Kapitel 11 – Jefta. Hans seger och löfte. Hans dotter.

1. Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till
en sköka; och Jeftas fader var Gilead.

2. Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans
hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till
honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son
till en kvinna som icke är hans hustru.»

3. Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet
Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg
med honom.

4. Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.

5. Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste
i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.

6. Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi
strida mot Ammons barn.»

7. Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och
drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I
ären i nöd, komma till mig?»

8. De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu
kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot
Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads
inbyggare.»

9. Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka
för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,
så vill jag ock sedan vara eder hövding.»

10. Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal.
Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»

11. Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom
till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför
HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.

12. Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät
säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot
mig och angripit mitt land?»

13. Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog
upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till
Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»

14. Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung

15. och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit
något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.

16. Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom
öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,

17. skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: ’Låt
mig tåga genom ditt land.’ Men konungen i Edom hörde icke därpå.
De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke
heller Då stannade Israel i Kades.

18. Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och
Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på
andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är
Moabs gräns.

19. Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung,
konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: ’Låt oss
genom ditt land tåga dit vi skola.’

20. Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt
land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i
Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.

21. Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels
hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas
land, ty dessa bodde då i detta land.

22. De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok,
och från öknen ända till Jordan.

23. Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt
folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!

24. Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det
tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,
fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.

25. Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons
konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med
Israel eller giva sig i strid med dem.

26. När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande
orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda
sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke
tagit detta ifrån oss?

27. Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då
du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan
Israels barn och Ammons barn.»

28. Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom
genom sändebuden.

29. Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och
Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i
Gilead tågade han fram mot Ammons barn.

30. Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
Ammons barn i min hand,

31. så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut
emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,
det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till
brännoffer.»

32. Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;
och HERREN gav dem i hans hand.

33. Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog
landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och
ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under
Israels barn.

34. När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans
dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda
barn, han hade utom henne varken son eller dotter.

35. I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och
ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till
jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun
inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord
tillbaka.»

36. Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför
HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu
har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»

37. Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min
begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på
bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.

38. Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att
vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor
och begrät sin jungfrudom på bergen.

39. Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han
förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade
icke känt någon man.

40. Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter
år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under
fyra dagar vart år.

Kapitel 12 – Efraimiternas knot och nederlag. Jeftas död. Ibsan, Elon och Abdon.
1. Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade
till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn
utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna
upp ditt hus jämte dig själv i eld.

2. Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med
Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke
frälsa mig ur deras hand.

3. Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min
själ i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN
gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig
till att strida emot mig?»

4. Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med
Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen
sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,
varken Efraim eller Manasse.»

5. Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för
efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:
»Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en
efraimit?» Om han då svarade nej,

6. så sade de till honom: »Säg ’schibbolet’.» Sade han då
»sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala
ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid
vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället
fyrtiotvå tusen efraimiter.

7. Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen
Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.

8. Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel.

9. Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han
fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner
utifrån. Och han var domare i Israel i sju år.

10. Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.

11. Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var
han domare i Israel.

12. Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i
Sebulons land.

13. Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.

14. Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida
på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år.

15. Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i
Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

Kapitel 13 – Simsons födelse.
1. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav
HERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.

2. I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;
hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.

3. Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till
henne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du
skall bliva havande och föda en son.

4. Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka
drycker ej heller äter något orent.

5. Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud
ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir
allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att
frälsa Israel ur filistéernas hand.»

6. Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »En
gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket
fruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt
namn lät han mig icke veta.

7. Och han sade till mig: ’Se, du skall bliva havande och föda en
son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något
orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända
till sin död.’»

8. Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannen
som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss
huru vi skola göra med gossen som skall födas.»

9. Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,
när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var
hos henne.

10. Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;
hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har
uppenbarat sig för mig.»

11. Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom till
mannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade med
min hustru?» Han svarade: »Ja.»

12. Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad är
då att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?»

13. HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig till
vara för allt varom jag har talat med henne.

14. Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller
starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något
orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»

15. Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar,
så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»

16. Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar,
skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett
brännoffer, så offra detta åt HERREN.» Ty Manoa förstod icke att
det var HERRENS ängel.

17. Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn? Säg oss
det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i
fullbordan.»

18. HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mitt
namn? Det är alltför underbart.»

19. Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp
den på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske i
Manoas och hans hustrus åsyn.

20. När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen
HERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hans
hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte

21. Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans
hustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.

22. Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vi
hava sett Gud.»

23. Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss,
så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av
vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han
nu låtit oss höra sådant.»

24. Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;
och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.

25. Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i
Dans läger, mellan Sorga och Estaol.

Kapitel 14 – Simsons bröllop och hans gåta.
1. När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se
en kvinna, en av filistéernas döttrar.

2. Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och
moder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en av
filistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»

3. Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinna
bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du
vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna
filistéerna?» Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, ty
hon behagar mig.»

4. Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,
som sökte sak med filistéerna. På den tiden rådde nämligen
filistéerna över Israel.

5. Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just
som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt
lejon rytande emot honom.

6. Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,
såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade
någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och
moder vad han hade gjort.

7. När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade
Simson.

8. En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek
då av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i
lejonets kropp se en bisvärm med honung.

9. Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan
han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och
de åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets
kropp han hade skrapat honungen.

10. När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett
gästabud, ty så plägade de unga männen göra.

11. Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,
som skulle vara hos honom.

12. Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om I
under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och
gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor
och trettio högtidsdräkter.

13. Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig
trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.» De sade
till honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»

14. Då sade han till dem:
»Från storätaren utgick ätbart,
från den grymme kom sötma.»

Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.

15. På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din man
till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp
dig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hit
för att utarma oss?»

16. Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatar
mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina
landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.»
Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder har
jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»

17. Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo
gästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,
eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på
gåtan åt sina landsmän.

18. Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i
staden det svaret:
»Vad är sötare än honung,
och vad är grymmare än ett lejon?»

Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, så
haden I icke gissat min gåta.»

19. Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon
och slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav
högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Och
hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders
hus.

20. Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som
han hade haft till sin särskilda följesven.

Kapitel 15 – Simson och de tre hundra rävarna. Hans bedrift med åsnekäken.
1. En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka
sin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: »Låt
mig gå in till min hustru i kammaren.» Men hennes fader ville
icke tillstädja honom att gå in;

2. hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hat
till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Men
hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i
stället för den andra.»

3. Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emot
filistéerna, om jag gör dem något ont.»

4. Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han
facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte
in en fackla mitt emellan de två svansarna.

5. Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på
filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och
oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.

6. Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo
de det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att denne
tog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.» Då drogo
filistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i
eld.

7. Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jag
sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»

8. Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå
eller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan
vid Etam.

9. Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde
sig i Lehi.

10. Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?» De
svarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att
göra mot honom såsom han har gjort mot oss.»

11. Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam
och sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss;
huru har du då kunnat göra så mot oss?» Han svarade dem: »Såsom
de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»

12. De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig och
sedan lämna dig i filistéernas hand.» Simson sade till dem: »Så
given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»

13. De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan
lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.» Så bundo de
honom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.

14. När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emot
honom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans
armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden
likasom smälte bort ifrån hans händer.

15. Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han
räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen
män.

16. Sedan sade Simson:
»Med åsnekäken slog jag
en skara, ja, två;
med åsnekäken slog jag
tusen man.»

17. När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man
kallade den platsen Ramat-Lehi.

18. Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN
och sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna stora
seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de
oomskurnas hand!»

19. Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut
vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och
han fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandes
källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag.

20. Och han var domare i Israel under filistéernas tid, i tjugu år.