Kapitel 1 – Konung Ahasveros’ gästabud. Drottning Vastis ohörsamhet och domen över henne.
1. I Ahasveros’ tid — den Ahasveros’ som regerade från Indien ända
till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen —
2. under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i
Susans borg, tilldrog sig följande.
3. I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina
furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och
hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade
inför honom.
4. Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet
och rikedom och sin storhets glans och prakt — under ett hundra
åttio dagar.
5. Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju
dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både
stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till
konungapalatset.
6. Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta
med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare
av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo på ett golv som
var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och
svart sten.
7. Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det
andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes
hos en konung.
8. Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda;
ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle
rätta sig efter vars och ens önskan.
9. Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för
kvinnorna i konung Ahasveros’ kungliga palats.
10. När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet,
befallde han Mehuman, Bisseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar
och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung
Ahasveros,
11. att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona,
inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se
hennes skönhet, ty hon var fager att skåda.
12. Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde
henne det genom hovmännen. Då blev konungen mycket förtörnad.
och hans vrede upptändes.
13. Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens
tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i
lag och rätt kunniga;
14. och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres,
Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som
voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i
riket); han frågade:
15. »Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu
icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?»
16. Memukan svarade inför konungen och furstarna: »Icke mot konungen
allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och
alla folk i alla konung Ahasveros’ hövdingdömen.
17. Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor,
och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna
säga: ’Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning
Vasti inför honom, men hon kom icke.’
18. Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de
få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla
konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer
än nog.
19. Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig
befallning utgå — och må denna upptecknas i Persiens och
Mediens lagar, så att den bliver orygglig — att Vasti icke mer
skall få komma inför konung Ahasveros’ ansikte; och hennes
konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre
än hon.
20. När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela
hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män
tillbörlig ära, både stora och små.»
21. Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde
såsom Memukan hade sagt.
22. Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till
vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess
tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala
sitt folks tungomål.

Kapitel 2 – Ester bliver drottning. Mordokai röjer en sammansvärjning.
1. Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros’ vrede hade lagt
sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad
som var beslutet om henne.
2. Då sade konungens män som betjänade honom: »Må man för konungens
räkning söka upp unga och fagra jungfrur,
3. och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa
män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till
fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman
Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras
beredelse.
4. Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i
Vastis ställe.» Detta tal behagade konungen, och han gjorde så.
5. I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son
till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit;
6. denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som
fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne
fördes bort av Nebukadnessar, konungen i Babel.
7. Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans
farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder. Hon
var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter
hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom
sin egen dotter.
8. Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många
unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades
åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad
åt kvinnovaktaren Hegai.
9. Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför
skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes
beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva
henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne. Och
han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av
fruhuset.
10. Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty
Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom.
11. Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till
fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad
som vederfors henne.
12. Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av
de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med
henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om
kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex
månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor
och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse),
13. när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med
sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde.
14. Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om
morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och
överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över
bihustrurna. Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om
icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon
uttryckligen blev kallad till honom.
15. Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter
till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne
till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens
hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till. Och Ester fann
nåd för allas ögon, som sågo henne.
16. Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i
tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår.
17. Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och
hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra
jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud
och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.
18. Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och
tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade
skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom
det hövdes en konung.
19. När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och
Mordokai satt i konungens port
20. (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om
sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais
befallning, likasom när hon var under hans vård),
21. vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port,
blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som
höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och
sökte tillfälle att bära hand på honom.
22. Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning
Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais
vägnar.
23. Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda
upphängda på trä. Och detta upptecknades i krönikan, för
konungen.

Kapitel 3 – Hamans onda anslag mot judarna.
1. En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman,
Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen
bland alla de furstar som voro hos honom.
2. Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä
och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom.
Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
3. Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till
Mordokai: »Varför överträder du konungens bud?»
4. Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han
lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om
Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för
dem att han var en jude.
5. När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för
honom, uppfylldes han med vrede.
6. Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på
Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai
var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos
i Ahasveros’ hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän.
7. I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros’ tolfte
regeringsår, kastades pur, det är
lott, inför Haman om var särskild dag och var
särskild månad intill tolfte månaden, det är månaden Adar.
8. Och Haman sade till konung Ahasveros: »Här finnes ett folk som
bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes
alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och
de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen
värdigt att låta dem vara.
9. Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas,
att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag
då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i
konungens skattkamrar.»
10. Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten
Haman, Hammedatas son, judarnas ovän.
11. Därefter sade konungen till Haman: »Silvret vare dig skänkt, och
med folket må du göra såsom du finner för gott.»
12. Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen
i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman
ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna
över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de
särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till
vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros’ namn utfärdades
skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
13. Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens
hövdingdömen, att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna,
både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma
dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är
månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas
till plundring.
14. I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle
vara redo den dagen.
15. Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast
åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. Men
konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att
bestörtning rådde i staden Susan.

Kapitel 4 – Mordokais och judarnas bedrövelse. Budskapen till Ester och Esters svar.
1. När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder
sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i
staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
2. Och han begav sig till konungens port och stannade framför den,
ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i
sorgdräkt.
3. Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom
blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade,
ja, de flesta satte sig i säck och aska.
4. När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta
för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon
skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom
i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
5. Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen
hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till
Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han
gjorde så.
6. När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden
framför konungens port,
7. berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och
uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga
upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra
judarna.
8. Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i
Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att
han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga
henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och
söka nåd hos honom för sitt folk.
9. Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
10. Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
11. »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen
veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till
konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för
var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen
räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han
får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att
komma till konungen.»
12. När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
13. sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke
att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du
är i konungens hus.
14. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp
och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och
din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för
en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?»
15. Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
16. »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen
fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre
dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock
sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän
det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.»
17. Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade
bjudit honom.

Kapitel 5 – Esters gästabud för konungen och Haman. Hamans högmod och förtrytelse.
1. På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde
in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva
konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga
palatset, mitt emot palatsets dörr.
2. När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd
för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene
spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid
ändan av spiran.
3. Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester,
och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så
skall den beviljas dig.»
4. Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte
Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för
honom.»
5. Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må
ske, som Ester har begärt.» Så kommo då konungen och Haman till
gästabudet, som Ester hade tillrett.
6. Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön?
Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock
hälften av riket, så skall den uppfyllas.»
7. Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är:
8. om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes
konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må
konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill
tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har
befallt.»
9. Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men
när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede
mot Mordokai.
10. Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät
hämta sina vänner och sin hustru Seres.
11. Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om
sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit
honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de
andra furstarna och konungens övriga tjänare.
12. Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester
låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud,
som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till
henne, jämte konungen.
13. Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge
jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.»
14. Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt
resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen,
att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med
konungen till gästabudet.» Detta behagade Haman, och han lät
resa upp pålen.