Kapitel 1 – Budskapet om Sauls död. Davids klagosång över Saul och Jonatan.
1. Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över
Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i
Siklag,
>1 Sam. 30,17 f., 26.
2. då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger,
med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han
kom in till David, föll han ned till jorden och bugade
sig.
>Jos.7,6. 1 Sam. 4,12.
3. David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
»Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»
4. Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han
svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava
också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»
5. David frågade den unge mannen som berättade detta för honom:
»Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»
6. Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom
svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där
fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar
och ryttare ansatte honom.
>1 Sam. 31,1 f.
7. När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och
jag svarade: ’Här är jag.’
8. Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag
var en amalekit.
9. Sedan sade han till mig: ’Träd fram hit till mig och giv mig
dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet
ännu alltjämt är kvar i mig.’
10. Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju
att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog
diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på
hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»
11. Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock
alla de män som voro där med honom.
12. Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen
för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och
för Israels hus’ skull, därför att de hade fallit för svärd.
13. Och David frågade den unge mannen som hade framfört
underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag
är son till en amalekit som lever här såsom främling.»
14. David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att
uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»
>1 Sam. 24,7. 26,11. Ps. 105,15.
15. Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt
ned honom.» Och han slog honom till döds.
16. Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty
din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: ’Jag har
dödat HERRENS smorde.’»

17. Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son
Jonatan,
18. och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den
är upptecknad i »Den redliges bok»:
>Jos. 10,13.

19. »Din härlighet, Israel,
ligger slagen på dina höjder.
Huru hava icke hjältarna fallit!
>1 Mack. 9 21.

20. Förkunnen det icke i Gat,
bebåden det ej på Askelons gator,
för att filistéernas döttrar icke må glädja sig,
de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
>Mik. 1,10.

21. I Gilboa berg,
på eder må ej falla
dagg eller regn,
ej ses offergärdsskördar.
Ty hjältarnas sköld
blev där till smälek,
Sauls sköld,
ej sedan smord med olja.

22. Från slagnas blod,
från hjältars hull
vek Jonatans båge
icke tillbaka,
vände Sauls svärd
ej omättat åter.
>1 Sam. 14,6 f., 47 f.

23. Saul och Jonatan,
så kära och ljuvliga
för varandra i livet,
de blevo ej heller
skilda i döden,
de två, som voro snabbare än örnar,
starka mer än lejon.

24. Israels döttrar,
gråten över Saul,
över honom som klädde eder
i scharlakan och praktskrud
och prydde edra kläder
med gyllene smycken.

25. Huru hava icke hjältarna
fallit i striden!
Jonatan ligger slagen
på dina höjder.

26. Jag sörjer över dig,
du min broder Jonatan;
mycket ljuvlig var du mig.
Dyrbar var mig din kärlek,
mer än kvinnokärlek.
>1 Sam. 18,3. 19,1.

27. Huru hava icke hjältarna fallit,
de båda stridssvärden förgåtts!»

Kapitel 2 – David konung över Juda. Is-Boset konung över Israel. Krig mellan dem. Asael dödad av Abner.
1. Därefter frågade David HERREN: »Skall jag draga upp till någon
av Juda städer?» HERREN svarade honom: »Drag upp.» Då frågade
David: »Vart skall jag draga upp?», Han svarade: »Till Hebron.»
>1 Sam 23.2 f. 30,7 f.
2. Så drog då David ditupp jämte sina båda hustrur, Ahinoam från
Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
>1 Sam. 25,40 f. 27,3.
3. David lät ock sina män draga ditupp, var och en med sitt
husfolk; och de bosatte sig i Hebrons städer.
>Jos. 21,11.
4. Dit kommo nu Juda män och smorde David till konung över Juda
hus.

När man berättade för David att det var männen i Jabes i Gilead
som hade begravit Saul,
>1 Sam. 31,13.
5. skickade David sändebud till männen i Jabes i Gilead och lät
säga till dem: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
bevisat eder herre Saul den barmhärtighetstjänsten att begrava
honom!
6. Så må nu ock HERREN bevisa barmhärtighet och trofasthet mot
eder. Själv vill jag också göra eder gott, därför att I haven
gjort detta.
7. Varen alltså nu vid gott mod och oförskräckta, fastän eder herre
Saul är död; det är nu jag som av Juda hus har blivit smord till
konung över dem.»

8. Men Abner, Ners son, Sauls härhövitsman, tog Sauls son Is-Boset
och förde honom över till Mahanaim
>1 Sam. 14,50.
9. och gjorde honom till konung i Gilead och asuréernas land och
Jisreel, så ock över Efraim, Benjamin och hela det övriga
Israel.
10. Sauls son Is-Boset var fyrtio år gammal, när han blev konung
över Israel, och han regerade i två år. Allenast Juda hus höll
sig till David.
11. Den tid David var konung i Hebron över Juda hus utgjorde
sammanräknat sju år och sex månader.
>2 Sam. 5,5.

12. Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifrån
Mahanaim till Gibeon.
13. Joab, Serujas son, och Davids folk drogo också ut; och de mötte
varandra vid Gibeons damm. Där stannade de på var sin sida om
dammen.
>1 Krön. 2,16.
14. Och Abner sade till Joab: »Må vi låta några unga män stå upp och
utföra en krigslek i vår åsyn.» Joab svarade: »Må så ske.»
15. Då stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv för Benjamin
och för Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk.
16. Och de fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på
varandra och föllo så allasammans därför blev detta ställe
kallat Helkat-Hassurim[1] vid Gibeon.

17. Sedan begynte en mycket hård strid på den dagen; men Abner och
Israels män blevo slagna av Davids folk.
18. Nu funnos där tre söner till Seruja: Joab, Abisai och Asael. Och
Asael var snabbfotad såsom en gasell på fältet.
19. Och Asael förföljde Abner, utan att vika undan vare sig till
höger eller till vänster från Abner.
20. Då vände Abner sig om och sade: »Är det du, Asael?» Han svarade:
»Ja.»
21. Då sade Abner till honom: »Vänd dig åt annat håll, åt höger
eller åt vänster. Angrip någon av de yngre och försök att taga
hans rustning.» Men Asael ville icke låta honom vara.
22. Då sade Abner ännu en gång till Asael: »Låt mig vara. Du vill
väl icke att jag skall slå dig till jorden? Huru skulle jag
sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?»
23. När han ändå icke ville låta honom vara, gav Abner honom med
bakändan av sitt spjut en stöt i underlivet, så att spjutet gick
ut baktill; och han föll ned där och dog på stället. Och var och
en som kom till platsen där Asael hade fallit ned och dött
stannade där.
>2 Sam. 3,27, 30. 20,12.

24. Och Joab och Abisai förföljde Abner. Men när solen hade gått ned
och de hade kommit till Ammahöjden, som ligger gent emot Gia, åt
Gibeons öken till,
25. då samlade sig Benjamins barn tillhopa bakom Abner, så att de
utgjorde en sluten skara, och intogo en ställning på toppen av
en och samma höjd.
26. Och Abner ropade till Joab och sade: »Skall då svärdet få
oavlåtligen frossa? Förstår du icke att detta måste leda till
ett bittert slut?» Huru länge tänker du dröja, innan du befaller
ditt folk att upphöra med att förfölja sina bröder?»
27. Joab svarade: »Så sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, då
hade folket först i morgon fått draga sig tillbaka och upphöra
att förfölja sina bröder.»
28. Därefter lät Joab stöta i basunen; då stannade allt folket och
förföljde icke mer Israel. Och sedan stridde de icke vidare.

29. Men Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten;
därefter gingo de över Jordan och tågade vidare hela förmiddagen
och kommo så till Mahanaim.
30. Joab åter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upphört
att förfölja Abner; då fattades av Davids folk nitton man utom
Asael.
31. Davids folk hade däremot slagit till döds tre hundra sextio man
av Benjamin och av Abners folk.
32. Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i
Bet-Lehem. Därefter tågade Joab och hans män hela natten och
kommo i dagningen till Hebron.

[1] Betydelsen oviss; möjligen svärdsåkern.

Kapitel 3 – Davids söner. Abner går över till David, men dödas av Joab. David sörjer däröver.
1. Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Därunder
blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt
svagare och svagare.
>1 Sam. 13,14. 15,23, 28.

2. I Hebron föddes söner åt David. hans förstfödde var Amnon, som
han fick med Ahinoam från Jisreel.
>1 Sam. 25,43. 1 Krön. 3,1 f
3. Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten
Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som
var dotter till Talmai, konungen i Gesur.
>1 Sam. 25,42. 27,3
4. Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja,
Abitals son.
5. Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru
Egla. Dessa föddes åt David i Hebron.

6. Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod
Abner kraftigt Sauls hus.
7. Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och
Is-Boset sade till Abner: »Varför har du gått in till min faders
bihustru?»
>2 Sam. 21,8.
8. För dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: »Är jag då
ett hundhuvud från Juda land? Just då jag bevisar barmhärtighet
mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och
icke har låtit dig falla i Davids hand, just då tillvitar du mig
att hava begått en missgärning med denna kvinna.
9. Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke hädanefter
handlar så mot David som HERREN med ed har lovat honom:
10. jag vill göra så, att konungadömet tages ifrån Sauls hus, och
att i stället Davids tron bliver upprest över både Israel och
Juda, från Dan ända till Beer-Seba.»
>Dom. 20,1. 1 Sam. 3 20.
11. Då tordes han icke säga ett ord mer åt Abner, av fruktan för
honom.

12. Men Abner skickade strax sändebud till David och lät säga: »Vem
tillhör landet?», och lät vidare säga: »Slut förbund med mig,
så skall jag bistå dig och göra så, att hela Israel går över
till dig.»
13. Han svarade: »Gott! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak
fordrar jag av dig, nämligen att du icke träder fram inför mitt
ansikte utan att hit medföra Mikal, Sauls dotter, när du kommer
för att träda fram inför mitt ansikte.»
14. Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och
lät säga: »Giv mig åter min hustru Mikal, som jag förvärvade mig
för ett hundra filistéers förhudar.»
>1 Sam. 18,25 f.
15. Då sände Is-Boset åstad och lät taga henne ifrån hennes man,
Paltiel, Lais’ son.
>1 Sam. 25,44.
16. Men hennes man gick med henne och följde henne under beständig
gråt ända till Bahurim. Här sade Abner till honom: »Vänd om och
gå dina färde.» Då vände han om.

17. Och Abner hade underhandlat med de äldste i Israel och sagt:
»Sedan lång tid tillbaka haven I sökt att få David till konung
över eder.
18. Fullborden nu edert uppsåt, ty så har HERREN sagt om David:
Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk Israel
ifrån filistéernas hand och ifrån alla dess fienders hand.»
19. Likaledes talade Abner härom med benjaminiterna. Därefter gick
Abner ock åstad for att tala med David i Hebron om allt vad
Israel och hela Benjamins hus hade funnit lämpligt att svara.
>1 Krön 12,29.
20. När då Abner, åtföljd av tjugu man, kom till David i Hebron,
gjorde David ett gästabud för Abner och hans män.
21. Och Abner sade till David: »Jag vill stå upp och gå åstad och
församla hela Israel till min herre konungen, för att de må
sluta förbund med dig, så att du bliver konung på vad villkor
dig lyster.» Sedan lät David Abner gå, och han drog bort i frid.

22. Just då kommo Davids folk och Joab hem från ett strövtåg och
förde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke längre kvar
hos David i Hebron, ty denne hade låtit honom gå, och han hade
dragit bort i frid.
23. Men när Joab och hela hans här kom hem, berättade man för honom
och sade: »Abner, Ners son, kom till konungen, och denne lät
honom gå, och han drog bort i frid.»
24. Då gick Joab in till konungen och sade: »Vad har du gjort! Då nu
Abner hade kommit till dig, varför lät du då honom gå, så att
han fritt kunde draga sina färde?
25. Du känner väl Abner, Ners son? Han kom hit för att bedraga dig.
Han ville utforska ditt görande och låtande, och utforska allt
vad du förehar.
26. Sedan, när Joab hade gått ut från David, sände han bud efter
Abner, och sändebuden förde denne tillbaka från Bor-Hassira. Men
David visste intet därom.
27. När Abner så hade kommit tillbaka till Hebron, förde Joab honom
avsides till mitten av porten, under förevändning att tala
enskilt med honom; där sårade han honom till döds med en stöt i
underlivet — detta for att hämnas sin broder Asaels blod.
>2 Sam. 2,23. 20,10. 1 Kon. 2,5.
28. När David sedan fick höra detta, sade han: »Jag och mitt
konungadöme äro oskyldiga inför HERREN evinnerligen till Abners,
Ners sons blod.
29. Må det komma över Joabs huvud och över hela hans faders hus; och
må i Joabs hus aldrig fattas män som hava flytning, eller som
äro spetälska, eller som stödja sig på krycka, eller som falla
för svärd, eller som lida brist på bröd.»
>3 Mos 15,2 f. 1 Kon. 2,5 f., 28 f.
30. Så hade nu Joab och hans broder Abisai dräpt Abner, därför att
denne hade dödat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.

31. Och David sade till Joab och allt folket som var med honom:
»Riven sönder edra kläder och höljen eder i sorgdräkt och hållen
dödsklagan efter Abner.» Och konung David gick själv bakom
båren.
32. Så begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gråt vid
Abners grav, och allt folket grät.
33. Och konungen sjöng följande klagosång över Abner:
»Måste då Abner dö en gudlös dåres död?
34. Dina händer voro ju ej bundna,
dina fötter ej slagna i fjättrar.
Du föll såsom man faller för ogärningsmän.»

Då begrät allt folket honom ännu mer.»

35. Och allt folket kom för att förmå David att äta något under
dagens lopp; men David betygade med ed och sade: »Gud straffe
mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat,
förrän solen har gått ned.»
36. När folket hörde detta, behagade det dem alla väl, likasom allt
annat som konungen gjorde behagade allt folket väl.
37. Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del
hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.
38. Och konungen sade till sina tjänare: »I veten nogsamt att en
furste och en stor man i dag har fallit i Israel.
39. Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa
män, Serujas söner, äro starkare än jag. HERREN vedergälle den
som ont gör, efter hans ondska.»
>Ps. 62,13. 125,5.

Kapitel 4 – Is-Boset mördas. Mördarna bestraffas av David.
1. Då nu Sauls son hörde att Abner var död i Hebron, sjönk allt
hans mod, och hela Israel var förskräckt.
2. Men Sauls son hade till hövitsmän för sina strövskaror två män,
av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, söner till
Rimmon från Beerot, av Benjamins barn. Ty också Beerot räknas
till Benjamin;
>Jos. 18,25.
3. men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde där sedan såsom
främlingar, vilket de göra ännu i dag.
>Neh. 11,33.
4. (Också Jonatan, Sauls son, hade lämnat efter sig en son, som nu
var ofärdig i fötterna. Han var nämligen fem år gammal, när
budskapet om Saul och Jonatan kom från Jisreel, och då tog hans
sköterska honom och flydde; men under hennes bråda flykt föll
han omkull och blev därefter halt; och han hette Mefiboset.)
>2 Sam. 9,3 f. 1 Krön. 8,34.
5. Nu gingo beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana åstad och
kommo till Is-Bosets hus, då det var som hetast på dagen, medan
han låg i sin middagssömn.
6. När de så, under förevändning att hämta vete, hade kommit in i
det inre av huset, sårade de honom med en stöt i underlivet;
därefter flydde Rekab och hans broder Baana undan.
7. De kommo alltså in i huset, när han låg på sin vilobädd i
sovkammaren, och sårade honom till döds och höggo huvudet av
honom; därpå togo de hans huvud och färdades genom Hedmarken
hela natten.
8. Och de förde så Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade
till konungen: »Se här är Is-Bosets, Sauls sons, din fiendes,
huvud, hans som stod efter ditt liv. HERREN har i dag givit min
herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande.»

9. Då svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons
söner, och sade till dem: »Så sant HERREN lever, han som har
förlossat mig från all nöd:
>1 Kon. 1,29.
10. den som förkunnade för mig och sade: ’Nu är Saul död’, och som
menade sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och
dräpa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit
budbärarlön;
>2 Sam. 1,15.
11. huru mycket mer skall jag icke då nu, när ogudaktiga män hava
dräpt en oskyldig man i hans eget hus, på hans säng, utkräva
hans blod av eder hand och utrota eder från jorden!»
12. På Davids befallning dräpte hans män dem sedan och höggo av
deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron.
Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i
Hebron.
>2 Sam. 3,32.

Kapitel 5 – David konung över hela Israel. Hans erövring av Jerusalem. Hans vänskap med Hiram. Davids hustrur och söner. Filistéernas anfall och nederlag.
1. Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade
så: »Vi äro ju ditt kött och ben.
>1 Krön. 11,1 f.
2. Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det
du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har
HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du
skall vara en furste över Israel.»
>1 Sam. 25,30. 2 Sam. 7,8. Ps. 78,71.
3. När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför
HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.
>1 Sam. 16,13. 2 Sam. 2,4. 1 Krön. 12,23 f.
4. David var trettio år gammal, när han blev konung, och han
regerade i fyrtio år.
>1 Kon. 2,11. 1 Krön. 29,27 f.
5. I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i
Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och
Juda.
>2 Sam. 2,11. 1 Krön. 3,4.

6. Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuséerna,
som bodde där i landet. De sade då till David: »Hitin kommer du
icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David
icke skall komma hitin.»
>Jos. 15,63. Dom. 1,21.
7. Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.
8. Och David sade på den dagen: »Vemhelst som slår ihjäl en jebusé
och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa
halta och blinda, som David hatar.» Därför plägar man säga:
»Ingen blind och halt må komma in i huset.»
9. Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids
stad. Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och
vidare inåt.
10. Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN,
härskarornas Gud, var med honom.
>2 Sam. 3,1.

11. Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
cederträ, därjämte ock timmermän och stenhuggare; och de byggde
ett hus åt David.
>1 Krön. 14,1 f.
12. Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
Israel, och att han hade upphöjt hans konungadöme, för sitt folk
Israels skull.

13. Och David tog sig ännu flera bihustrur och hustrur från
Jerusalem, sedan han hade kommit från Hebron; och åt David
föddes ännu flera söner och döttrar.
>1 Krön. 3,9.
14. Dessa äro namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem:
Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
>1 Krön. 3,5 f.
15. Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,
16. Elisama, Eljada och Elifelet.

17. Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
konung över Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
David. När David hörde detta, drog han ned till borgen.
18. Och sedan filistéerna hade kommit fram, spridde de sig i
Refaimsdalen.
19. Då frågade David HERREN: »Skall jag draga upp mot filistéerna?
Vill du då giva dem i min hand?» HERREN svarade David: »Drag
upp; ty jag skall giva filistéerna i din hand.
>1 Sam. 23,2. 30,7 f.
20. Och David kom till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade
han: »HERREN har brutit ned[1] mina fiender inför mig, likasom
en vattenflod bryter ned.» Därav fick det stället namnet
Baal-Perasim.
>Jes. 28,21.
21. De lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans
män togo dessa med sig.

22. Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i
Refaimsdalen.
23. När David då frågade HERREN, svarade han: »Du skall icke draga
ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem
från det håll där bakaträden stå.
24. Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar,
skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig
till att slå filistéernas här.»
25. David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog
filistéerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser.