Kapitel 6 – Elisa och den tappade yxan. Kriget med araméerna. Deras här slagen av Elisa med blindhet. Svår hungersnöd i det belägrade Samaria. Profetia om räddning.
1. Profetlärjungarna sade till Elisa: »Se, rummet där vi sitta
inför dig är för trångt för oss.»
>2 Kon. 4,38.
2. Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin
timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att
sitta i.» Han svarade: »Gån åstad.»
3. Men en av dem sade: »Värdes själv gå med dina tjänaren.» Han
varade: »Ja, jag skall gå med.»
4. Så gick han med dem. Och när de kommo till Jordan, begynte de
hugga ned träd.
5. Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll
yxjärnet i vattnet. Då gav han upp ett rop och sade: »Ack, min
herre, yxan var ju lånad.»
6. Gudsmannen frågade: »Var föll den i?» Och han visade honom
stället. Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där
och fick så järnet att flyta upp.
7. Sedan sade han: »Tag nu upp det.» Då räckte mannen ut sin hand
och tog det.

8. Och konungen i Aram låg i krig med Israel. Men när han rådförde
sig med sina tjänare och sade: »På det och det stället vill jag
lägra mig»,
9. då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: »Tag
dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna
ligga där.»
10. Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade
angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till
vara där. Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger.
11. Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till
sig sina tjänare och sade till dem: »Kunnen I icke säga mig vem
av de våra det är som håller med Israels konung?»
12. Då svarade en av hans tjänare: »Icke så, min herre konung; men
Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som
du talar i din sovkammare.»
13. Han sade: »Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan
sända åstad och gripa honom.» Och man berättade för honom att
han var i Dotan.

14. Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo
dit om natten och omringade staden.
15. När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick
ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden
med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: »Ack, min
herre, huru skola vi nu göra?»
16. Han svarade: »Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de
som äro med dem.»
>2 Krön. 32,7. 1 Joh. 4,4.
17. Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, så att han
ser.» Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att
berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring
Elisa.
>1 Mos. 32,1 f. 2 Kon. 2,11 f. 13,14. Ps. 34,8.

18. När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade:
»Slå detta folk med blindhet.» Då slog han dem med blindhet,
såsom Elisa bad.
>1 Mos. 19,11.
19. Och Elisa sade till dem: »Detta är icke den rätta vägen eller
den rätta staden. Följen mig, så skall jag föra eder till den
man som I söken.» Därefter förde han dem till Samaria.
20. Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas
ögon, så att de se.» Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo
se att de voro mitt i Samaria.
21. När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: »Skall jag
hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»
22. Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens
hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och
båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och
dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen»
23. Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och
druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen. Sedan
kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.

24. Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela
sin här och drog upp och belägrade Samaria.
25. Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor
hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett
åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.
26. Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en
kvinna till honom och sade: »Hjälp, min herre konung!»
27. Han svarade: »Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag
kunna skaffa hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?»
28. Och konungen frågade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade:
»Kvinnan där sade till mig: ’Giv hit din son, så att vi få äta
honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.’
>3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53, 57. Klag. 4,10.
29. Så kokade vi min son och åto upp honom. Nästa dag sade jag till
henne: ’Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.’ Men då
gömde hon undan sin son.»
30. När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där
han gick på muren. Då fick folket se att han hade säcktyg
inunder, närmast kroppen.
31. Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas,
Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom.»
>1 Kon. 19,2.

32. Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i
sitt hus och de äldste sutto där hos honom. Men innan den
utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: »Sen I
huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud?
Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade
kommer; och spärren så vägen för honom med den. Jag hör nu ock
ljudet av hans herres steg efter honom.»
33. Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till
honom. Och denne sade: »Se, detta är en olycka som kommer från
HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?»
>1 Kon. 21,19.
7:1. [1]
7:2. [1]

[1] 2 Kon 7:1–2 hör egentligen hit, men återfinns nedan. –Red för
den elektroniska utgåvan.

Kapitel 7 – De spetälska vid Samarias stadsport. Araméernas flykt. Tvivlarens straff.
1. Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord. Så säger HERREN: I morgon
vid denna tid skall man få ett sea-mått fint mjöl för en sikel,
så ock två sea-mått korn för en sikel, i Samarias port.»
2. Den kämpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade då
gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde fönster på
himmelen, huru skulle väl detta kunna ske?» Han sade: »Du skall
få se det med egna ögon, men du skall icke få äta därav.»
3. Utanför stadsporten uppehöllo sig då fyra spetälska män. Dessa
sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar här, till dess
vi dö?»
>3 Mos 13,46.
4. Om vi besluta oss för att gå in i staden nu då hungersnöd är i
staden, så skola vi dö där, och om vi stanna här, skola vi ock
dö. Välan då, låt oss gå över till araméernas läger; låta de oss
leva, så få vi leva, och döda de oss, så må vi dö.»
5. Så stodo de då upp i skymningen för att gå in i araméernas
läger. Men när de kommo till utkanten av araméernas läger, se,
då fanns ingen människa där.
6. Ty Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras i
araméernas läger, ett dån såsom av en stor här, så att de hade
sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjälp mot
oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola
komma över oss.»
>Jes. 13,4.
7. Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade
övergivit sina tält, sina hästar och åsnor, lägret sådant det
stod; de hade flytt för att rädda sina liv.
8. När de spetälska nu kommo till utkanten av lägret, gingo de in i
ett tält och åto och drucko, och togo därur silver och guld och
kläder, och gingo så bort och gömde det. Sedan vände de
tillbaka och gingo in i ett annat tält och togo vad där fanns,
och gingo så bort och gömde det.
9. Men därefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rätt. I
dag kunna vi frambära ett glädjebudskap. Men om vi nu tiga och
vänta till i morgon, när det bliver dager, så skall det
tillräknas oss såsom missgärning. Välan då, låt oss gå och
berätta detta i konungens hus.
10. Så gingo de åstad och ropade an vakten vid stadsporten och
berättade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas läger, men
där fanns ingen människa, och icke ett ljud av någon människa
hördes; där stodo allenast hästarna och åsnorna bundna och
tälten såsom de pläga stå.»
11. Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man
förkunnade det också inne i konungens hus.
12. Konungen stod då upp om natten och sade till sina tjänare: »Jag
vill säga eder vad araméerna hava för händer mot oss. De veta
att vi lida hungersnöd, därför hava de gått ut ur lägret och
gömt sig ute på marken, i det de tänka att de skola gripa oss
levande, när vi nu gå ut ur staden, och att de så skola komma in
i staden.»
13. Men en av hans tjänare svarade och sade: »Låt oss taga fem av de
återstående hästarna, dem som ännu finnas kvar härinne — det
skall ju eljest gå dem såsom det går hela hopen av israeliter
som ännu äro kvar härinne, eller såsom det har gått hela hopen
av israeliter som redan hava omkommit — och låt oss sända åstad
och se efter.»
14. Så tog man då två vagnar med hästar för, och konungen sände dem
åstad efter araméernas här och sade: »Faren åstad och sen
efter.»
15. Dessa foro nu efter dem ända till Jordan; och se, hela vägen var
full med kläder och andra saker som araméerna hade kastat ifrån
sig, när de hastade bort. Och de utskickade kommo tillbaka och
berättade detta för konungen.
16. Då drog folket ut och plundrade Araméernas läger; och nu fick
man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och likaså två sea-mått
korn för en sikel, såsom HERREN hade sagt.

17. Och den kämpe vid vilkens hand konungen plägade stödja sig hade
av honom blivit satt till att hålla ordning vid stadsporten; men
folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med
gudsmannens ord, vad denne hade sagt, när konungen kom ned till
honom.
18. Ty när gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid
skall man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och
likaså ett sea-mått fint mjöl för en sikel»,
19. då svarade kämpen gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde
fönster på himmelen, huru skulle väl något sådant kunna ske?» Då
sade han: »Du skall få se det med egna ögon, men du skall icke
få äta därav.»
20. Så gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i
porten.

Kapitel 8 – Sunemitiskan och de sju hungeråren. Elisa och Hasael. Joram och Ahasja konungar i Juda. Krig med Edom.
1. Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort
levande, han sade: »Stå upp och drag bort med ditt husfolk och
vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och
den har redan kommit in i landet och skall räcka i sju år.»
>Rut 1,1. 2 Kon 4,33 f.
2. Då stod kvinnan upp och gjorde såsom gudsmannen sade; hon drog
bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju år.
3. Men när de sju åren voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrån
filistéernas land; och hon gick åstad för att anropa konungen om
att återfå sitt hus och sin åker.
4. Och konungen höll då på att tala med Gehasi, gudsmannens
tjänare, och sade: »Förtälj för mig alla de stora ting som Elisa
har gjort.»
5. Och just som han förtäljde för konungen huru han hade gjort en
död levande, då kom den kvinna vilkens son han hade gjort
levande och anropade konungen om att återfå sitt hus och sin
åker. Då sade Gehasi: »Min herre konung, detta är kvinnan, och
detta är hennes son, den som Elisa har gjort levande.»
6. Då frågade konungen kvinnan, och hon förtäljde allt för
honom. Sedan lät konungen henne få en hovman med sig och sade:
»Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och därtill all
avkastning av åkern, från den dag då hon lämnade landet ända
till nu.»
7. Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i
Aram, låg sjuk. När man nu berättade för denne att gudsmannen
hade kommit dit,
8. sade konungen till Hasael: »Tag skänker med dig och gå
gudsmannen till mötes, och fråga HERREN genom honom om jag skall
tillfriskna från denna sjukdom.
>1 Kon. 14,2 f. 2 Kon. 1,2.
9. Så gick då Hasael honom till mötes och tog med sig skänker, allt
det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler
kunde bära. Och han kom och trädde fram för honom och sade: »Din
son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sänt mig till dig och låter
fråga: ’Skall jag tillfriskna från denna sjukdom?’»
10. Elisa svarade honom: »Gå och säg till honom: ’Du skall
tillfriskna.’ Men HERREN har uppenbarat för mig att han likväl
skall dö.»
11. Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom länge
och väl; därefter begynte han gråta.
12. Då sade Hasael: »Varför gråter min herre?» Han svarade: »Därför
att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall
sätta eld på deras fästen, deras unga män skall du dräpa med
svärd, deras späda barn skall du krossa, och deras havande
kvinnor skall du upprista.»
>2 Kon. 10,32 f. 12,17 f. 13,7.
13. Hasael sade: »Vad är väl din tjänare, den hunden, eftersom han
skulle kunna göra så stora ting?» Elisa svarade: »HERREN har
uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»
>1 Sam. 24,15. 2 Sam. 9,8. 1 Kon. 19,15 f.
14. Och han gick ifrån Elisa och kom till sin herre. Då frågade
denne honom: »Vad sade Elisa till dig?» Han svarade: »Han sade
till mig att du skall tillfriskna.»
15. Men dagen därefter tog han täcket och doppade det i vatten och
bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död. Och Hasael
blev konung efter honom.

16. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, femte regeringsår, medan
Josafat var konung i Juda, blev Joram, Josafats son, konung i
Juda.
>2 Krön. 21,1 f.
17. Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem.
18. Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
19. Dock ville HERREN icke fördärva Juda, för sin tjänare Davids
skull, enligt sitt löfte till honom, att han skulle låta honom
och hans söner hava en lampa för alltid.
>2 Sam. 7,13, 16. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps 132,17. Ord.s 13,9.

20. I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
över sig.
>2 Sam. 8,14. 1 Kon. 22,48. 2 Kon. 3,9. 1 Krön. 18,12 f.
21. Då drog Joram över till Sair med alla sina stridsvagnar. Och om
natten gjorde han ett anfall på edoméerna, som hade omringat
honom, och slog dem och hövitsmannen över deras vagnar, men
folket flydde till sina hyddor.
22. Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
ända till denna dag. Vid just samma tid avföll ock Libna.
>1 Mos. 27,40. Jos. 21,13.

23. Vad nu mer är att säga om Joram och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
24. Och Joram gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Ahasja blev konung efter
honom.
>2 Krön. 22,1 f.

25. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, tolfte regeringsår blev
Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
>2 Kon 9,29.
26. Tjugutvå år gammal var Ahasja, när han blev konung, och han
regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, dotter
till Omri, Israels konung.
>1 Kon. 16,29. 2 Krön. 21,8.
27. Han vandrade på Ahabs hus’ väg och gjorde vad ont var i HERRENS
ögon likasom Ahabs hus; han var ju nära besläktad med Ahabs hus.
28. Och han drog åstad med Joram, Ahabs son, och stridde mot Hasael,
konungen i Aram, vid Ramot Gilead. Men Joram blev sårad av
araméerna.
29. Då vände konung Joram tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig
från de sår som araméerna hade tillfogat honom vid Rama, i
striden mot Hasael, konungen i Aram. Och Ahasja, Jorams son,
Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel,
eftersom denne låg sjuk.
>2 Kon. 9,15 f.

Kapitel 9 – Jehu smörjes och utropas till konung. Han dödar Joram, Ahasja och Isebel.
1. Profeten Elisa kallade till sig en av profetlärjungarna och sade
till honom: »Omgjorda dina länder och tag denna oljeflaska med
dig, och gå till Ramot i Gilead.
2. Och när du har kommit dit, så sök upp Jehu, son till Josafat,
son till Nimsi, och gå in och bed honom stå upp, där han sitter
bland sina bröder, och för honom in i den innersta kammaren.
>1 Kon. 19,16.
3. Tag så oljeflaskan och gjut olja på hans huvud och säg: ’Så
säger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.’ Öppna
sedan dörren och fly, utan att dröja.»
4. Så gick då den unge mannen, profetens tjänare, åstad till Ramot
i Gilead.
5. Och när han kom dit, fick han se härens hövitsmän sitta där. Då
sade han: »Jag har ett ärende till dig, hövitsman.» Jehu
frågade: »Till vem av oss alla här?» Han svarade: »Till dig
själv, hövitsman.»
6. Då stod han upp och gick in i huset; och han göt oljan på hans
huvud och sade till honom: »Så säger HERREN Israels Gud: Jag har
smort dig till konung över HERRENS folk, över Israel.
>2 Krön. 22,7.
7. Och du skall förgöra Ahabs, din herres, hus; ty jag vill på
Isebel hämnas mina tjänare profeterna blod, ja, alla HERRENS
tjänares blod.
>1 Kon 18,4. 19,10.
8. Och Ahabs hela hus skall förgås jag skall utrota allt mankön av
Ahab hus, både små och stora i Israel.
>1 Kon. 14,10. 21,21 f.
9. Och jag skall göra med Ahab hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus.
>1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
10. Och hundarna skola äta upp Isebel på Jisreels åkerfält, och
ingen skall begrava henne.» Därefter öppnade han dörren och
flydde.

11. När sedan Jehu åter kom ut till sin herres tjänare, frågade man
honom: »Allt står väl rätt till? Varför kom denne vanvetting
till dig?» Han svarade dem: »I kännen ju den mannen och hans
tal.»
>Jer. 29,26 f. Hos. 9,7.
12. Men de sade: »Du vill bedraga oss; säg oss sanningen.» Då sade
han: »Så och så talade han till mig och sade: ’Så säger HERREN:
Jag har smort dig till konung över Israel.’»
13. Strax tog då var och en av dem sin mantel och lade den under
honom på själva trappan; och de stötte i basun och ropade: »Jehu
har blivit konung.»
>Matt. 21,8.

14. Och Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, anstiftade nu en
sammansvärjning mot Joram. (Joram hade då med hela Israel legat
vid Ramot i Gilead för att försvara det mot Hasael, konungen i
Aram;
15. men själv hade konung Joram vänt tillbaka, för att i Jisreel
låta hela sig från de sår som araméerna hade tillfogat honom
under hans strid mot Hasael, konungen i Aram.) Och Jehu sade:
»Om I så viljen, så låten ingen slippa ut ur staden, som kan gå
åstad och berätta detta i Jisreel.»
>2 Kon. 8,28 f.
16. Och Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, ty Joram låg
sjuk där; och Ahasja, Juda konung, hade farit ditned för att
besöka Joram.
17. När nu väktaren som stod på tornet i Jisreel fick se Jehus
skara, då han kom, sade han: »Jag ser en skara.» Då bjöd Joram
att man skulle taga en ryttare och sända honom dem till mötes
och låta honom fråga om allt stode rätt till.
18. Ryttaren red honom då till mötes och sade: »Konungen låter fråga
’Allt står väl rätt till?’» Då svarade Jehu: »Vad kommer den
saken dig vid? Vänd, och följ efter mig.» Och väktaren berättade
och sade: »Den utskickade har hunnit fram till dem, men han
kommer icke tillbaka.»
19. Då sände han en annan ryttare. När denne hade hunnit fram till
dem, sade han: »Konungen låter fråga: ’Allt står väl rätt
till?’» Jehu svarade: »Vad kommer den saken dig vid? Vänd, och
följ efter mig.»
20. Väktaren berättade åter och sade: »Han har hunnit fram till dem
men han kommer icke tillbaka. På deras sätt att fara fram ser
det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en
vanvetting.»

21. Då sade Joram: »Spänn för.» Och man spände för hans vagn. Och
Joram, Israels konung, for nu ut med Ahasja, Juda konung, var
och en i sin vagn; de foro ut för att möta Jehu. Och de träffade
tillsammans med honom på jisreeliten Nabots åkerstycke.
>1 Kon. 21,1
22. När Joram nu fick se Jehu, sade han: »Allt står väl rätt till,
Jehu?» Denne svarade: »Huru skulle det kunna stå rätt till, så
länge som du tål din moder Isebels avgudiska väsen och hennes
många trolldomskonster?»
23. Då svängde Joram om vagnen och flydde, i det han ropade till
Ahasja: »Förräderi, Ahasja!»
24. Men Jehu hade fattat bågen i sin hand och sköt Joram i ryggen,
att pilen gick ut genom hjärtat, och han sjönk ned i sin vagn.
25. Därefter sade han till sin livkämpe Bidkar: »Tag honom och kasta
ut honom på jisreeliten Nabots åkerstycke; kom ihåg huru HERREN,
när jag och du bredvid varandra redo bakom hans fader Ahab, om
denne uttalade den utsagan:
>1 Kon. 21,19. 22,38.
26. ’Sannerligen, så visst som jag i går såg Nabots och hans söners
blod, säger HERREN, skall jag just på detta åkerstycke
vedergälla dig, säger HERREN.’ Tag därför honom nu och kasta ut
honom här på åkerstycket, i enlighet med HERRENS ord.»

27. När Ahasja, Juda konung, såg detta, flydde han åt Trädgårdshuset
till. Men Jehu jagade efter honom och ropade: »Skjuten ned också
honom i vagnen.» Så skedde ock på Gurhöjden vid Jibleam; men han
flydde vidare till Megiddo och dog där.
>2 Krön. 22,9.
28. Sedan förde hans tjänare honom i vagnen till Jerusalem; och man
begrov honom i hans grav hos hans fäder, i Davids stad.
29. Ahasja hade blivit konung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte
regeringsår.
>2 Kon. 8,25.

30. Så kom nu Jehu till Jisreel. När Isebel fick höra detta,
sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut
genom fönstret.
31. Och när Jehu kom in genom porten, ropade hon: »Allt står väl
rätt till, du, Simri, som har dräpt din herre?»
>1 Kon. 16,10, 18.
32. Han lyfte sitt ansikte upp mot fönstret och sade: »Vem håller
med mig? Vem?» Då sågo två eller tre hovmän ut, ned på honom.
33. Han sade: »Störten ned henne.» Och de störtade ned henne, så att
hennes blod stänkte på väggen och på hästarna; och han körde
över henne.
34. Därefter gick han in och åt och drack. Sedan sade han: »Tagen
vara på henne, den förbannade, och begraven henne, ty hon är
dock en konungadotter.»
>1 Kon. 16,31.
35. Men när de då gingo åstad för att begrava henne, funno de av
henne intet annat än huvudskålen, fötterna och händerna.
36. och de vände tillbaka och berättade detta för honom. Då sade
han: »Detta är vad HERREN talade genom sin tjänare tisbiten
Elia, i det han sade: ’På Jisreels åkerfält skola hundarna äta
upp Isebels kött;
>1 Kon. 21,23.
37. och Isebels döda kropp skall ligga såsom gödsel på marken på
Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är
Isebel.’»

Kapitel 10 – Jehu förgör Ahabs hus och utrotar Baals tjänare. Hasael intager stycken av Israels land. Jehu dör.
1. Men Ahab hade sjuttio söner i Samaria. Och Jehu skrev brev och
sände till Samaria, till de överste i Jisreel, de äldste, och
till de fostrare som Ahab hade utsett;
2. han skrev: »Nu, när detta brev kommer eder till handa, I som
haven eder herres söner hos eder, och som haven vagnarna och
hästarna hos eder, och därtill en befäst stad och vapen,
3. mån I utse den som är bäst och lämpligast av eder herres söner
och sätta honom på hans faders tron och strida för eder herres
hus.»
4. Men de blevo övermåttan förskräckta och sade: »De två konungarna
hava ju icke kunnat hålla stånd mot honom; huru skulle då vi
kunna hålla stånd!»
>2 Kon. 9,24 27.
5. Och överhovmästaren och hövdingen över staden och de äldste och
konungasönernas fostrare sände till Jehu och läto säga: »Vi äro
dina tjänare; allt vad du säger oss villa vi göra. Vi vilja icke
göra någon till konung; gör vad dig täckes.»

6. Då skrev han ett annat brev till dem, vari det stod: »Om I
hållen med mig och viljen lyssna till mina ord, så tagen
huvudena av eder herres söner och kommen i morgon vid denna tid
till mig i Jisreel.» De sjuttio konungasönerna bodde nämligen
hos de store i staden, vilka fostrade dem.
7. Då nu brevet kom dem till handa, togo de konungasönerna och
slaktade dem, alla sjuttio, och lade deras huvuden i korgar och
sände dem till honom i Jisreel.
>Dom. 9,5.
8. När då ett bud kom och berättade för honom att de hade fört dit
konungasönernas huvuden, sade han: »Läggen dem till i morgon i
två högar vid ingången till porten.»
9. Och om morgonen gick han ut och ställde sig där och sade till
allt folket: »I ären utan skuld. Det är jag som har anstiftat
sammansvärjningen mot min herre och dräpt honom; men vem har
slagit ihjäl alla dessa?
10. Märken nu huru intet av HERRENS ord faller till jorden, intet
som HERREN har talat mot Ahabs hus. Ja, HERREN har gjort vad han
har sagt genom sin tjänare Elia.»
>1 Kon. 21,19, 21 f.
11. Sedan, dräpte Jehu alla som voro kvar av Ahabs hus i Jisreel, så
ock alla hans store och hans förtrogne och hans präster; han lät
ingen slippa undan.

12. Därefter stod han upp och begav sig åstad till Samaria; men
under vägen, när Jehu kom till Bet-Eked-Haroim,
13. träffade han på Ahasjas, Juda konungs, bröder. Han frågade dem:
»Vilka ären I?» De svarade: »Vi äro Ahasjas bröder, och vi äro
på väg ned för att hälsa på konungasönerna och konungamoderns
söner.»
>2 Krön. 22,8.
14. Han sade: »Gripen dem levande.» Då grepo de dem levande och
slaktade dem och kastade dem i Bet-Ekeds brunn, alla fyrtiotvå;
han lät ingen av dem bliva kvar.
15. När han sedan begav sig därifrån, träffade han Jonadab, Rekabs
son, som kom honom till mötes; och han hälsade på honom och sade
till honom: »Är du lika redligt sinnad mot mig som jag är mot
dig?» Jonadab svarade: »Ja.» »Är det så», sade han, »så räck mig
din hand.» Då räckte han honom sin hand; och han lät honom stiga
upp till sig i vagnen.
>Jer. 35,6.
16. Och han sade: »Far med mig och se huru jag nitälskar för
HERREN.» Så körde man åstad med honom i hans vagn.
17. Och när han kom till Samaria, dräpte han alla som voro kvar av
Ahabs hus i Samaria och förgjorde det så, i enlighet med det ord
som HERREN hade talat till Elia.

18. Och Jehu församlade allt folket och sade till dem: »Ahab har
tjänat Baal litet; Jehu skall tjäna honom mycket.
>1 Kon. 16,31 f.
19. Så kallen nu hit till mig alla Baals profeter, alla hans tjänare
och alla hans präster — ingen får saknas — ty jag har ett
stort offer åt Baal i sinnet; var och en som saknas skall mista
livet.» Men Jehu gjorde så med led list, i avsikt att utrota
Baals tjänare.
20. Därefter sade Jehu: »Pålysen en helig högtidsförsamling åt
Baal.» Då lyste man ut en sådan.
21. Och Jehu sände bud över hela Israel, och alla Baals tjänare
kommo; Ingen underlät att komma. Och de gingo in i Baals tempel,
och Baals tempel blev fullt, ifrån den ena ändan till den andra.
22. Sedan sade han till föreståndaren för klädkammaren: »Tag fram
kläder åt alla Baals tjänare.» Och han tog fram kläderna åt dem.
23. Därefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs
son. Och han sade till Baals tjänare: »Sen nu noga efter, att
här bland eder icke finnes någon HERRENS tjänare, utan allenast
sådana som tjäna Baal.

24. De gingo alltså in för att offra slaktoffer och brännoffer. Men
Jehu hade därutanför ställt åttio man och sagt: »Om någon
slipper undan av de män som jag nu överlämnar i edra händer, så
skall liv givas för liv.»
25. Och när man hade offrat brännoffret, sade Jehu till drabanterna
och kämparna: »Gån in och slån ned dem; låten ingen komma ut.»
Och de slogo dem med svärdsegg, och drabanterna och kämparna
kastade undan deras kroppar. Därefter gingo de in i det inre av
Baals tempel
>1 Kon. 18,40.
26. och kastade ut stoderna ur Baals tempel och brände upp dem.
>2 Kon. 11,18.
27. Och själva Baalsstoden bröto de ned; de bröto ock ned Baals
tempel och gjorde därav avträden, som finnas kvar ännu i dag.

28. Så utrotade Jehu Baal ur Israel.
29. Men från de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda, från dem avstod icke Jehu, icke
från guldkalvarna i Betel och Dan.
>1 Kon. 12,28 f.
30. Och HERREN sade till Jehu: »Därför att du har väl utfört vad
rätt var i mina ögon, och gjort mot Ahabs hus allt vad jag hade
i sinnet, därför skola dina söner till fjärde led sitta på
Israels tron.
>2 Kon. 15,12.
31. Men Jehu tog dock icke i akt att vandra efter HERRENS, Israels
Guds, lag av allt sitt hjärta; han avstod icke från de Jerobeams
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

32. Vid denna tid begynte HERREN skära bort stycken från Israel, ty
Hasael slog israeliterna utefter hela deras gräns
>1 Kon. 19,17. 2 Kon. 8,12.
33. och intog östra sidan om Jordan hela landet Gilead, gaditernas,
rubeniternas och manassiternas land, området från Aroer vid
bäcken Arnon, både Gilead och Basan.

34. Vad nu mer är att säga om Jehu, om allt vad han gjorde och om
alla hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
35. Och Jehu gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Samaria. Och hans son Joahas blev konung efter honom.
>2 Kon. 13,1.
36. Den tid Jehu regerade över Israel Samaria var tjuguåtta år.