Paulus brev till romarna 11-15

Kapitel 11En kvarleva av Israel är redan upptagen till nåd. Genom det övriga Israels otro har frälsningen kommit till hedningarna; genom hedningarnas tro skall så åter hela Israel bliva fört till tro och frälsning.
1. Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det!
Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
stam.

2. Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den
talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
dessa ord:

3. »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren;
jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?

4. Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar
åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»

5. Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
en utkorelse som har skett av nåd.

6. Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.

7. Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke
fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
blivit förstockade.

8. Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
med; så är det ännu i dag.»

9. Och David säger:
»Må deras bord bliva dem till en snara,
så att de bliva fångade;
må det bliva dem till ett giller,
så att de få sin vedergällning.

10. Må deras ögon förmörkas,
så att de icke se;
böj deras rygg alltid.»

11. Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen
kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till
avund».

12. Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!

13. Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt

14. om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem
som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.

15. Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
döda?

16. Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.

17. Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,

18. så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du
skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
roten, utan att roten bär dig.

19. Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad
som en del grenar brötos bort.»

20. Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan
lev i fruktan.

21. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
heller skona dig.

22. Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.

23. Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.

24. Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!

25. Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;

26. och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
»Från Sion skall förlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.

27. Och när jag borttager deras synder,
då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»

28. Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
skull.

29. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.

30. Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
ohörsamhet haven fått barmhärtighet,

31. så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
barmhärtighet.

32. Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
förbarma sig över dem alla.

33. O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru
outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
vägar!

34. Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
eller vem har varit hans rådgivare?

35. Eller vem har först givit honom något,
som han alltså bör betala igen?»

36. Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom
tillhör äran i evighet, amen.

Kapitel 12Förmaningar till en helig vandel i ödmjukhet, inbördes tjänstaktighet, plikttrohet och kärlek.
1. Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
välbehagligt offer — eder andliga tempeltjänst.

2. Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
och fullkomligt.

3. Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
mått av tro som Gud har tilldelat var och en.

4. Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
lemmarna icke hava samma förrättning,

5. så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst.

6. Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
av sin tro;

7. har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
till lärare, så akte han på sitt lärarkall;

8. är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
övar barmhärtighet, han göre det med glädje.

9. Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
det goda.

10. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
varandra i inbördes hedersbevisning.

11. Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
tjänen Herren.

12. Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.

13. Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa
gästvänlighet.

14. Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.

15. Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.

16. Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt
till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
Hållen icke eder själva för kloka.

17. Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott
är inför var man.

18. Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
på eder beror.

19. Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall
vedergälla det, säger Herren.»

20. Fastmer,
»om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
om han är törstig, så giv honom att dricka;
ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.»

21. Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
det goda.

Kapitel 13Förmaningar till underdånighet under överheten, till kärlek mot nästan och till en hövisk vandel.
1. Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty
ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
är förordnad av Gud.

2. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
dom.

3. Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan
fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
prisad av den,

4. ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du
vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
vredesdomen över den som gör vad ont är.

5. Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.

6. Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.

7. Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.

8. Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till
varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen.

9. De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke
dräpa», »Du skall icke stjäla», »Du skall icke hava begärelse»
och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»

10. Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
uppfyllelse.

11. Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty
frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro.

12. Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför
avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning.

13. Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
kiv och avund.

14. Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.

Kapitel 14Plikter mot de svaga i tron, som hysa betänkligheter rörande vissa utvärtes ting.
1. Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
att döma över andras betänkligheter.

2. Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
som är svag allenast äter vad som växer på jorden.

3. Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må
den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom,

4. och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller
faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.

5. Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla
dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne.

6. Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för
Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren; han
tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör
han detta för Herren, och han tackar Gud.

7. Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig
själv.

8. Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.
Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.

9. Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han
skall vara herre över både döda och levande.

10. Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför
föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds
domstol.

11. Ty det är skrivet:
»Så sant jag lever, säger Herren,
för mig skola alla knän böja sig,
och alla tungor skola prisa Gud.»

12. Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig
själv.

13. Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att
ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som
bliver honom till fall.

14. Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt
är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det
för honom orent.

15. Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du
icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för
den som Kristus har lidit döden för.

16. Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för
smädelse.

17. Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet
och frid och glädje i den helige Ande.

18. Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och
håller provet inför människor.

19. Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till
inbördes uppbyggelse.

20. Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent,
men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den
människan till ondo;

21. du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin
och från annat som för din broder bliver en stötesten.

22. Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den
som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har
prövat vara rätt.

23. Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han
dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av
tro, det är synd.

Kapitel 15Paulus förmanar till saktmod och endräkt, talar om ändamålet med sitt brev och om sin apostoliska kallelse, redogör för sina tillämnade resor, beder om församlingens förbön.
1. Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter
och att icke leva oss själva till behag.

2. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till
fromma och honom till uppbyggelse.

3. Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom
skedde såsom det är skrivet:
»Dina smädares smädelser hava fallit över mig.»

4. Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss
till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den
tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.

5. Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens
till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,

6. så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu
Kristi, Gud och Fader.

7. Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom
Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.

8. Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit
en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att
bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;

9. hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets
skull. Så är ock skrivet:
»Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna
och lovsjunga ditt namn.»

10. Och åter heter det:
»Jublen, I hedningar, med hans folk»;

11. så ock:
»Loven Herren, alla hedningar,
ja, honom prise alla folk.»

12. Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma,
ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på
honom skola hedningarna hoppas.»

13. Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så
att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.

14. Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva
ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl
att förmana varandra.

15. Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till
eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som
har blivit mig given av Gud:

16. att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland
hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds
evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt
offer, helgat i den helige Ande.

17. Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig
av i fråga om min tjänst inför Gud.

18. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad
Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom
mig, med ord och med gärning,

19. genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har
jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien,
överallt förkunnat evangelium om Kristus.

20. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium,
där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en
annans grundval;

21. utan så har skett, som skrivet är:
»De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se,
och de som intet hava hört skola förstå.»

22. Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit
förhindrad att komma till eder.

23. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och
under ganska många år har längtat efter att komma till eder,

24. vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag
hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av
eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån
har fått min längtan efter eder stillad.

25. Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.

26. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett
sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i
fattigdom.

27. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos
dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så
äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt
lekamliga goda. –

28. När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som
har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien
och taga vägen genom eder stad.

29. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi
välsignelse i fullt mått.

30. Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus
Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp,
genom att bedja för mig till Gud,

31. att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det
understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl
mottaget av de heliga.

32. Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och
vederkvicka mig tillsammans med eder.

33. Fridens Gud vare med eder alla. Amen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska