Kapitel 6 – Förnyade löften och uppdrag till Mose. Moses och Arons släkttavla.
1. Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
land.»

2. Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.

3. För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom ’Gud den
Allsmäktige’, men under mitt namn ’HERREN’ var jag icke känd av
dem.

4. Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.

5. Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.

6. Säg därför till Israels barn: ’Jag är HERREN, och jag skall föra
eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
och genom stora straffdomar.

7. Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
från trälarbetet hos egyptierna.

8. Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
eder till besittning. Jag är HERREN.’»

9. Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.

10. Därefter talade HERREN till Mose och sade:

11. »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
Israels barn ut ur sitt land.»

12. Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig — mig som har
oomskurna läppar?»

13. Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
barn skulle föras ut ur Egyptens land.

14. Dessa voro huvudmännen för deras familjer.

Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.

15. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.

16. Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år
gammal.

17. Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.

18. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
blev ett hundra trettiotre år gammal.

19. Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras ättföljd.

20. Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
trettiosju år gammal.

21. Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.

22. Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.

23. Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.

24. Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
koraiternas släkter.

25. Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för
leviternas familjer, efter deras släkter.

26. Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
härskaror.

27. Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig
med Mose och Aron,

28. Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,

29. talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao,
konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»

30. Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
skulle då Farao vilja höra på mig?»

Kapitel 7 – Undret med Moses stav. Vattnets förvandling till blod.
1. Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.

2. Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
sitt land.

3. Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
och under i Egyptens land.

4. Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.

5. Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»

6. Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
dem.

7. Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
talade med Farao.

8. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

9. »När Farao talar till eder och säger: ’Låten oss se något
under’, då skall du säga till Aron: ’Tag din stav och kasta den
inför Farao’, så skall den bliva en stor orm.»

10. Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
den blev en stor orm.

11. Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
hemliga konster:

12. de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
Arons stav uppslukade deras stavar.

13. Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
dem, såsom HERREN hade sagt.

14. Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
han vill icke släppa folket.

15. Gå till Farao i morgon bittida — han går nämligen då ut till
vattnet — och ställ dig i hans väg, på stranden av
Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en
orm.

16. Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
och lät säga dig: ’Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig i öknen.’ Men se, du har hitintills icke velat
höra.

17. Därför säger nu HERREN så: ’Härav skall du förnimma att jag är
HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.

18. Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
ifrån floden.’»

19. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
träkärl och i stenkärl.»

20. Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.

21. Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
över hela Egyptens land.

22. Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
på dem, såsom HERREN hade sagt.

23. Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.

24. Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
dricka.

25. Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
Nilfloden.

Kapitel 8 – Egypten hemsökes med paddor, med mygg och med flugsvärmar.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig.

2. Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
ditt land med paddor.

3. Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
dina bakugnar och baktråg.

4. Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
paddorna stiga upp.»

5. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
paddor stiga upp över Egyptens land.»

6. Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
stego upp och övertäckte Egyptens land.

7. Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
läto paddor stiga upp över Egyptens land.

8. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»

9. Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.

10. Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du
har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
Gud.

11. Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
Nilfloden.»

12. Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till
HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
Farao.

13. Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.

14. Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
landet uppfylldes av stank.

15. Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

16. Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
Egyptens land.»

17. Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av
allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.

18. Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på
människor och boskap.

19. Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos
hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
HERREN hade sagt.

20. Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao — han går nämligen då ut till vattnet — och säg
till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla guds tjänst åt mig.

21. Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
själva marken på vilken de stå.

22. Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.

23. Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»

24. Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
av flugsvärmarna.

25. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
offren åt eder Gud här i landet.»

26. Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.

27. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
vår Gud, såsom han befaller oss.»

28. Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
bort. Bedjen för mig.

29. Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke
mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
offra åt HERREN.

30. Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.

31. Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
att icke en enda fluga blev kvar.

32. Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
folket.

Kapitel 9 – Egypten hemsökes med boskapspest, med bölder och med hagel.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
de kunna hålla gudstjänst åt mig.

2. Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,

3. se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
och får.

4. Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
Israels barn skall dö.»

5. Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
så i landet.»

6. Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;

7. när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var
tillslutet, och han släppte icke folket

8. Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
mot himmelen, inför Faraos ögon,

9. så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
boskap i hela Egyptens land.»

10. Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.

11. Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
egyptier.

12. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.

13. Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

14. Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
att ingen är såsom jag på hela jorden.

15. Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;

16. men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
jorden.

17. Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
släpper dem,

18. se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.

19. Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då
finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
träffas av haglet och bliva dödade.»

20. Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;

21. men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
sin boskap bliva kvar ute på marken.

22. Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»

23. Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
hagel komma över Egyptens land.

24. Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
Egyptens land från den tid det blev befolkat.

25. Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
markens örter och slog sönder alla markens träd.

26. Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
icke.

27. Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är
rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.

28. Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
kvar längre.»

29. Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
HERRENS.

30. Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
HERREN Gud.»

31. Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
linet stod i knopp;

32. men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.

33. Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
strömmade icke mer ned på jorden.

34. Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
han själv såväl som hans tjänare.

35. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.

Kapitel 10 – Egypten hemsökes med gräshoppor och med mörker.
1. Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
göra dessa mina tecken mitt ibland dem,

2. och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
jag är HERREN.»

3. Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla gudstjänst åt mig.

4. Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
låta gräshoppor komma över ditt land.

5. Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
växa på marken.

6. Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och
gick ut ifrån Farao.

7. Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver
fördärvat?»

8. Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»

9. Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
skola vi hålla.»

10. Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I
haven ont i sinnet!

11. Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.

12. Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»

13. Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
sig.

14. Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
hädanefter komma.

15. De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
markens örter i hela Egyptens land.

16. Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.

17. Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»

18. Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.

19. Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
hela område.

20. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn.

21. Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
taga på det.»

22. Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
kom över hela Egyptens land i tre dagar.

23. Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
bodde.

24. Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»

25. Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.

26. Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»

27. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
släppa dem.

28. Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»

29. Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
inför ditt ansikte.»