Andra Krönikeboken 11-15

Kapitel 11Profeten Semajas budskap. Rehabeams byggnadsföretag. Prästernas och leviternas invandring från Israel till Juda. Rehabeams hustrur och barn.
1. Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och
Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de
skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.
>1 Kon. 12,21 f.
2. Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:
3. »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla
israeliter i Juda och Benjamin:
4. Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som
har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord
och vände om och drogo icke mot Jerobeam.

5. Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda
och gjorde dem till fasta platser.
6. Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,
7. Bet-Sur, Soko, Adullam
8. Gat, Maresa, Sif,
9. Adoraim, Lakis, Aseka,
10. Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde
dem till fasta städer.
11. Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar
i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;
12. var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och
spjut; han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin
förblevo under hans välde.

13. Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom
från alla sina områden;
14. ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar
och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med
sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS
präster,
>2 Krön. 13,9.
15. och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de
onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.
>1 Kon. 12,31.
16. Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina
hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till
Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.
17. I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde
Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de
på Davids och Salomos väg.

18. Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till
Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons,
dotter.
>1 Sam. 16,6. 17,13.
19. Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.
20. Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter. Hon
födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.
>1 Kon. 15,2.
21. Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina
andra hustrur och bihustrur — ty han hade tagit aderton hustrur
och sextio bihustrur — och han födde tjuguåtta söner och sextio
döttrar.
22. Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland
sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.
23. Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins
landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och
gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.

Kapitel 12Sisaks anfall på Juda. Semajas profetia. Jerusalems plundring genom Sisak. Rehabeams död.
1. När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade
blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.
2. Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot
HERREN;
>1 Kon. 14,25.
3. han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen
ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från
Egypten: libyer, suckéer och etiopier.
4. Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till
Jerusalem.
>2 Krön. 11,5 f.

5. Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda
furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för
Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven
övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder
i Sisaks hand.»
6. Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade:
»HERREN är rättfärdig.»
7. När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till
Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke
fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och
min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks
hand.
8. Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära
sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att
tjäna främmande konungadömen.»

9. Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem. Och han
tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset;
alltsammans tog han. Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo
hade låtit göra.
>1 Kon. 10,16. 14,26 f. 2 Krön. 9,15 f.
10. I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
11. Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock
drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till
drabantsalen.

12. Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede
ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom. Också
fanns ännu något gott i Juda.
13. Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och
fortsatte att regera. Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal,
när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem,
den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att
där fästa sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
>2 Mos. 20,24. 1 Kon. 14,21 f. 2 Krön. 6,6.
14. Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till
att söka HERREN.

15. Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl
som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och
siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Och Rehabeam
och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.
>1 Kon. 14,29 f. 15,6.
16. Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad. Och hans son Abia blev konung efter honom.

Kapitel 13Abia konung i Juda. Hans seger över Jerobeam.
1. I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över
Juda.
>1 Kon. 15,1 f.
2. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Mikaja,
Uriels dotter, från Gibea. Men Abia och Jerobeam lågo i krig med
varandra.
3. Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra
hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till
strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.
4. Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och
sade: »Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.
5. Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har
givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom
själv och hans söner, genom ett saltförbund?[1]
>4 Mos. 18,19.
6. Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare,
uppreste sig och avföll från sin herre.
>1 Kon. 11,26.
7. Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo
Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var
ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.
8. Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som
tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos
eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till
gudar.
>1 Kon. 12,28.
9. Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och
leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande
folken göra? Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar
for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar,
som icke äro gudar.
>2 Mos. 28,41 32,29. 1 Kon. 12,31. 2 Krön. 11,14 f.
10. Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit
honom. Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför
HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;
11. och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton
och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det
gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med
dess lampor. Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss
hålla, men I haven övergivit honom.
>2 Mos. 25,30, 37. 29,38 f. 30,34 f. 3 Mos. 24,6 f. 2 Krön. 2,4.
12. Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster
med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels
barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det
icke gå eder väl.»
>4 Mos. 10,9.

13. Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att
falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade
sitt bakhåll bakom dem.
14. När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender
både framför sig och bakom sig. Då ropade de till HERREN, och
prästerna blåste i trumpeterna.
15. Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo
upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna
av Abia och Juda.
16. Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
17. Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem,
så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.
18. Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn
voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.
19. Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer:
Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och
Efron med underlydande orter.
20. Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och
han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.

21. Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och
födde tjugutvå söner och sexton döttrar.
22. Vad nu mer är att säga om Abia, om hans företag och om annat som
rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos »Utläggning».
>2 Krön. 24,27.

[1] Se Saltförbund i Ordförkl.

Kapitel 14Asa konung i Juda. Hans seger över etiopierna.
1. Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom. Under
hans tid hade landet ro i tio år.
>1 Kon. 15,8.
2. Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.
>1 Kon 15,11 f.
3. Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och
slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.
4. Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och
hålla lagen och budorden.
5. Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och
solstoderna; och riket hade ro under honom.
6. Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och
han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit
honom lugn.
7. Han sade nämligen till Juda: »Låt oss bygga dessa städer och
förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och
bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava
sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit
oss få lugn på alla sidor.» Så byggde de då, och allt gick väl.
8. Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med
spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda,
vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro
väpnade med små sköldar och spände båge. Alla dessa voro tappra
stridsmän.

9. Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen
gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.
10. Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i
Sefatas dal vid Maresa.
11. Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, förutom
dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och
den svage. Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi
oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop. HERRE, du
är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något.»
>Dom, 7,2, 7. 1 Sam. 14,6.

12. Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att
etiopierna flydde.
>2 Krön. 16,8.
13. Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av
etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet,
ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här. Och folket tog
byte i stor myckenhet.
14. Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en
förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de
plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.
15. Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort
småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till
Jerusalem.

Kapitel 15Asarjas profetia. Asas tacksägelse.
1. Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.
2. Han gick ut mot Asa och sade till honom: »Hören mig, du, Asa,
och I, hela Juda och Benjamin. HERREN är med eder, när I ären
med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av
eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.
>5 Mos. 4,29. 1 Krön. 28,9. 2 Krön. 24,20. 33,12 f. Jer. 29,13.
3. En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som
undervisade dem, och utan någon lag.
>Dom. 2,10 f. 17,6. 21,25.
4. Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när
de sökte honom, lät han sig finnas av dem.
>Dom. 3,9, 15. 10,10 f.
5. Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in;
utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i
länderna,
>Dom. 5,6 f.
6. och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud
förvirrade dem med allt slags nöd.
>Dom. 12,4 f. 20,1 f.
7. Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk
skall få sin lön.»
>Jer. 31,16. 1 Kor. 15,58.

8. När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog
han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och
Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i
Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som
stod framför HERRENS förhus.
9. Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar
ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många
från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN,
hans Gud, var med honom.
10. Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas
femtonde regeringsår,
11. och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju
tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört
med sig.
>2 Krön. 14,13.
12. Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina
fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,
>Jos. 24,25. 2 Kon. 23,3.
13. och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han
skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
>5 Mos. 13,9. 17,5.
14. Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och
under det att trumpeter och basuner ljödo.
15. Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av
allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och
han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.

16. Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes
drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse
åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände
upp den i Kidrons dal.
>1 Kon. 15,13 f.
17. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas
hjärta gudhängivet, så länge han levde.
18. Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.

19. Och intet krig uppstod förrän i Asas trettiofemte regeringsår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

bibeln på svenska