Kapitel 6 – Mordokais upphöjelse. Hamans sorg.
1. Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta
krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man
föreläste ur den för konungen.
2. Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom
Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid
tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.
3. Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits
Mordokai för detta?» Konungens män, som betjänade honom,
svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.»
4. Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?» Och Haman
hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för
att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den
påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.
5. Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på
gården.» Konungen sade: »Låt honom komma in.»
6. När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man
göra med den man, som konungen vill ära?» Men Haman tänkte i
sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?»
7. Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon,
8. så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har
burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på
vilkens huvud en kunglig krona är fäst;
9. och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens
förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som
konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen
fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: ’Så
gör man med den man, som konungen vill ära.’»
10. Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och
hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som
sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har
sagt.»
11. Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på
Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i
staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som
konungen vill ära.»
12. Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman
skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.
13. Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina
vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans
hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå
tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom,
utan skall komma alldeles till korta för honom.»
14. Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för
att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade
tillrett.

Kapitel 7 – Hamans undergång.
1. Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning
Ester.
2. Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på
andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig
beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av
riket, så skall den uppfyllas.»
3. Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för
dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt
liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.
4. Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och
förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och
trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
sådan, att vi borde besvära konungen därmed.»
5. Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem
är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?»
6. Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman
där.» Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.
7. Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut
i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja
drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade
beslutit hans ofärd.
8. När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från
palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där
Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot
drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått
över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.
9. Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans
hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa
upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant
gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.»
10. Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp
för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.

Kapitel 8 – Judarna få tillåtelse att försvara sig och hämnas på sina fiender.
1. Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans,
judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen,
ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.
2. Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån
Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över
Hamans hus.
3. Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll
ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle
avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade
förehaft mot judarna.
4. Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
stod upp och trädde fram inför konungen
5. och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd
inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är
honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla
de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens
hövdingdömen.
6. Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest
träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se
mina landsmän förgöras?»
7. Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv
har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand
på judarna.
8. Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen
namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens
ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och
beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.»
9. Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på
tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en
skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till
judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i
hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra
tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift
och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med
deras skrift och på deras tungomål.
10. Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros’ namn och beseglade
den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud
till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,
11. att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla
sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och
hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som
angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar
såsom byte skulle givas till plundring,
12. detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros’ hövdingdömen,
nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden
Adar.
13. I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna
skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.
14. Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de
kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet
hade blivit utfärdat i Susans borg.
15. Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av
mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan
jublade och var glad.
16. För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.
17. Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning
och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo
gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo
judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.

Kapitel 9 – Judarnas hämnd. Purimsfesten.
1. På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den
dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då
judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga —
fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina
motståndare övermäktiga —
2. på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung
Ahasveros’ hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte
deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för
dem hade fallit över alla folk.
3. Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och
ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty
förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.
4. Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut
i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och
större.
5. Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland
sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de
ville med sina motståndare.
6. I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.
7. Och Parsandata, Dalefon, Aspata,
8. Porata, Adalja, Aridata,
9. Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,
10. judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men
till plundring räckte de icke ut sin hand.
11. Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i
Susans borg.
12. Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava
judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner;
vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen?
Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är
ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.»
13. Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i
morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter
påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på
pålen.»
14. Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev
utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.
15. och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på
fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra
män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
16. Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen,
församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för
sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina
motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
17. Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde
dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och
glädjedag.
18. De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den
trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den
femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.
19. Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i
landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en
glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor
till varandra av den mat de hava tillagat.
20. Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser
till alla judar i konung Ahasveros’ hövdingdömen, både nära och
fjärran,
21. och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år,
skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,
22. eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för
sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade
blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid.
Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och
glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den
mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.
23. Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra,
det varom Mordokai hade skrivit till dem —
24. detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän,
hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och
hade kastat pur, det är lott, till
att plötsligt överfalla och förgöra dem;
25. varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit
befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som
denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans
eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit
upphängda på pålen.
26. Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter
ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt
som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och
vad som hade vederfarits dem,
27. stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina
efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid,
år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem
och på den för dem bestämda tiden,
28. och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i
var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa
purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras
åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.
29. Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai
uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att
stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om
purim.
30. Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till
alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros’
rike,
31. för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar
på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning
Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva
och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och
övliga klagorop.

32. Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim
stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

Kapitel 10 – Mordokais makt.
1. Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i
havet.
2. Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom
berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde
Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
konungarnas krönika.
3. Ty juden Mordokai var konung Ahasveros’ närmaste man, och han
var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom
han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina
landsmän till deras välfärd.