
20. Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
mitt förbund.
21. Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
och försvinna ur deras avkomlingars mun. Jag vet ju med vilka
tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
land som jag med ed lovade dem.»

22. Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn
lära den.

23. Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var
frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det
land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med
dig.»

24. Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
bok,
25. bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
26. »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
dig.
27. Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu
medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
död!
28. Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
himmel och jord till vittnen mot dem.
29. Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
edra händers verk.»

30. Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
från början till slutet.

Kapitel 32 – Moses avskedssång.
1. Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala;
och jorden höre min muns ord.
2. Såsom regnet drype min lära,
såsom daggen flöde mitt tal,
såsom rikligt regn på grönska
och såsom en regnskur på gräsets brodd.
3. Ty HERRENS namn vill jag förkunna;
ja, given ära åt vår Gud.

4. Vår klippa — ostraffliga äro hans gärningar,
ty alla hans vägar äro rätta.
En trofast Gud och utan svek,
rättfärdig och rättvis är han.
5. De åter handlade illa mot honom;
de voro icke hans barn, utan en skam för Israel,
det vrånga och avoga släktet!
6. Är det så du lönar HERREN,
du dåraktiga och ovisa folk?
Är han då icke din fader, som skapade dig?
Han danade ju dig och beredde dig.

7. Tänk på de dagar som fordom voro;
akta på förgångna släktens år.
Fråga din fader, han skall förkunna dig det,
dina äldste, de skola säga dig det.
8. När den Högste gav arvslotter åt folken,
när han fördelade människors barn,
då utstakade han gränserna för folken
efter antalet av Israels barn.
9. Ty HERRENS folk är hans del,
Jakob är hans arvedels lott.
10. Han fann honom i öknens land,
i ödsligheten, där ökendjuren tjöto.
Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård,
han bevarade honom såsom sin ögonsten.
11. Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt
och svävar upp ovanför sina ungar,
så bredde han ut sina vingar och tog honom
och bar honom på sina fjädrar.
12. HERREN allena ledsagade honom,
och ingen främmande gud jämte honom.
13. Han förde honom fram över landets höjder
och lät honom äta av markens gröda;
han lät honom suga honung ur hälleberget
och olja ur den hårda klippan.
14. Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
fett av lamm fick du ock,
vädurar från Basan och bockar,
därtill fetaste märg av vete;
och av druvors blod drack du vin.

15. Då blev Jesurun fet och istadig;
du blev fet och tjock och stinn.
Han övergav Gud, sin skapare,
och föraktade sin frälsnings klippa.
16. Ja, de retade honom genom sina främmande gudar,
med styggelser förtörnade de honom.
17. De offrade åt onda andar, skengudar,
åt gudar som de förut icke kände,
nya, som nyss hade kommit till,
och som edra fäder ej fruktade för.
18. Din klippa, som hade fött dig, övergav du,
du glömde Gud, som hade givit dig livet.

19. När HERREN såg detta, förkastade han dem,
ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
20. Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem,
jag vill se vilket slut de få;
ty ett förvänt släkte äro de,
barn i vilka ingen trohet är.
21. De hava retat mig med gudar som icke äro gudar,
förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka;
därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk,
med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.
22. Ty eld lågar fram ur min näsa,
och den brinner ända till dödsrikets djup;
den förtär jorden med dess gröda
och förbränner bergens grundvalar.
23. Jag skall hopa olyckor över dem,
alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.
24. De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd,
av farsoter som bittert pina;
jag skall sända över dem vilddjurs tänder
och stoftkrälande ormars gift.
25. Ute skall svärdet förgöra deras barn,
och inomhus skall förskräckelsen göra det:
ynglingar såväl som jungfrur,
spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
26. Jag skulle säga: ’Jag vill blåsa bort dem,
göra slut på deras åminnelse bland människor’,
27. om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse,
att deras ovänner skulle misstyda det,
att de skulle säga: ’Vår hand var så stark,
det var icke HERREN som gjorde allt detta.’»

28. Ty ett rådlöst folk äro de,
och förstånd finnes icke i dem.
29. Vore de visa, så skulle de begripa detta,
de skulle första vilket slut de måste få.
30. Huru kunde en jaga tusen framför sig
och två driva tiotusen på flykten,
om icke deras klippa hade sålt dem,
och om icke HERREN hade prisgivit dem?
31. Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa;
våra fiender kunna själva döma därom.
32. Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott,
det stammar från Gomorras fält;
deras druvor äro giftiga druvor,
deras klasar hava bitter smak.
33. Deras vin är drakars etter,
huggormars gruvligaste gift.

34. Ja, sådant ligger förvarat hos mig,
förseglat i mina förrådshus.
35. Min är hämnden och vedergällningen,
sparad till den tid då deras fot skall vackla.
Ty nära är deras ofärds dag,
och vad dem väntar kommer med hast.
36. Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk,
och över sina tjänare skall han förbarma sig,
när han ser att deras kraft är borta,
och att det är ute med alla och envar.
37. Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar,
klippan till vilken de togo sin tillflykt?
38. Var äro de som åto deras slaktoffers fett
och drucko deras drickoffers vin?
Må de stå upp och hjälpa eder,
må de vara edert beskärm.
39. Sen nu att jag allena är det,
och att ingen Gud finnes jämte mig.
Jag dödar, och jag gör levande,
jag har slagit, men jag helar ock.
Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.

40. Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen,
jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:
41. när jag har vässt mitt ljungande svärd
och min hand tager till att skipa rätt,
då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner
och vedergällning av dem som hata mig.
42. Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod,
och mitt svärd skall mätta sig av kött,
av de slagnas och fångnas blod,
av fiendehövdingars huvuden.

43. Jublen, I hedningar, över hans folk,
ty han hämnas sina tjänares blod,
han utkräver hämnd av sina ovänner
och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.

44. Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
inför folket.
45. Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
Israel,
46. sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
47. Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
48. Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
49. »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
åt Israels barn till besittning.
50. Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
Hor och blev samlad till sina fäder;
51. detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
höllen mig helig bland Israels barn.
52. Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»

Kapitel 33 – Moses välsignelse över Israels stammar.
1. Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
före sin död;
2. han sade:
»HERREN kom från Sinai,
och från Seir gick hans sken upp för dem;
man kom fram i glans från berget Paran,
ut ur hopen av mångtusen heliga;
på hans högra sida brann i eld en lag för dem.
3. Ja, han vårdar sig om folken;
folkets heliga äro alla under din hand.
De ligga vid din fot,
de hämta upp av dina ord.

4. Mose gav åt oss en lag,
en arvedel for Jakobs menighet.
5. Och Jesurun fick en konung,
när folkets hövdingar församlades,
Israels stammar allasammans.»

6. »Må Ruben leva och icke dö;
dock blive hans män en ringa hop.

7. Och detta sade han om Juda:
»Hör, o HERRE, Judas röst,
och låt honom komma till sitt folk.
Med sina händer utförde han dess sak;
bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»

8. Och om Levi sade han:
»Dina tummim och dina urim,
de tillhöra din frommes skara,
dem du frestade i Massa,
dem du tvistade med vid Meribas vatten,
9. dem som sade om fader och moder: ’Jag ser dem icke’,
och som icke ville kännas vid sina bröder,
ej heller veta av sina barn.
Ty de aktade på ditt tal,
och ditt förbund höllo de.
10. De lära Jakob dina rätter och Israel din lag,
de bära fram rökverk för din näsa
och heloffer på ditt altare.
11. Välsigna, HERRE, hans kraft,
och låt hans händers verk behaga dig.
Krossa länderna på hans motståndare,
på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»

12. Om Benjamin sade han:
»HERRENS vän är han,
han skall bo i trygghet hos honom,
hos honom som överskygger honom alltid,
och som har sin boning mellan hans höjder.»

13. Och om Josef sade han:
»Välsignat av HERREN vare hans land
med himmelens ädlaste gåvor, med dagg,
med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,
14. med solens ädlaste alster
och månvarvens ädlaste frukter,
15. med de uråldriga bergens yppersta skatter
och de eviga höjdernas ädlaste frukt,
16. med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär,
och med nåd från honom som bodde i busken.
Detta komme över Josefs huvud,
över hans hjässa, furstens bland bröder.
17. Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,
såsom en vildoxes äro hans horn;
med dem stångar han ned alla folk,
ja ock dem som bo vid jordens ändar.
Sådana äro Efraims tiotusenden.
sådana Manasses tusenden.»

18. Och om Sebulon sade han:
»Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
och du, Isaskar, i dina tält.
19. Folk inbjuda de till sitt berg;
där offra de rätta offer.
Ty havens rikedom få de suga,
och de skatter som sanden döljer.»

20. Och om Gad sade han:
»Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad!
Lik en lejoninna har han lägrat sig,
han krossar både arm och hjässa.
21. Han utsåg åt sig förstlingslandet,
ty där var hans härskarlott förvarad.
Dock drog han med bland folkets hövdingar;
HERRENS rätt utförde han
och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»

22. Och om Dan sade han:
»Dan är ett ungt lejon,
som rusar ned från Basan.»

23. Och om Naftali sade han:
»Naftali har fått riklig nåd
och välsignelse till fyllest av HERREN.
Västern och södern tage du i besittning.»

24. Och om Aser sade han:
»Välsignad bland söner vare Aser!
Han blive älskad av sina bröder,
och han doppe sin fot i olja.
25. Av järn och koppar vare dina riglar;
och så länge du lever, må din kraft bestå.»

26. »Ingen är lik Gud, o Jesurun;
till din hjälp far han fram på himmelen
och i sin höghet på skyarna.
27. En tillflykt är han, urtidens Gud,
och härnere råda hans eviga armar.
Han förjagade fienderna för dig,
han sade: Förgör dem.
28. Så fick Israel bo i trygghet,
Jakobs källa vara i ro,
i ett land med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg.
29. Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik?
Du är ett folk som får seger genom HERREN,
genom honom som är din skyddande sköld,
honom som är ditt ärorika svärd.
Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet,
och du skall gå fram över deras höjder.»

Kapitel 34 – Moses död.
1. Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
Pisga, gent emot Jeriko. Och HERREN lät honom se hela landet:
Gilead ända till Dan,
2. och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
land, ända till Västra havet,
3. och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko —
Palmstaden — ända till Soar.
4. Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
har lovat åt Abraham. Isak och Jakob, i det jag sade: ’Åt din
säd skall jag giva det.’ Jag har nu låtit dig se det med dina
ögon, men ditin skall du icke komma.»
5. Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
sagt.
6. Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är.
7. Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.
8. Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose.
9. Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
10. Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte —
11. ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
tjänare och med hela hans land,
12. och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
inför hela Israel.