Paulus första brev till korintierna 1-5

Kapitel 1Paulus hälsar de kristna i Korint, tackar Gud för den nåd som har blivit dem given, förmanar till enighet, framhåller huru talet om korset väl är för många människor en dårskap, men för de kallade en Guds kraft, och huru Gud har utvalt just dem som i världen äro ringaktade.

1. Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
brodern Sostenes,

2. hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
eller vi bo.

3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.

4. Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har
blivit eder given i Kristus Jesus,

5. att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i
fråga om allt vad tal och kunskap heter.

6. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder,

7. så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I
vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.

8. Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären
ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag.

9. Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till
gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.

10. Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
sinnelag och samma tänkesätt.

11. Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.

12. Härmed menar jag att bland eder den ene säger: »Jag håller mig
till Paulus», den andre: »Jag håller mig till Apollos», en
annan: »Jag håller mig till Cefas», åter en annan: »Jag håller
mig till Kristus.» –

13. Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
Och icke bleven I väl döpta i Paulus’ namn?

14. Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
Krispus och Gajus,

15. så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.

16. Dock, jag har döpt också Stefanas’ husfolk; om jag eljest har
döpt någon vet jag icke.

17. Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.

18. Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.

19. Det är ju skrivet:
»Jag skall göra de visas vishet om intet,
och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

20. Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna
tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens
visdom till dårskap?

21. Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
predikas frälsa dem som tro.

22. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,

23. vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
stötesten och för hedningarna en dårskap,

24. men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.

25. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
starkare än människor.

26. Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
mäktiga, icke många av förnämlig släkt.

27. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
han skulle låta de visa komma på skam.

28. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var
ringa och föraktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var
— för att han skulle göra det till intet, som någonting var.

29. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
Gud.

30. Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
och till förlossning,

31. för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
sig, han berömme sig av Herren.»

Kapitel 2Paulus har icke kommit till korintierna med mänsklig visdoms höga ord. En djupare visdom finnes, vilken Gud har beskärt åt dem som älska honom. Denna visdom mottages icke av den människa som saknar Guds Ande.
1. När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
vittnesbörd.

2. Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.

3. Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
bävan.

4. Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;

5. ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
på Guds kraft.

6. Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
vilkas makt bliver till intet.

7. Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
bliva oss till härlighet,

8. och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.

9. Vi tala — såsom det heter i skriften — »vad intet öga har sett
och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom».

10. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden
utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.

11. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
Guds Ande.

12. Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.

13. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
tyda andliga ting för andliga människor.

14. Men en »själisk» människa tager icke emot vad som hör Guds
Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.

15. Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
hon icke utgrundas av någon.

16. Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
så att han skulle kunna undervisa honom?»
Men vi hava Kristi sinne.

Kapitel 3Huru en kristen församling bör betrakta sina lärare. Vikten av att bygga rätt på den sanna grunden, Kristus, och icke på egen visdom eller på mänskliga lärare.
1. Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus.

2. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det,

3. eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv
finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
vandren I icke då på vanligt människosätt?

4. När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre:
»Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av
människor?

5. Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka
I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
beskärt åt var och en av dem.

6. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.

7. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
som vattnar, utan på Gud, som giver växten.

8. Den som planterar och den som vattnar — den ene är såsom den
andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
sitt särskilda arbete.

9. Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
byggnad.

10. Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men
var och en må se till, huru han bygger därpå.

11. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
Jesus Kristus;

12. men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
stenar eller med trä, hö och strå,

13. så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
verk. »Den dagen»[1] skall göra det kunnigt; ty den skall
uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
elden pröva.

14. Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
bliver beståndande, så skall han undfå lön;

15. men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.

16. Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
eder?

17. Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.

18. Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara
vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
han skall kunna bliva vis.

19. Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju
skrivet:
»Han fångar de visa i deras klokskap»;

20. så ock:
»Herren känner
de visas tankar,
han vet att de äro fåfängliga.»

21. Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till;

22. det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen,
det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall
komma, alltsammans hör eder till.

23. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.

Kapitel 4Paulus står såsom Kristi tjänare icke under människors dom, utan under Guds. Korintierna må taga sig till vara för partisinne och högmod; de må besinna att apostlarna själva för evangelii skull måste leva i ringhet, utsatta för världens förakt.
1. Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
så må man anse oss.

2. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
befinnas vara trogen.

3. För mig betyder det likväl föga att I — eller överhuvud någon
mänsklig domstol — sätten eder till doms över mig. Ja, jag
vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.

4. Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig.

5. Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå
av Gud den berömmelse som honom tillkommer.

6. Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.» Jag vill icke
att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
lärare.

7. Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du
icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du
har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
dig givet?

8. I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle
önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
bliva edra medkonungar.

9. Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
ju blivit för världen, för både änglar och människor.

10. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
föraktade.

11. Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
hemvist,

12. vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade
och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;

13. man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit
såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
ännu alltjämt.

14. Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
såsom en förmaning till mina älskade barn.

15. Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
evangelium födde eder till liv.

16. Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.

17. Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
förkunnar allestädes, i alla församlingar.

18. Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
förmenande att jag icke skulle komma till eder.

19. Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
deras kraft.

20. Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.

21. Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
i kärlek och saktmods ande?

Kapitel 5Svår otuktssynd säges förekomma bland korintierna. Paulus angiver huru församlingen bör förfara mot dem som göra sig skyldiga till sådan synd eller till andra svåra synder.
1. Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.

2. Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
som har gjort detta.

3. Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning:

4. i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
med vår Herre Jesu kraft,

5. och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag.

6. Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att
litet surdeg syrar hela degen?

7. Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I
ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
nämligen Kristus.

8. Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
sanningens osyrade bröd.

9. Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
umgänge med otuktiga människor –

10. detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
annars måsten I ju rymma ur världen.

11. Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
äta tillsammans med honom.

12. Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
Dem som äro innanför haven I ju att döma;

13. dem som äro utanför skall Gud döma. »I skolen driva ut ifrån
eder den som är ond.»

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska