Kapitel 26 – Ussia (Asarja) konung i Juda. Hans krigshär och hans makt. Hans förbrytelse mot Herren och hans spetälska.
1. Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
>Kon. 14,21 f.
2. Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
3. Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekilja,
från Jerusalem.
>2 Kon. 15,2 f.
4. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Amasja hade gjort.
>2 Krön. 25,2.
5. Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på
Guds syner. Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom
väl.
6. Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats,
Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område
och annorstädes i filistéernas land.
7. Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som
bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.
8. Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom
sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.

9. Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över
Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
10. Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han
hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten. Jordbruks-
och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga
fälten, ty han var en vän av åkerbruk.
11. Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade
skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid
mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen
Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens
hövitsmän.
12. Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för
familjerna var två tusen sex hundra.
13. Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem
hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens
hjälp mot fienden.
14. Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar,
pansar och bågar, så ock med slungstenar.
15. Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt
uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för
att med dem avskjuta pilar och stora stenar. Och ryktet om honom
gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.
16. Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att
han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot
HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att
antända rökelse på rökelsealtaret.
17. Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio
HERRENS präster, oförskräckta män.
>1 Krön. 6,10.
18. Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör
icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det
tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända
rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse,
och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.»
>2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 18,7 f.
19. Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin
hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot
prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas
närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.
20. Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till
honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom
strax ut därifrån. Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN
så hemsökte honom.
21. Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i
ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från
HERRENS hus. Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde
folket i landet.
>2 Kon. 15,5 f.

22. Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om
hans sista, det har profeten Jesaja, Amos’ son, tecknat upp.
23. Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke
därpå att han hade varit spetälsk. Och hans son Jotam blev
konung efter honom.

Kapitel 27 – Jotam konung i Juda.
1. Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
dotter.
>2 Kon. 15,32 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i
HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.
>2 Krön. 26,16.
3. Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren
utförde han stora byggnadsarbeten.
>Neh. 3,26. 11,21.
4. Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna
byggde han borgar och torn.
>2 Krön. 26,10.
5. Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem
övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett
hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer
korn. Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa
år och året därpå.
6. Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför
HERREN, sin Gud.

7. Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra
företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda
konungar.
8. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem.
9. Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.

Kapitel 28 – Ahas konung i Juda. Araméernas och israeliternas anfall på Juda. Ahas’ misslyckade försök att få hjälp av Assyrien. Hans avguderi.
1. Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade
sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS
ögon, såsom hans fader David,
>2 Kon. 16,1 f.
2. utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra
gjutna beläten åt Baalerna.
3. Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp
sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som
HERREN hade fördrivit för Israels barn.
>5 Mos. 18,10. Jer. 7,30 f. 19,2 f.
4. Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
kullarna och under alla gröna träd.

5. Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens
hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar
och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels
konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.
>Jes. 7,1.
6. Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man
på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför
att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
7. Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja,
konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana,
konungens närmaste man.
8. Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen
fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo
därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.

9. Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot
hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin
vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder
hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp
till himmelen.
10. Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och
trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder
själva inför HERREN, eder Gud.
11. Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från
edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»

12. Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja,
Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och
Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo
från kriget
13. och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I
förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och
varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår
skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»
14. Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de
överste och hela församlingen.
15. Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla
som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit
såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och
smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta
sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till
deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.

16. Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien,
med begäran att de skulle hjälpa honom.
>2 Kon. 16,7 f.
17. Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och
tagit fångar.
18. Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och
sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock
Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och
Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.
19. Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas’, den israelitiske
konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda
och varit otrogen mot HERREN.
20. Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och
angrep honom, i stället för att understödja honom.
21. Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de
överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det
honom dock icke.
22. Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom
otrohet mot HERREN.
23. Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit
honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar
hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att
de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo
honom och hela Israel på fall.
>2 Kon. 16,10 f.
24. Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder
kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus,
och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.
>2 Kon. 16,17.
25. Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att
där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN,
sina fäders Gud.

26. Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under
hans första tid såväl som under hans sista, det finnes
upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.
>2 Kon. 16,19 f.
27. Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i
Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter
honom.
>2 Krön. 21,20. 24,25.

Kapitel 29 – Hiskia bliver konung i Juda. Gudstjänsten återställes.
1. Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia,
Sakarjas dotter.
>2 Kon. 18,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader David hade gjort.

3. I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han
dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
>2 Krön. 28,24.
4. Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på
den öppna platsen mot öster.
5. Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter. Helgen nu eder
själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen
orenheten ut ur helgedomen.
6. Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår
Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån
HERRENS boning och vände honom ryggen.
7. De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna,
tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt
Israels Gud.
8. Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem,
och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för
häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.
>5 Mos. 28,25.
9. Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner
och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.
>2 Krön. 28,5 f.
10. Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN,
Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.
11. Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN
utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför
honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt
honom.»
>2 Mos. 28,1. 4 Mos. 3,6 f.

12. Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas
son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och
Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och
Eden, Joas son;
13. av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och
Mattanja;
14. av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och
Ussiel.
15. Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom
konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att
rena HERRENS hus.
16. Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena
det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på
förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro
ut den i Kidrons dal.
17. De begynte att helga templet på första dagen i första månaden,
och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS
förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på
sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.
18. Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela
HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och
skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.
19. Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin
otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de
stå nu framför HERRENS altare.»

20. Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i
staden och gick upp i HERRENS hus.
21. Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock
sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för
Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta
på HERRENS altare.
>3 Mos. 4,14.
22. Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och
stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och
stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte
blodet på altaret.
>3 Mos. 8,15, 19, 24. Hebr. 9,21.
23. Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och
församlingen, och de lade sina händer på dem.
>2 Mos. 29,10. 3 Mos. 4,15.
24. Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer
komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen
hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela
Israel.

25. Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS
hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad,
konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom
var givet av HERREN genom hans profeter.
>1 Krön. 6,31 f. 16,4 f. 23,6 f. 25,1 f., 6.
26. Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och
prästerna med trumpeterna.
>4 Mos. 10,8 f.
27. Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret;
och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång
ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids,
Israels konungs, instrumenter.
28. Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och
trumpeterna skallade — allt detta ända till dess brännoffret
var fullbordat.
29. Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla
som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.
30. Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova
HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov
med glädje och böjde sig ned och tillbådo.

31. Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit
handfyllning till HERRENS tjänst. Så träden nu hit och fören
fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.» Då förde
församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av
sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.
>3 Mos. 7,12 f.
32. Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var
sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla
dessa till brännoffer åt HERREN.
33. Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur
av småboskapen.
34. Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden
på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder
leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess
prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade
leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.
>2 Krön. 30,3.
35. Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo
fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde
till brännoffren.

Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.
36. Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett
åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.

Kapitel 30 – Hiskias påskhögtid.
1. Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev
också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till
HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds,
påskhögtid.
>2 Kon. 23,21. 2 Krön. 35,1.
2. Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i
Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
>2 Mos. 12,2 f. 4 Mos. 9,10 f.
3. ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu
icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade
hunnit församla sig till Jerusalem.
>2 Krön. 29,34.
4. Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra
så.
5. Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba
ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels
Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den
samfällt, såsom föreskrivet var.

6. Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans
förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt
konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till
HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända
om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska
konungarnas hand.
>2 Krön. 28,20 f. Mal. 3,7.
7. Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot
HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse,
såsom I själva haven sett.
>2 Krön. 29,8 f.
8. Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan
underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som
han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det
att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
9. Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn
finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få
vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig
och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån
eder, om I vänden om till honom.»
>2 Mos. 34,7.
10. Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land
och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade
dem.
11. Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig
och kommo till Jerusalem.
12. Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett
endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de
överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.

13. Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det
osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor
församling.
14. Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i
Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och
kastade dem i Kidrons dal.
15. Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden;
prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade
helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
>2 Krön. 29,34.
16. Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom
det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och
prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av
leviterna.
17. Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför
måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena,
och så helga dem åt HERREN.
18. Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och
Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto
påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade
bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en
>3 Mos. 7,21. 4 Mos. 9,6 f.
19. som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders
Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»
20. Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.

21. Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem,
det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och
leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga
instrumenter, HERREN till ära.
22. Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl
förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de
sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN,
sina faders Gud.
23. Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu
sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju
dagarna.
24. Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt
församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur,
och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett
tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort
antal präster helgade sig.
>2 Krön. 35,7 f.
25. Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna,
så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel,
ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller
som bodde i Juda.
26. Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids
sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta
skett i Jerusalem.
27. Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och
deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans
heliga boning.
>4 Mos. 6,23 f.