Andra Krönikeboken 31-35

Kapitel 31Prästernas och leviternas underhåll.
1. När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade
varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder
stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och
altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till
dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels
barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.
>2 Kon. 18,4. 2 Krön. 32,12.

2. Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar,
alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen,
så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt
bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras,
till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna
till HERRENS läger.
>3 Mos. 8,35. 4 Mos. 4,3 f.
3. Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren,
nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till
att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid
högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.
>4 Mos. 28,1 f.
4. Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna
och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid
HERRENS lag.
>4 Mos. 18,8 f. Neh. 13,10 f.
5. Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen
en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens
avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.
>2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,22.
6. Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde
ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av
de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp
dem i särskilda högar.
7. I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde
månaden hade de slutat därmed.
8. När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de
HERREN och hans folk Israel.
9. Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.
10. Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade;
»Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus,
hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty
HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna
stora rikedom.»

11. Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i
HERRENS hus, och man inredde sådana.
12. Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga
gåvorna, allt på heder och tro. Och överuppsyningsman däröver
var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder
Simei.
13. Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel,
Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och
hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och
Asarja, fursten i Guds hus.
14. Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra
sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och
skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.
15. Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och
Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja
utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den
minste såväl som åt den störste.
>5 Mos. 18,8. Jos. 21,9 f.
16. Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister
upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och
därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de
för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som
hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter
sina avdelningar.
17. Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort
efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som
voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda
åligganden, alltefter sina avdelningar.
>1 Krön. 23,27 f.
18. Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina
späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro. Ty på
heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.
19. Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers
utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som
åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro
upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.

20. Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin
Gud, vad gott och rätt och sant var.
21. Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt,
vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick
lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det
lyckades honom väl.

Kapitel 32Sanheribs tåg mot Juda. Hans tjänares tal. Sanheribs fall. Hiskias sjukdom. Hans rikedom och sändebuden från Babel. Hiskias död.
1. Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom
Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade
dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
>2 Kon. 18,13 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,17 f.
2. Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra
Jerusalem,
3. rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att
täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de
hjälpte honom härmed.
4. Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde
för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de
assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan
myckenhet.»
5. Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den
var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan
mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra
skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
>2 Krön. 25,23.
6. Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem
till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade
uppmuntrande till dem och sade:
7. »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har
med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
>2 Kon. 6,16. 1 Joh. 4,4.
8. Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och
han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig
vid Hiskias, Juda konungs, ord.
>Jer. 17,5, 7.

9. Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien — som nu med hela
sin härsmakt låg framför Lakis — sina tjänare till Jerusalem,
till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i
Jerusalem, och lät säga:
10. »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I,
eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
11. Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger
och törst; han säger: ’HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den
assyriske konungens hand.’
12. Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och
altaren och sagt till Juda och Jerusalem: ’Inför ett enda altare
skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld’?
>2 Krön. 31,1.
13. Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders
alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra
länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
14. Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till
spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur
min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min
hand!»
15. Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron
honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har
förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders
hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur
min hand!»
16. Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans
tjänare Hiskia.
17. Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels
Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som
dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk
ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk
ur min hand.»
18. Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med
hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så
att man sedan skulle kunna intaga staden.
19. Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de
främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.

20. Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos’
son, och ropade till himmelen.
>2 Kon. 19,14 f.
21. Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra
stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske
konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till
sitt land. Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han
där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
>2 Kon. 19,35 f. Jes. 37,36 f.
22. Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs,
den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han
beskyddade dem på alla sidor.
23. Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara
gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad
av alla folk.

24. Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Då bad han till HERREN, och
han svarade honom och gav honom ett undertecken.
>2 Kon. 20,1 f. Jes. 38,1 f.
25. Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom
bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse
över honom och över Juda och Jerusalem.
26. Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och
Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem
icke, så länge Hiskia levde.

27. Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade
byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och
för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda
dyrbara håvor av andra slag,
28. så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja,
ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han
skaffat för sina fållor.
29. Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på
får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora
ägodelar.
30. Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och
ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var
lyckosam i allt vad han företog sig.
31. Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro
skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett
i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det
att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.
>5 Mos. 8,2. 2 Kon. 20,12 f. Jes. 39,1 f.

32. Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar,
det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos’ sons, syner», i
boken om Judas och Israels konungar.
>2 Kon. 20,20 f.
33. Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom
på den plats där man går upp till Davids hus’ gravar; och hela
Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans
död. Och hans son Manasse blev konung efter honom.

Kapitel 33Manasse och Amon konungar i Juda.
1. Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem.
>2 Kon. 21,1 f.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3. Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
>2 Krön. 31,1.
4. Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
>5 Mos. 12,5. 2 Sam. 7,10, 13. 1 Kon. 8,29, 9,3. 2 Krön. 7,12.
5. Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
6. Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
7. Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
>2 Krön. 7,16.
8. Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
och rätter som de hava fått genom Mose.»
9. Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
barn.

10. Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
därpå.
>2 Kon. 21,10 f.
11. Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.
>5 Mos. 28,36. 2 Kon. 19,28. Hes. 19,4.
12. Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
13. Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
konung. Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
14. Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
gjorde den mycket hög. Och han insatte krigshövitsmän i alla
befästa städer i Juda.
15. Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
utanför staden.
16. Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
Gud.
17. Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
sin Gud.
>1 Kon. 3,2.

18. Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
>2 Kon. 21,17 f.
19. Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
härom är skrivet i Hosais krönika.
20. Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
där han bodde. Och hans son Amon blev konung efter honom.

21. Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem.
>2 Kon, 21,19 f.
22. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
göra offrade Amon, och han tjänade dem.
23. Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
24. Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
hemma i hans hus.
25. Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.

Kapitel 34Josia konung i Juda. Begynnelsen av hans reformation. Anordningar för att sätta templet i stånd. Lagboken funnen av översteprästen Hilkia. Profetissan Huldas svar till konungen. Fortsättningen av Josias reformation.
1. Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem.
>2 Kon. 22,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
vänster.

3. I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året
begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
4. Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
dem.
>2 Kon. 23,6.
5. Och prästernas ben brände han upp på deras altaren. Så renade
han Juda och Jerusalem.
>2 Kon. 23,16.
6. Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
genomsökte han överallt husen.
7. Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.

8. Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas’ son, för att
sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
9. Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
10. de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus. Sedan gåvos penningarna av dessa
män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
med att laga huset och sätta det i stånd,
11. de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
>2 Krön. 24,7.
12. Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
musikinstrumenter.
13. De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för
alla arbetarna vid de särskilda göromålen. Av leviterna togos
ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.

14. När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
given genom Mose
15. Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag
har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt
Safan.
16. Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava
fått i uppdrag att göra, det göra de.
17. Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.»
18. Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste därur
för konungen
19. När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
20. Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
och sade:
21. »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»

22. Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
23. Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
24. Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung —
>3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
25. detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
26. Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
angående de ord som du har hört:
27. Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
28. Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
dess invånare.» Och de vände tillbaka till konungen med detta
svar.

29. Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
och Jerusalem.
>2 Kon. 23,1 f.
30. Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
folket, ifrån den störste till den minste. Och han läste upp för
dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
HERRENS hus.
31. Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
som voro skrivna i denna bok.
>2 Krön. 15,12.
32. Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
Guds, förbund.
33. Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
HERREN, sin Gud. Så länge han levde, veko de icke av ifrån
HERREN, sina fäders Gud.

Kapitel 35Josias påskhögtid. Hans död vid Megiddo.
1. Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
>2 Mos. 12,6. 2 Kon. 23,21 f. 2 Krön. 30,1.
2. Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
tjänstgöringen i HERRENS hus.
3. Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som
Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt. Den skall icke
mer vara en börda på edra axlar. Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
hans folk Israel.
>4 Mos. 7,9.
4. Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
Salomos föreskrifter,
5. och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
levitisk familj kommer på vart skifte.
6. Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»

7. Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
egendom.
>2 Krön. 30,24.
8. Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
folket, åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel,
furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
9. Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.

10. Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
11. Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
12. Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok. På
samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
>3 Mos. 3,14 f.
13. Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
>2 Mos. 12,8 f.
14. Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
15. Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
redde till åt dem.
>1 Krön. 25,1 f.

16. Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
såsom konung Josia hade bjudit.
17. De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
18. En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
19. I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.

20. Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
>2 Kon. 23,29 f.
21. Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du
med mig att göra, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu
kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
skynda. Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
till vara, så att han icke fördärvar dig.»
22. Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
ord, som dock kommo från Guds mun. Och det kom till strid på
Megiddos slätt.
23. Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.»
24. Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
andan och blev begraven där hans fäder voro begravna. Och hela
Juda och Jerusalem sörjde Josia.
>Sak. 12,11.
25. Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och
sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
Israel. De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».

26. Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
27. och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
Juda konungar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska