Kapitel 16 – Folket knorrar i öknen Sin. Mättas med vaktlar och manna.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.

2. Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
öknen;

3. Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
hela denna hop dö av hunger.»

4. Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så
mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se
om de vilja vandra efter min lag eller icke.

5. Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»

6. Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
land,

7. och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot
oss?»

8. Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad
äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»

9. Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»

10. När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
molnskyn.

11. Och HERREN talade till Mose och sade:

12. »Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg:
Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
eder Gud.»

13. Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.

14. Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
rimfrost.

15. När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad[1] är
det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
»Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.

16. Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
sitt tält.»

17. Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
mindre.

18. Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
som han behövde till mat.

19. Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
i morgon.

20. Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev
illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.

21. Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

22. På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla
och omtalade detta för Mose.

23. Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»

24. Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
mask däri.

25. Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
dag skolen I intet finna på marken.

26. I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
då skall intet vara att finna.»

27. Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
samla, men de funno intet.

28. Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
och icke hålla mina bud och lagar?

29. Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och
en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»

30. Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.

31. Och Israels barn kallade det manna. Och det
liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
med honung.

32. Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
land.

33. Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
efterkommande.»

34. Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
det framför vittnesbördet till att förvaras.

35. Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
Kanaans land. —

36. En gomer är tiondedelen av en efa.

Kapitel 17 – Folket knorrar vid Massa. Strider med Amalek.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
befallning. Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
vatten att dricka.

2. Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
att dricka.» Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig? Varför
fresten I HERREN?»

3. Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
törst?»

4. Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.»

5. HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
slog Nilfloden, och begiv dig åstad.

6. Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
folket får dricka.» Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.

7. Och han gav stället namnet Massa och
Meriba, därför att Israels barn hade tvistat
och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»

8. Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.

9. Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig
överst på höjden, med Guds stav i min hand.»

10. Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
höjden.

11. Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
lät sin hand sjunka, rådde Amalek.

12. Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till
dess solen gick ned.

13. Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.

14. Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen.»

15. Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.

16. Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
släkte.»

Kapitel 18 – Jetro besöker Mose. Domare insättas i Israel.
1. Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
hade fört Israel ut ur Egypten.

2. Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
som denne förut hade sänt hem,

3. så ock hennes två söner — av dessa hade den ene fått namnet
Gersom, »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
icke är mitt»,

4. och den andre namnet Elieser, »ty», sade han, »min faders Gud
blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd». —

5. Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
vid Guds berg,

6. lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
dig med din hustru och hennes båda söner.»

7. Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
tältet.

8. Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
hade räddat dem.

9. Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.

10. Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
folket undan egyptiernas hand!

11. Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»

12. Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.

13. Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.

14. Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med
folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»

15. Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att
fråga Gud.

16. De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»

17. Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på
det rätta sättet.

18. Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
bestyra detta.

19. Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och
framlägga deras ärenden inför Gud.

20. Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
väg de skola vandra och vad de skola göra.

21. Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra,
andra över femtio och andra över tio.

22. Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före,
må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
de bära den med dig.

23. Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»

24. Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
denne hade sagt.

25. Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
över hundra, andra över femtio och andra över tio.

26. Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de
hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
avdöma.

27. Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
till sitt land igen.

Kapitel 19 – Ankomsten till Sinai. Herrens löfte att taga Israel till sitt egendomsfolk.
1. På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.

2. Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.

3. Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
förkunna för Israels barn:

4. ’I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.

5. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;

6. Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.’
Detta är vad du skall tala till Israels barn.

7. När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.

8. Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har
talat vilja vi göra.» Och Mose gick tillbaka till HERREN med
folkets svar.

9. Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en
tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
och så tro på dig evärdligen.» Och Mose framförde folkets svar
till HERREN.

10. Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag
och i morgon, och I åt dem två sina kläder.

11. Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.

12. Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
’Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas
med döden;

13. men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan
mista livet.’ När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
stiga upp på berget.»

14. Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
och de tvådde sina kläder.

15. Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon;
ingen komme vid en kvinna.»

16. På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra
och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.

17. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
ställde sig nedanför berget.

18. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
smältugn, och hela berget bävade storligen.

19. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade,
och Gud svarade honom med hög röst.

20. Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.

21. Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de
icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
falla.

22. Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»

23. Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai
berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
ut en gräns omkring berget och helga det.»

24. Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp
och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga
sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
låta dem drabbas av fördärv.»

25. Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.

Kapitel 20 – De tio budorden. Folkets förfäran. Lagen om altaret.
1. Och Gud talade alla dessa ord och sade:

2. Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.

3. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

4. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.

5. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,

6. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.

7. Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.

8. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.

9. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;

10. men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
heller främlingen som är hos dig inom dina portar.

11. Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.

12. Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

13. Du skall icke dräpa.

14. Du skall icke begå äktenskapsbrott.

15. Du skall icke stjäla.

16. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

17. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke
hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.

18. Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
och höllo sig på avstånd.

19. Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»

20. Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
för ögonen, så att I icke synden.»

21. Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
närmare till töcknet i vilket Gud var.

22. Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
haven själva förnummit att jag har talat till eder från
himmelen.

23. I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
guld skolen I icke göra åt eder.

24. Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.

25. Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
mejsel, så oskärar du den.

26. Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
att icke din blygd må blottas därinvid.