Paulus brev till romarna 6-10

Kapitel 6Vi skola dö från synden och leva ett nytt liv med Kristus, i rättfärdighetens tjänst, icke i syndens.
1. Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden
skall bliva så mycket större?

2. Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu
kunna leva i den?

3. Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus
Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?

4. Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med
honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom
Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i
liv.

5. Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola
vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.

6. Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med
honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke
mer tjäna synden.

7. Ty den som är död, han är friad ifrån synden.

8. Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med
honom,

9. eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de
döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.

10. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans
liv är ett liv för Gud.

11. Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven
för Gud, i Kristus Jesus.

12. Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så
att I lyden deras begärelser.

13. Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara
orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst,
såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar
i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen.

14. Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under
lagen, utan under nåden.

15. Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under
lagen, utan under nåden? Bort det!

16. I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda
honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare
sig det är under synden, vilket leder till död, eller under
lydnaden, vilket leder till rättfärdighet.

17. Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens
tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I
följen den lära som har givits eder till mönsterbild,

18. och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven
blivit tjänare under rättfärdigheten –

19. om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets
skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och
orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu
ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse.

20. Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån
rättfärdighetens tjänst;

21. men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens
för; änden på sådant är ju döden.

22. Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds
tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och
änden bliver att I undfån evigt liv.

23. Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av
nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.

Kapitel 7Vår frihet ifrån lagen. Lagen och synden. Människans vanmakt i striden mot köttet.
1. Eller veten I icke, mina bröder — jag talar ju till sådana som
känna lagen — att lagen råder över en människa för så lång tid
som hon lever?

2. Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge
denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som
band henne vid mannen.

3. Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man
lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då
är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska,
om hon giver sig åt en annan man.

4. Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade
från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har
uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud.

5. Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga
lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till
att bära frukt åt döden.

6. Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det
varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya
väsende, och icke i bokstavens gamla väsende.

7. Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden
skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag
hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du
skall icke hava begärelse.»

8. Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet
allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död.

9. Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden
liv,

10. och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var
givet till liv, det blev mig till död;

11. ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och
dödade mig genom det.

12. Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och
rättfärdigt och gott.

13. Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det!
Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att
den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog
över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig,
genom budordet.

14. Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur,
såld till träl under synden.

15. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju
icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag.

16. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt
lagen och vidgår att den är god.

17. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i
mig.

18. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott;
viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår
jag icke.

19. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag
icke vill, det gör jag.

20. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som
gör det, utan synden, som bor i mig.

21. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den
lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig.

22. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag;

23. men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid
med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under
syndens lag, som är i mina lemmar.

24. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens
kropp? –

25. Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!

Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min
håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

Kapitel 8Genom Kristus frälsas vi ifrån fördömelsen och få kraft att vandra icke efter köttet, utan efter Anden. Såsom Guds barn skola vi efter denna tidens lidanden gå till Guds härlighet.
1. Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.

2. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån
syndens och dödens lag.

3. Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad
genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden,
sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i
köttet.

4. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter
köttet, utan efter Anden.

5. Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet
tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till
vad Anden tillhör.

6. Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.

7. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke
är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.

8. Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.

9. I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om
eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande,
han hör icke honom till.

10. Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden,
för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.

11. Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder,
så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också
edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.

12. Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet,
så att vi skola leva efter köttet.

13. Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande
döden kroppens gärningar, så skolen I leva.

14. Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.

15. I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen
känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
ropa: »Abba! Fader!»

16. Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.

17. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar
och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att
också med honom bliva förhärligade.

18. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i
jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.

19. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns
uppenbarelse.

20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget
val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en
förhoppning skulle finnas,

21. att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin
träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör
Guds barns härlighet.

22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar
och våndas.

23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden
såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter
barnaskapet, vår kropps förlossning.

24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat
är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan
ser?

25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med
ståndaktighet.

26. Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen
böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för
oss med outsägliga suckar.

27. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det
är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.

28. Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det
bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.

29. Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock
förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så
att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.

30. Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem
som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han
har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.

31. Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara
emot oss?

32. Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
honom?

33. Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.

34. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött,
ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
sida, han manar ock gott för oss.

35. Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne
bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
nakenhet eller fara eller svärd?

36. Så är ju skrivet:
»För din skull varda vi dödade hela dagen;
vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»

37. Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
älskat oss.

38. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,

39. varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
Kristus Jesus, vår Herre.

Kapitel 9Icke alla av Israel voro rätta israeliter; Gud har kallat jämväl dem som icke äro av Israel till att bliva hans folk, genom rättfärdighet av tro.
1. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke — därom bär mitt
samvete mig vittnesbörd i den helige Ande –

2. när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
mitt hjärta.

3. Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
efter köttet.

4. De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.

5. Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.

6. Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
härstamma från Israel.

7. Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
dig.»

8. Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.

9. Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
tillbaka, och då skall Sara hava en son.»

10. Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.

11. Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
gott eller ont, blev det ordet henne sagt — för att Guds
utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar –

12. det ordet:
»Den äldre skall tjäna den yngre.»

13. Så är ock skrivet:
»Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag.»

14. Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
Bort det!

15. Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
jag vill förbarma mig över.»

16. Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
utan på Guds barmhärtighet.

17. Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
skall varda förkunnat på hela jorden.»

18. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
förhärdar han.

19. Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan
väl någon stå emot hans vilja?»

20. O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall
verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»

21. Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
mindre hedersamt?

22. Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?

23. Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
hade berett till härlighet?

24. Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.

25. Så säger han ock hos Oseas:
»Det folk som icke var mitt folk,
det skall jag kalla ‘mitt folk’,
och henne som jag icke älskade
skall jag kalla ‘min älskade’.

26. Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
‘I ären icke mitt folk’,
där skola de kallas ‘den levande Gudens barn’.»

27. Men Esaias utropar om Israel:
»Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.

28. Ty dom skall Herren hålla på jorden,
en slutdom, som avgör saken med hast.»

29. Och det är såsom redan Esaias har sagt:
»Om Herren Sebaot icke hade lämnat
en avkomma kvar åt oss,
då vore vi såsom Sodom,
vi vore Gomorra lika.»

30. Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter
rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
rättfärdighet som kommer av tro,

31. under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
har kommit till någon sådan lag.

32. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot
stötestenen,

33. såsom det är skrivet:
»Se, jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som skall bliva dem till fall;
men den som tror på den skall icke komma på skam.»

Kapitel 10Judarna fara vilse, då de vilja vinna rättfärdighet genom laggärningar och icke genom tro, fastän evangelium har blivit predikat för dem.
1. Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
är att de må bliva frälsta.

2. Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
Dock göra de detta icke med rätt insikt.

3. De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
under rättfärdigheten från Gud.

4. Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
och en som tror.

5. Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.

6. Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver
icke fråga i ditt hjärta: ‘Vem vill fara upp till himmelen
(nämligen för att hämta Kristus ned)?’

7. ej heller: ‘Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
hämta Kristus upp ifrån de döda)?’»

8. Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).»

9. Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
frälst.

10. Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
bekännelse bliver man frälst.

11. Skriften säger ju:
»Ingen som tror på honom skall komma på skam.»

12. Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
åkalla honom.

13. Ty
»var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst».

14. Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?

15. Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
Så är och skrivet:
»Huru ljuvliga äro icke fotstegen
av de män som frambära gott budskap!»

16. Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju:
»Herre, vem trodde vad som predikades för oss?»

17. Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
ord.

18. Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas? Jo,
visserligen; det heter ju:
»Deras tal har gått ut över hela jorden,
och deras ord till världens ändar.»

19. Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
Redan Moses säger:
»Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede.»

20. Och Esaias går så långt, att han säger:
»Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig.»

21. Men om Israel säger han:
»Hela dagen har jag uträckt mina händer
till ett ohörsamt och gensträvigt folk.»

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska