Kapitel 21 – Treårig hungersnöd. Försoning för Sauls blodsdåd mot gibeoniterna. Strider med filistéerna.
1. Men under Davids tid uppstod en hungersnöd, som varade oavbrutet
i tre år; då sökte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: »För
Sauls och hans blodbefläckade hus’ skull sker detta, därför att
han dödade gibeoniterna.
>4 Mos. 27,21.
2. Då kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem.
Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av
amoréerna och fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade
Saul, i sin nitälskan för Israels barn och för Juda, försökt att
nedgöra dem.
>Jos. 9,15, 19.
3. David sade nu till gibeoniterna: »Vad skall jag göra för eder,
och varmed skall jag bringa försoning, så att I välsignen
HERRENS arvedel?»
4. Gibeoniterna svarade honom: »Vi fordra icke silver och guld av
Saul och hans hus, ej heller hava vi rätt att döda någon man i
Israel.» Han frågade: »Vad begären I då att jag skall göra för
eder?»
5. De svarade konungen: »Den man som ville förgöra oss, och som
stämplade mot oss, för att vi skulle bliva utrotade och icke mer
hava bestånd någonstädes inom Israels land,
6. av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi få upphänga
dem för HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.» Konungen sade:
»Jag skall utlämna dem.»
>4 Mos. 25,4.
7. Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, för den
ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit
varandra.
>1 Sam. 18,3 f. 20,15 f., 23, 42. 23,18.
8. Däremot tog konungen de två söner, Armoni och Mefiboset, som
Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, och de fem söner som
Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais
son
>1 Sam. 18,19. 2 Sam. 3,7.
9. och överlämnade dem åt gibeoniterna, och dessa upphängde dem på
berget inför HERREN, så att de omkommo, alla sju på en gång. Och
det var under de första skördedagarna, när kornskörden begynte,
som de blevo dödade.
10. Då tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdräkt och hade den till sitt
läger ovanpå klippan från det att skörden begynte, ända till
dess att vattnet strömmade ned över dem från himmelen; och hon
tillstadde icke himmelens fåglar att slå ned på dem om dagen, ej
heller markens vilda djur att göra det om natten.

11. När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls
bihustru, hade gjort
12. begav sig David åstad och hämtade Sauls och hans son Jonatans
ben från borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade nämligen i
hemlighet tagit deras kroppar bort ifrån den öppna platsen i
Bet-San, där filistéerna hade hängt upp dem, när filistéerna
slogo Saul på Gilboa.
>1 Sam. 31,11 f.
13. Och då han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp
därifrån, samlade man ock ihop de upphängdas ben.
14. Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins
land, i Sela, i hans fader Kis’ grav; man gjorde allt vad
konungen hade bjudit. Och därefter hörde Gud landets bön.
>Jos. 18,28.

15. Åter uppstod krig mellan filistéerna och Israel. Och David drog
ned med sina tjänare, och de stridde mot filistéerna. Men David
blev trött;
16. och Jisbo-Benob, en av rafaéernas avkomlingar, vilkens lans
vägde tre hundra siklar koppar, och som var iklädd en ny
rustning, tänkte då döda David.
17. Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjälp och slog filistéen
till döds. Då besvuro Davids män honom att han icke mer skulle
draga ut med dem i striden, så att han icke utsläckte Israels
lampa.
>2 Sam. 18,3. 1 Kon. 11,36. 15,4. 2 Kon. 8,19 Ps. 132,17. Ords. 13,9.
18. Därefter stod åter en strid med filistéerna vid Gob; husatiten
Sibbekai slog då ned Saf, en av rafaéernas avkomlingar.
>1 Krön. 20,4.

19. Åter stod en strid med filistéerna vid Gob; Elhanan,
Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog då ned gatiten Goljat, som
hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom.
>1 Sam. 17,7. 1 Krön. 20,5.
20. Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
fingrar på var hand och sex tår på var fot, eller tillsammans
tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna.
21. Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
Simeai, Davids broder.
>1 Sam. 16,9. 2 Sam. 13,3. 1 Krön. 2,13.

22. Dessa fyra voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.

Kapitel 22 – David prisar Herrens frälsande segerkraft.
1. Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade
räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
>Ps. 18,1 f.
2. Han sade:

HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
>5 Mos. 32,4
3. Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och min tillflykt,
min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
>Ps. 3,4. 144,2. Luk. 1,69. Hebr. 2,13.
4. HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
och från mina fiender bliver jag frälst.
>Ps. 146,2.

5. Ty dödens bränningar omvärvde mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig,
>Ps. 55,5.
6. dödsrikets band omslöto mig,
dödens snaror föllo över mig.
>Ps. 116,3.
7. Men jag åkallade HERREN i min nöd,
ja, jag gick med min åkallan till min Gud.
Och han hörde från sin himmelska boning min röst,
och mitt rop kom till hans öron.
>Ps. 3,5. Jon. 2,3 f.

8. Då skalv jorden och bävade,
himmelens grundvalar darrade;
de skakades, ty hans vrede var upptänd.
>Ps. 68,9.
9. Rök steg upp från hans näsa
och förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
>2 Mos. 19,18. 24.17. 5 Mos. 4,24. 32,22.
10. Och han sänkte himmelen och for ned
och töcken var under hans fötter.

11. Han for på keruben och flög,
han sågs komma på vindens vingar
>PS. 99,1. 104,3. Hes. 9,3.
12. Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom:
vattenhopar, tjocka moln.
>Ps. 97,2. Jes. 45,15. 50,3
13. Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.

14. HERREN dundrade från himmelen
den Högste lät höra sin röst.
>Ps. 29,3.
15. Han sköt pilar och förskingrade dem,
ljungeld och förvirrade dem.
>1 Sam. 7,10. Ps. 148,8.
16. Havets bäddar kommo i dagen,
jordens grundvalar blottades,
för HERRENS näpst,
för hans vredes stormvind.

17. Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
>Ps. 32,6. 69,2 f. 144,7.
18. Han räddade mig från min starke fiende,
från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
>1 Sam. 23,1 f.
19. De överföllo mig på min olyckas dag,
men HERREN blev mitt stöd.
20. Han förde mig ut på rymlig plats
han räddade mig, ty han hade behag till mig.

21. HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
efter mina händers renhet vedergäller han mig.
>Job 22,30. Ps. 17,1.
22. Ty jag höll mig på HERRENS vägar
och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23. nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
och från hans stadgar vek jag icke av.
24. Så var jag ostrafflig för honom
och tog mig till vara för missgärning.
>1 Kon. 14,8. 15,5.

25. Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
efter min renhet inför hans ögon.
>1 Sam. 26,23 f.
26. Mot den fromme bevisar du dig from,
mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
27. Mot den rene bevisar du dig ren,
men mot den vrånge bevisar du dig avog.
>3 Mos. 26,23 f. Ords. 3,34. Hes. 7,27.
28. och du frälsar ett betryckt folk,
men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
>Dan. 4,34. Luk. 1,51 f.

29. Ja, du, HERRE, är min lampa;
ty HERREN gör mitt mörker ljust.
>Ps. 112,4.
30. Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,
med min Gud stormar jag murar.
>Ps. 60,14. Fil. 4,13.
31. Guds väg är ostrafflig,
HERRENS tal är luttrat.
En sköld är han för alla
som taga sin tillflykt till honom.
>Ps. 12,7. Ords. 30,5.

32. Ty vem är Gud förutom HERREN,
och vem är en klippa förutom vår Gud?
>5 Mos. 4,35. 32,39. 1 Sam. 2,2. Jes. 43,11. 44,6, 8.
33. Gud, du som var mitt starka värn
och ledde den ostrafflige på hans väg,
34. du som gjorde hans fötter såsom hindens
och ställde mig på mina höjder,
>Hab. 3,19.
35. du som lärde mina händer att strida
och mina armar att spänna kopparbågen!
>Ps. 144,1.

36. Du gav mig din frälsnings sköld
och din bönhörelse gjorde mig stor,
37. du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
och mina fötter vacklade icke.
>Ps. 17,5. 31,9.
38. Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem;
jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39. Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem,
så att de icke mer reste sig;
de föllo under mina fötter.

40. Du omgjordade mig med kraft till striden,
du böjde mina motståndare under mig.
41. Mina fiender drev du på flykten för mig,
dem som hatade mig förgjorde jag.
42. De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste;
efter HERREN, men han svarade dem icke.
>Joh. 9,31.
43. Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden,
jag krossade och förtrampade dem
såsom orenlighet på gatan.

44. Du räddade mig ur mitt folks strider,
du bevarade mig till ett huvud över hedningar;
folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45. Främlingar visade mig underdånighet;
vid blotta ryktet hörsammade de mig.
>5 Mos 33,29.
46. Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.

47. HERREN lever! Lovad vare min klippa,
upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
48. Gud, som har givit mig hämnd
och lagt folken under mig;
49. du som har fört mig ut från mina fiender
och upphöjt mig över mina motståndare,
räddat mig från våldets man!
50. Fördenskull vill jag tacka dig,
HERRE, bland hedningarna,
och lovsjunga ditt namn.
>Rom. 15,9.
51. Ty du giver din konung stor seger
och gör nåd mot din smorde,
mot David och hans säd till evig tid.
>2 Sam. 7,8 f.

Kapitel 23 – Davids sista ord. Förteckning på hans hjältar.
1. Dessa voro Davids sista ord:

Så säger David, Isais son,
så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige sångare:
2. HERRENS Ande har talat genom mig,
och hans ord är på min tunga;
>Matt. 22,43. Apg. 1,16.
3. Israels Gud har så sagt,
Israels klippa har så talat till mig:
»Den som råder över människorna rätt,
den som råder i Guds fruktan,
4. han är lik morgonens ljus,
när solen går upp,
en morgon utan moln,
då jorden grönskar
genom solsken efter regn.
>Job 22,28. Ps. 97,11.

5. Ja, är det icke så
med mitt hus inför Gud?
Han har ju upprättat med mig
ett evigt förbund,
i allo stadgat och betryggat.
Ja, visst skall han låta
all frälsning och glädje
växa upp åt mig.
>2 Sam. 7,12 f.

6. Men de onda äro allasammans
lika bortkastade törnen,
som man ej vill taga i med handen.
7. Och måste man röra vid dem,
så rustar man sig
med järn och med spjutskaft,
och bränner sedan upp dem
i eld på stället.

8. Dessa äro namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en
takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång.
>1 Krön. 11,10 f.
9. Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en
ahoait. Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de
blevo smädade av filistéerna, som där hade församlat sig till
strid; Israels män drogo sig då tillbaka.
>1 Krön. 27,4.
10. Men han höll stånd och högg in på filistéerna, till dess att
hans hand blev så trött att den var såsom faststelnad vid
svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen. Sedan
hade folket allenast att vända om och följa med honom för att
plundra.
11. Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång
hade filistéerna församlat sig, så att de utgjorde en hel
skara. Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter. Och
folket flydde för filistéerna.
12. Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
slog filistéerna; och HERREN beredde så en stor seger.

13. En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo
vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara
filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
>1 Sam. 22,1. 2 Sam. 5,18.
14. Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
fanns i Bet-Lehem.
15. Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
16. Då bröto de tre hjältarna sig igenom filistéernas läger och
hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det
och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt
ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.
17. Han sade nämligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta!
Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för
sina liv?» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de
tre hjältarna gjort.

18. Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre
andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade
blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.
19. Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal,
och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom
han dock icke.
20. Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
lejonet i brunnen.
21. Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att
skåda. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned
mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet
ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut.
22. Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett
stort namn bland de tre hjältarna.
23. Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre
första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.

24. Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son,
från Bet-Lehem;
>1 Krön. 27,7.
25. haroditen Samma; haroditen Elika;
26. peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes’ son;
>1 Krön. 27,9 f.
27. anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;
28. ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;
>1 Krön. 27,13
29. netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i
Benjamins barns stam;
30. Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas’ dalar;
>1 Krön. 27,14.
31. arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;
32. saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;
33. harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;
34. Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam,
Ahitofels son;
>2 Sam. 15,12.
35. Hesro från Karmel; arabiten Paarai;
36. Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani;
37. ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab,
Serujas son;
38. jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
39. hetiten Uria.

Tillsammans utgjorde de trettiosju.
>2 Sam. 11,3, 6 f.

Kapitel 24 – Folkräkning. Pest. Altaret på Araunas tröskplats.
1. Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han
uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och
Juda.»
>1 Krön. 21,1 f.
2. Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: »Far
igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och
anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor
folkmängden är.»
>2 Mos. 30,12 f. Dom. 20,1.
3. Joab svarade konungen: »Må HERREN, din Gud, föröka detta folk
hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få
se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fått
lust till sådant?»
4. Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens
andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän
ut i konungens tjänst för att anställa folkräkning i Israel.

5. Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra
sidan om staden i Gads dal, och åt Jaeser till.
>5 Mos. 2,36. Jos. 13,16.
6. Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo
de till Dan-Jaan och så runt omkring till Sidon.
7. Därefter kommo de till Tyrus’ befästningar och till hivéernas
och kananéernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i
Juda sydland.
8. Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter
nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem.
9. Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen
utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara,
svärdbeväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.
>1 Krön. 27,24.

10. Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna
folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i
vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares
missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.»
>2 Sam. 12,13.
11. Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till
profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:
>1 Sam. 9,9. 22,5.
12. »Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger
jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall
göra dig.»
13. Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han
sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju år skall
komma i ditt land? Eller att du i tre månader skall nödgas fly
för dina ovänner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre
dagar skall hemsöka ditt land? Betänk nu och eftersinna vilket
svar jag skall giva honom som har sänt mig.»
>Jer. 29,17. Hes 6,11 f.
14. David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt oss då falla i
HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är stor; i människohand vill
jag icke falla.»
>Syr. 2,18.

15. Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den
bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till
Beer-Seba, sjuttio tusen män.
16. Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att
fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln,
folkets fördärvare: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.» Och
HERRENS ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.
>2 Mos. 12,23.
17. Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till
HERREN så: »Det är ju jag som har syndat, det är jag som har
gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? Må din
hand vända sig mot mig och min faders hus.»
>4 Mos 16,22.
18. Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »Gå åstad
och res ett altare åt HERREN på jebuséen Araunas tröskplats.»
19. Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit.
20. När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans
tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden
på sitt ansikte för konungen.
21. Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin
tjänare?» David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och
där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra
bland folket.»
22. Då sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt
offer vad honom täckes. Se här äro fäkreaturen till brännoffer,
och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved.
23. Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen.» Och Arauna
sade ytterligare till konungen: »Må HERREN, din Gud, vara dig
nådig.»
24. Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för
ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud,
brännoffer som jag har fått för intet.» Och David köpte
tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver.
25. Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och
hemsökelsen upphörde bland Israel.
>1 Krön. 22,1. 2 Krön. 3,1.