Paulus första brev till korintierna 11-15

Kapitel 11Kvinnan må icke vid gudstjänsten uppträda med ohöljt huvud. Herrens måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.
1. Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

2. Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne
och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av
mig.

3. Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans
huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi
huvud.

4. Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller
profeterar, han vanärar sitt huvud.

5. Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon
vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt
hår avrakat.

6. Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära
av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta
skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja
sig.

7. En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är
Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot
återspeglar mannens härlighet.

8. Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.

9. Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för
mannens skull.

10. Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas
skull.

11. Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,
eller mannen utan kvinnan.

12. Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;
men alltsammans är av Gud. –

13. Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?

14. Lär icke själva naturen eder att det länder en man till
vanheder, om han har långt hår,

15. men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?
Håret är ju henne givet såsom slöja.

16. Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi
för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds
församlingar.

17. Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I
kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.

18. Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten
söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så
är.

19. Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva
uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

20. När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens
måltid hållas;

21. ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han
har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för
mycket.

22. Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller
är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att
blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag
prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

23. Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat
eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd

24. och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen,
som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

25. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den,
så gören detta till min åminnelse.»

26. Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I
Herrens död, till dess att han kommer.

27. Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker
Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.

28. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av
kalken.

29. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan
Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över
sig.

30. Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och
ganska många äro avsomnade.

31. Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.

32. Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som
drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med
världen.

33. Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla
måltid, så vänten på varandra.

34. Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder
sammankomst icke bliver eder till en dom.

Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

Kapitel 12Andens olika gåvor och deras rätta bruk.
1. Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
mina bröder, huru med dem förhåller sig.

2. I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
föras bort till de stumma avgudarna.

3. Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej
heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.

4. Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.

5. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.

6. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
han som verkar allt i alla.

7. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
så, att de kunna bliva till nytta.

8. Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,

9. åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,

10. åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
någon talar tungomål.

11. Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.

12. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
en enda kropp, likaså är det med Kristus.

13. Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
utgjuten över oss.

14. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.

15. Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.

16. Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.

17. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel
och hållen vore öra, var funnes då lukten?

18. Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
det sätt som han har velat.

19. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
kroppen?

20. Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
är en enda.

21. Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»

22. Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
mest nödvändiga.

23. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,

24. under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud
sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
delen få en så mycket större heder,

25. så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.

26. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.

27. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
mån.

28. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.

29. Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke
äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?

30. Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla
tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?

31. Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.

Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan
härlig väg.

Kapitel 13Kärlekens lov.
1. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
klingande cymbal.

2. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
sanningen.

7. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
uthärdar allting.

8. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
kunskapen, den skall försvinna.

9. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
styckverk;

10. men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
som är ett styckverk.

11. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

12. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
fullo känd.

13. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
men störst bland dem är kärleken.

Kapitel 14Tungomålstalandets gåva är ringare än profetians gåva. Huru man må tala, och vilka som må tala i församlingen.
1. Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
gåvorna, framför allt profetians gåva.

2. Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
hemlighetsfulla ord.

3. Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
uppbyggelse och förmaning och tröst.

4. Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
profeterar, han uppbygger en hel församling.

5. Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är
förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
uppbyggelse.

6. Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?

7. Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
kunna skiljas från varandra?

8. Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
då redo till strid?

9. Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.

10. Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.

11. Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.

12. Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.

13. Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
uttyda.

14. Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.

15. Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.

16. Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse?
De förstå ju icke vad du säger.

17. Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
uppbyggda därav. –

18. Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;

19. och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
tungomål.

20. Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
ondskan, men varen fullmogna till förståndet.

21. Det är skrivet i lagen:
»Genom människor med främmande tungomål
och genom främlingars läppar
skall jag tala till detta folk,
men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»

22. Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för
dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
som icke tro, utan för dem som tro.

23. Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
att I voren ifrån edra sinnen?

24. Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
av alla och av alla utrannsakad.

25. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
betyga att »Gud verkligen är i eder».

26. Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans,
så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
nu ske så, att det länder till uppbyggelse.

27. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.

28. Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
tala allenast för sig själva och för Gud.

29. Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de
andra må döma om det som talas.

30. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den
förste tiga.

31. Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att
alla bliva undervisade och alla förmanade;

32. och profeters andar äro profeterna underdåniga.

33. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.

34. Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att
tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.

35. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. –

36. Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det
kommit allenast till eder?

37. Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så
må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.

38. Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.

39. Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och
förmenen ej heller någon att tala tungomål.

40. Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.

Kapitel 15De dödas uppståndelse.
1. Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag
förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu
stån kvar i,

2. genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru
jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid
— om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.

3. Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade
undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,

4. och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje
dagen, enligt skrifterna,

5. och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.

6. Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång,
av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.

7. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.

8. Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid
ett ofullgånget foster.

9. Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att
kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.

10. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har
icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla — dock
icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.

11. Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi
predika, och på det sättet I haven kommit till tro.

12. Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda,
huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon
uppståndelse från de döda?

13. Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har
icke heller Kristus uppstått.

14. Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng,
då är ock eder tro fåfäng;

15. då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava
vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har
uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.

16. Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.

17. Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I
ären då ännu kvar i edra synder.

18. Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.

19. Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav
intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.

20. Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av
de avsomnade.

21. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en
människa de dödas uppståndelse.

22. Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras
levande.

23. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen,
därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.

24. Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och
Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla
väldigheter och makter har tagit all deras makt.

25. Ty han måste regera
»till dess han har lagt alla sina fiender
under sina fötter».

26. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;

27. ty
»allt har han lagt under hans fötter».

Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är
uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.

28. Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen
själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så
skall Gud bliva allt i alla.

29. Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna
därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då
döpa sig för deras skull?

30. Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?

31. Ty — så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av
eder, mina bröder — jag lider döden dag efter dag.

32. Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus
kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om
döda icke uppstå — »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon
måste vi dö».

33. Faren icke vilse:
»För goda seder dåligt sällskap är fördärv.»

34. Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas
ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag
detta.

35. Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med
hurudan kropp skola de träda fram?»

36. Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det
icke först har dött.

37. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall
komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända
något annat.

38. Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart
frö dess särskilda kropp.

39. Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art,
boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan,
fiskars återigen en annan.

40. Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men
de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska
kropparnas av ett annat slag.

41. En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en
annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke
lik den andra i härlighet. –

42. Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått
förgängligt, det uppstår oförgängligt;

43. vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som
bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;

44. här sås en »själisk» kropp, där uppstår en andlig kropp. Så
visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock
en andlig.

45. Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande
varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande
ande.

46. Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan
kommer det andliga.

47. Den första människan var av jorden och jordisk, den andra
människan är av himmelen.

48. Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och
sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.

49. Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock
bära den himmelskas gestalt.

50. Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod
icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får
förgängligheten oförgängligheten till arvedel.

51. Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men
alla skola vi bliva förvandlade,

52. och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till
oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.

53. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och
detta dödliga ikläda sig odödlighet.

54. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och
detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord
fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger
vunnen.»

55. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?

56. Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.

57. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus
Kristus!

58. Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid
överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete
icke är fåfängt i Herren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska